Känslornas logik 2 kommentarer
Känslor är inte alltid logiska, i alla fall är det vad jag försöker säga till mig själv. Jag känner mig trött, ledsen, utan att riktigt veta varför. Små små motgångar som jag vanligtvis hade trampat över tornar nu upp sig som små berg framför mig. Och jag vill hellre stå och stampa, skrika som ett barn, än att klättra över.
Jag försöker prata med mig själv lugnt och logiskt, se saker från den positiva sidan. Men lyckan blir ytlig, kortvarig och når inte ända ner i magen.
Jag är arg, känner mig lurad, vill skrika och slåss. Men känslan lägger sig istället som ett tungt täcke och förlamar hela mig. Nu borde du vara glad kan jag tänka, men glädjen är utelåst. Jag ser den dansa förbi, men släpper den aldrig in.
Jag befinner mig i en dal just nu, där världen känns för stor för mig. Jag är ensam och rädd, orkar inte gå framåt fast att jag har kartan i min hand. Jag har varit här förut, jag känner igen mig. Utsikten skrämmer mig och jag vill springa härifrån, men jag kan inte. Står förstelnad i backen, och bara tittar på.
Det är ok, jag kommer att ta mig vidare, jag vet det. Men jag vill göra det nu, idag och inte i morgon.
Jag stannar kvar, har inget annat val än att försöka njuta av utsikten, omsvepas av mörkret och beundra dimman. Det är ok, säger jag till mig själv. Men jag menar inte orden, jag vet att jag ljuger för mig själv att jag hellre hade velat vara någon annanstans.
Jag blundar hårt. Drömmer om en bättre plats. Om ljuset, värmen, där jag kan springa hur fort jag vill. Snart är jag där igen, snart är jag där…