Månadsarkiv: september 2017

Mellan längtan och hopp

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Ny dag

Mellan längtan och hopp

Studsar upp sekunden klockan slagit fem. Har legat i över en timme och väntat, precis som om något förbjudit mig att gå upp. Men jag vill alltid ge mig själv chansen att somna om, trots att jag vet att det aldrig inträffar. Har min hjärna vaknat så är det vaken, det är något jag lärt mig efter alla år.

Det är heller aldrig tankar av oro och stress som väcker mig, utan bara ord som kommer ut. Jag skriver hela blogginlägg i mina tankar, fingrarna längtar efter att uttrycka sig, en sjuk grej att känna mitt i natten, men ja så är det. Aldrig att jag längtar efter något annat.Längtan och förlorat hopp

Jag går upp med hoppet att få vara ensam några timmar, blir alltid besviken när någon annan snabbt dyker upp. Behöver stunden för mig själv, med hundarnas snarkningar som bakgrundsmusik. Det är fortfarande svart ute och jag tänder lite små lampor här och var. För att få vakna långsamt, för att fortfarande känna att jag vilar. Trots att jag gått upp.

Det har varit en hektisk vecka. Har startat upp en ny skrivkurs samtidigt som jag avslutat en annan. Håller på och ändrar bolagsform, byter redovisningskonsult och försöker att skapa nya skrivkurser och workshops. Denna helg längtar jag verkligen efter att komma ikapp, rensa alla papper som ligger över mitt skrivbord, radera/svara på mail och förbereda inför kommande workshop.

Jag känner dock att jag mår bättre nu, har hämtat hem mig själv igen. Ångesten är inte lika kännbar men jag får vara försiktigt med varje steg jag tar för att inte halka tillbaka. Idag var tanken att vi skulle besöka bokmässan i Göteborg samtidigt som min dotter skulle göra en audition inför en film. Men med tanke på demonstrationerna som kommer att vara i staden i håller vi oss hemma. Jag vet inte vem som är mest besviken, hon eller jag. Vet själv precis hur det är att gå och vänta på något, att få ont i magen av att inte veta. Att befinna sig mellan längtan och hopp. Att hoppas så starkt och så mycket att man tillslut inte orkar hoppas alls.

Önskar er en fin helg!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Att leva i en lögn 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Att leva i en lögn

En numera jävligt oblyg person…

Ibland bär vi med oss gamla sanningar utan att ifrågasätta dem. Både om oss själva, andra eller vår omgivning. Jag har i över trettio år trott på att jag varit blyg, och kanske var jag det för tjugo år sedan. Jag minns att det var något jag hörde om mig själv eller åtminstone tänkte eftersom jag ofta inte pratade. Idag vet jag ju att jag var tyst av helt andra orsaker (selektiv mutism).

Jag är fortfarande en tyst person. I en grupp är jag sällan den som tar plats utan snarare den som studerar andra och lyssnar. Jag hade därför aldrig ifrågasatt den sanningen utan mer förlikat mig med den.  Jag minns inte hur jag och min man en dag kom in på samtalet men jag minns att jag sade att jag var blyg. Jag minns att han tittade på mig frågande, som om jag nyss sagt något som var väldigt fel.

Du är inte blyg svarade han. Nu var det min tur att se ut som ett frågetecken, vad menar du säger jag. Men du är ju inte rädd för att synas och höras, du har inte svårt för att säga vad du tycker eller tänker eller är obekväm inför att prata. När du är tyst är det ju för att du väljer det, och inte för att du inte vågar annat och det är ju en stor skillnad.

Han fick mig där och då att ifrågasätta den tanken och se att den inte alls var sann. Den kanske någon gång har varit det men inte idag, inte längre.

Det samma gäller envishet. Jag har alltid tänkt att jag inte är en envis person och det har jag tyckt varit negativt. Jag har många gånger önskat mig mer envishet. Jag är ingen tävlingsmänniska direkt, ger gärna platsen på prispallen till någon annan, och jag har många gånger önskat att det vore annorlunda. Jag har förknippat de där två som att det vore exakt samma sak.

När min man en dag utbrister att jag är den envisaste människan han känner (tror inte att han menade det positivt [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]) blir jag lika förvånad. Jag är aldrig den som försöker övervinna någon annan, som måste ha rätt i alla samtal eller hävda mig själv, men när det är saker som betyder något för mig ja då slutar jag ju sällan sträva. För det som är viktigt, för mig, stångar jag ju mer än gärna pannan blodig. Och så är det väl för många av oss. Vem slåss för något som inte spelar dig någon roll? Inte jag iallafall.

Därför är det viktigt att ibland upp och sortera våra gamla föreställningar, och påminna oss om att vissa är inte annat än gamla. De kanske alltid varit falska, eller åtminstone är dem det nu. Så stanna upp och ifrågasätt, stämmer den här tanken om mig själv, är den sann?

I värsta fall kan det visa sig att du länge levt i en lögn, i en föreställelse som aldrig varit verklig, och även om den en gång varit det, så behöver den inte vara det idag.

Har du gamla sanningar om dig själv som inte stämmer, berätta!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Din text & du

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

När man skriver gäller det att separera sig själv från sin text, att inte ta den eller dig själv på för stort allvar. För min text är inte jag, utan mer en tanke eller känsla som jag burit på i stunden jag skrev den. När den lämnar mina fingrar, lämnar den mig.

Det jag skriver behöver heller inte alltid bo hos mig utan kan vara en känsla jag sett i någon annan. Ibland fångar jag upp saker ur ett rum som sedan kommer ut i min hand. Jag kan se in i ett par ögon och magiskt få ut deras röst ur min penna.

Det kändes som du skrev om mig kan en person förvånat säga, ovetandes om saker den har berättat utan att öppna sin mun.

Det är viktigt att ha distans till sina nerskrivna ord och inte bära dem med sig, för alltid. En dikt är nedskriven i stunden och bör få stanna där, en bok under en period du kanske inte vill bära med dig för alltid.

Om du blir ett med din text förvandlas du till bra eller dålig när det egentligen inte handlar om dig utan ett par bokstäver efter varandra. En dålig dikt är aldrig lika med en dålig människa och en bra bok behöver inte betyda att du är bättre än någon annan. Det är viktigt att komma ihåg båda sidorna av myntet även om den ena är mer bekväm än den andra.

När din text blir delad, uppskattad och omtyckt är det lika lätt att falla ner i en avgrund som när den inte blir uppmärksammad alls.

Du lägger press på dig själv som snarare bromsar dig än för dina ord framåt. Jag får alltid ett tryck över bröstet när kraven ökar, när min text uppskattas så mycket att man tror att allt jag skriver är bra. Jag får inte längre göra fel, säga fel, stava fel. Att varje bokstav ska vägas med guldvåg innan de går i tryck. Men jag har rätt att vara både dum och tråkig, jag kan säga fel, göra fel, tycka fel.

Jag lär mig av livet och pendlar mellan en dag och annan. Ord som fyller mig idag kan vara totalt borta i morgon och det måste få vara så. Min första bok är en del av mitt liv men inte hela mig, mina blogginlägg är en del av mina tillfälliga tankar men inte hela jag. En text är inte mer än ord, men du (och jag) är så mycket större än så.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Att vinna tillit

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Att vinna tillit

Även kargt levande växter kan blomma

Att vinna tillit måste vara det finaste som finns. Det måste räknas som den högsta vinsten. Det känns som jackpot varje gång. Jag ler med hela mitt hjärta och blir påmind om att det är därför jag är här, för att du ska få uppleva den där tilliten om så bara för en gång.

Jag vill bara omfamna din rädsla och be dig lita på mig, men vet att plötsligt en dag är den där, tilliten. Den finns mellan oss, så tunn, vacker och skör att den vid fel rörelse kan spricka. Jag beundrar den varje gång, som en magisk bubbla mellan oss i glimrande färger, och tänker att den här, den har jag skapat, men mina bara händer, format den och färgat den. Jag.

Jag ställer mig på pallen och kommer hem med första priset. Jag vet att den lätt faller ut min hand men när jag väl har den så njuter jag varje gång. Känner äkta glädje och vill fånga stunden, bura in den.Att vinna tillit

Det är som att gå på is, jag får vara varsam, gå med försiktiga steg fast att jag vill springa. Låta vissa ord mjukt lämna min tunga och andra stanna kvar. Svälja dem så hårt att jag får ont i magen. Jag måste vara lyhörd, spegla varje rörelse i ditt ansikte, dina rastlösa händer och din tunga kropp. Att få tystnaden att tala är magiskt, önskar att jag på något sätt hade kunnat bära med mig den där känslan även efter vårt möte. Det är en konst och den konsten kan jag. Jag får ständigt påminna mig om det, ge mig själv ett diplom, sätta upp ett på väggen efter varje lyckat möte.

Jag behöver säga till mig själv att jag är duktig, att jag är bra, och jag skulle vilja säga till dig, att du just gjorde min dag [wp-svg-icons icon=”heart-2″ wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Fångad och förlamad

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
Fångad och förlamad

Fångad och förlamad

Jag känner mig jagad, men när jag vänder mig om är det ingen där. Jag springer och springer, plötsligt står den framför mig, ångesten. Knappt igenkännbar fast att han varken bytt utseende eller namn.

Jag blir förvirrad, förvånad. Som om jag trodde att jag varit skyddad bara för att jag ett tag fått leva fri. Han skrattar mig i ansiktet och intar min kropp som med ens blir förlamad.

Huvudet fortsätter springa, kroppen står still. Ångesten växer, fyller mina lungor. Flyter ut i både armar och ben. Tankarna blir luddiga, världen likaså.

Friheten har aldrig varit så vacker som när man är fängslad. Jag sneglar ut genom mitt eget galler. Ser världen men kan inte nå den. Stannar tiden men ser den gå.

Instängd i mig själv drunknar jag i mörker. Kvävs av min egen tyngd. Kippar efter andan, håller näsan ovanför vattenytan och jonglerar med livets alla bollar samtidigt.

Hur mår du frågar någon som går förbi. Hen ser min kamp, men kan inte förstå den. Det finns inga ord att ge till svar, inga bokstäver som faller på plats. Tystnaden får tala när språket inte kan.

Kanske trodde jag mig hittat ett vaccin, för evigt skyddad från ångestens klibbiga gegga, från jakten, hetsen och mörkret. Jag stannar, upp tittar honom i ögonen och säger välkommen min vän. Allt för att förklara för mig själv, förstå, att nu är herr ångest här igen.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Livet just nu 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
Livet just nu

Livet just nu

Tänk vad det är föränderligt från en dag till en annan. Livet, just nu. Det gäller att påminna sig om det, som mest de dagar man mår dåligt. Att livet rullar på, över toppar och ner i dalar, att det aldrig står still, och att man därför kommer att hamna på den där toppen igen varken man tror det eller ej.

Jag har varit nere i en dal, men känner att jag är på väg upp, det är bara så himla tungt att klättra. Man blir trött i både armar och ben, och händerna ja de blir nötta. Det gäller att vända tankarna när de ramlat över en, att inte fångas upp och fortsätta i dess negativa spiral. För att ta sig ut måste man först och främst se dem, sedan välja att inte följa med.

Och jag vill inte följa med, försöker dagligen leta efter alternativa tankar. Men man ska veta att det alltid är enklare att följa ett tankespår än att leta upp en ny stig. Det gäller att hålla sig i för att inte åka med i tankarnas gamla banor. Så det är vad jag gör just nu, klättrar och håller mig i, klättrar och håller mig i.

Jag försöker vara tacksam för den fina tiden jag haft, alla månader då jag fått gå runt utan dessa svarta tankar som faller över en. Där jag kunna fara fram fritt utan båda rädsla och ångest. Jag påminner mig dagligen om att den tiden finns, och att den därför kan komma tillbaka igen [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Info om skrivkurs i Vänersborg! 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av
Info om skrivkurs i Vänersborg!

Info om skrivkurs i Vänersborg!

För dig som bor i, eller i närheten av Vänersborg vill jag tipsa om min kurs ”Skriv dig själv” som drar i gång nästa vecka. Lite förändringar har skett än vad som var tanken så delar av kursen kommer nu att köras på distans. Istället för 8 träffar kommer vi att ha 3 st, en för att starta upp kursen, en för frågor, reflektioner och funderingar i mitten av kursen, och sedan en vid avslut. Ni kommer få ta del av exakt samma material men få det skickat till er på mail.

Ni kommer därför att kunna göra uppgifterna i egen takt och få återkoppling och rådgivning på våra träffar. På grund av kursförändringar har priset nu sänkts till 699:-

Jag kan verkligen rekommendera er denna kurs så är du det minsta intresserad anmäl dig nu. (Studieförbundet har inte hunnit ändra information på sin hemsida men det är ovanstående som gäller). Ska bli så kul att köra igång!

Önskar er en fin helg!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Good enough

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av
Good enough eller dålig förälder?

Good enough eller dålig förälder?

Jag lyssnade på ett program häromdagen där en psykolog inte förstod varför föräldrar pratade om ”egen tid”, hon menade att om man hade valt att skaffa barn, så har man valt bort sin tid, att det borde vara sånt man tänkt på innan. Jag tycker att det låter märkligt för att komma från en psykolog. Jag skulle vilja hävda att ingen människa vet hur det är att ha ett barn i sitt liv förrän det är där, det är inget du ens kan föreställa dig.

Jag vill också tro att alla föräldrar automatiskt vill sitt barns bästa och att den egna tiden tar man ut för att i längden bli en bättre förälder. Nej förr i tiden kanske man inte snackade om ”egen tid,” men världen ser inte likadan ut idag då allt går i ett högre tempo.

Jag är så ofantligt trött på böcker och inlägg som ska lära oss hur vi ska prata och behandla våra barn. Att vi som föräldrar ska väga varenda ord innan de kommer ut ur vår mun, eller att vi inte längre får berömma barnen för det de gör utan bara för dem de är annars kommer vi att skada dem för livet, suck…

Och tro mig jag älskar mina barn och jag gör så gott jag kan, men nej jag är inte perfekt, och nej jag vägrar att ens försöka bli perfekt. Jag tror och hoppas att mina barn är medvetna om min kärlek till dem ändå. Varken min mamma eller pappa var perfekta men jag är säker på att de har gjorde allt de kunde och att de älskar mig trots sina misstag, och trots allt så har det blivit en välfungerande människa utav mig med!

Jag kan inte gå och vara en pedagog hemma, vad blir det för föräldraskap i längden? Jag är good enough. Gör jag allt jag kan och orkar så är det bra nog, punkt slut.

Några sanningar:

1, De som hävdar att man är en dålig förälder för att man vill ha egen tid menar att de skulle känna sig som dåliga föräldrar om de tänkte på sig själva förengångsskull. De är deras tankar och åsikter, INTE en verklighet.

2, Alla barn är olika, vissa är det mer krävande att vara förälder till. Punkt slut!

3, Du är en förälder, dygnet runt, med en massa känslor. Inte en kall pedagog som säger exakt rätta sakerna på exakt rätt sätt. Du skriker på ditt barn av samma anledning som att han/hon skriker på dig, för att du vet att er relation klarar det, för att ni älskar varandra, inte för att du är en dålig förälder. Hade pedagogen däremot gjort de hade hon varit en dålig pedagog.

4, De som ”är perfekta” håller upp en fasad och är livrädd för att du ska förstöra den, det finns ingen perfekt hellycklig familj. Alla har sina brister, sina sår. Man döljer dem bara mer eller mindre.

5, All den snabba kunskapsspridningen idag gör oss osäkra och får oss att ifrågasätta oss själva. Jag är säker på att vi alla vet  hur vi ska vara som föräldrar utan att läsa en endaste bok. Lita på din egen känsla!

Over and out!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Smärtan är din 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Jag ser mörkret i dig och jag önskar att jag på något sätt hade kunnat lyfta det i från dig. Men du kommer att få leva med det min vän. Du kommer alltid att få kämpa hårdare än alla andra, och hur långt fram du än kommer, så kommer du ändå alltid att känna dig efter. Du har ett tomrum inom dig som aldrig går att fylla. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker.

Det kommer aldrig att spela någon roll hur älskad du är eller hur många du har runt dig. Du kommer ändå alltid känna dig ensam. Det spelar ingen roll vem du är, vill vara eller kommer att bli, du kommer alltid att känna dig annorlunda. Och hur mycket du än älskar människorna omkring dig så kommer du ändå aldrig låta någon komma dig nära.

Du måste bli vän med ditt mörker, acceptera att du inte kan följa någon annans väg. Du måste trampa upp dina egna stigar. Hur tufft och tungt det än är så är det bara du som kan göra det jobbet, ingen annan vet vart din väg bär. Det kommer att kännas som om du famlar i mörker, du kommer att snubbla, men måste lära dig att resa dig igen.

Mörkret har krafter som du inte kan förstå, antingen kan de förgöra dig eller så kan du lära dig att använda det till en styrka, det kommer alltid att ha sitt hem i dig, sluta kämpa emot, det gör bara smärtan större.

Inom dig lever en smärta som egentligen inte finns, men likväl är den tung att bära. Den går varken att ignorera eller gömma hur mycket du än försöker. Du kommer många gånger vilja skrika rakt ut, kasta den ifrån dig, ryta försvinn. Men vart du än lägger den så är smärtan ändå din.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Alla kan blomma 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Är du på rätt plats?

En av mina viktigaste lärdomar i livet är att alla kan blomma. Att det aldrig handlar om dig, utan mer om miljön du befinner dig i. Precis som ett frö, kräver du rätt omständigheter runt dig för att växa och gro. Det är egentligen inte konstigare än så. Alla har vi väl någon gång misslyckats med en sådd, och vi vet att det inte är fröets fel. Utan att det istället handlar om jorden, solen och vattnet.

Jag har själv varit en ömtålig blomma. Jag hade ett rotsystem som inte satt fast i marken. Vi för hårt regn, för stark vind eller för mycket sol kunde jag lätt gå sönder. Folk kunde komma och rycka i mina blad, plocka av dem en efter en, utan att jag sade i från. På den tiden trodde jag att det handlade om mig, att jag inte var bättre och starkare än så, men idag vet jag att det inte är sant.

Tillåts du att växa?

Jag befann mig i en miljö som inte var bra för mig, människor som inte gav mig näring utan tvärtom tog den. Jag försökte vara vacker, givmild, stråla så fint jag kunde för att bli uppskattad och omtyckt men det slutade ändå alltid med att jag gick sönder. Men sen träffade jag min man. Det var som att han stampade ner jorden runt mig, så att jag blev mer stabil. Jag stod stadigt, blåste inte omkull så fort vinden tog fart. Han vattnade mig, gav mig näring, så att min rötter kunde växa sig starka istället för att dräneras ur.

Han hindrade folk från att plocka mina kronblad, sade till mig att dem tillhörde mig och bara var för andra att beskåda. Han ställde sig framför, skyddade mig, tills jag var stark nog att skydda mig själv. Han lärde mig att livet inte handlade om att läka utan att leva. Så därför är det viktigt att inte tillåta andra att göra så att jag går sönder. Idag känns det så självklart. Det är klart att ingen kan växa och gro i en miljö där man ständigt trampas ned, det enda man kan göra då, är att försöka överleva.

Vad behöver du för att blomma?

Därför vill jag säga till dig att det inte handlar om dig, utan din omgivning. Kanske sitter du i fel rabatt? Kanske suger andra växter upp din näring, tar din sol eller puttar dig längst fram så du får ta all hård vind?  Så vad behöver du? Har du funderat över ditt rotsystem, ditt rabattsällskap eller din jord? Behöver du flytta på dig? Behöver du flytta på andra? Behöver du bli starkare, mer ensam eller ha andra växter närmare intill? Alla kan blomma, du har det inom dig det vet jag säkert, jag hoppas du vet det också! Och precis som världens växter tappar vi blad, vissnar och slokar. Vi blir torra, brända, dränkta och ibland övergödda. Ibland måste vi vissna ner, för att återigen stå upp.

Så om du står slokar, undrar när det är din tur, så kom ihåg att du är en blomma, även om du inte slagit ut [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar