Månadsarkiv: september 2017

Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!

Ibland drömmer jag mardrömmar om det. Vaknar upp, svettig med en ångestklump i bröstet som gör det svårt att andas. Tankarna ilar och jag vill bara skrika NEJ, beredd att fly, beredd att….återigen gå sönder.

Vad pratar jag om? Barn. Jo det är sant barn! Jag drömmer mardrömmar om att vara gravid, mardrömmar om att mina barn återigen är små, och ångesten den…ja den är obeskrivlig. För livet med små barn var för mig mestandels en mardröm.

Idag räcker det att jag ser små barn från 0-4 för att jag ska bli svettig och känna ett tryck över bröstet. Även om den tiden sedan länge är förbi blir det en hemsk påminnelse.

Ett förflutet som aldrig kan bli vackert

Jag försöker se vackra bilder framför mina ögon, allt fint vi haft och barnens skratt, men ångesten och tröttheten suddar bort allt. Så illa var det inte försöker jag tänka, men någonting i mig tycker annorlunda.

Jag kan på riktigt bli provocerad av glada mammor, fina familjer som bara snuttigullar och tycker att livet leker med små barn. Jag vill kasta mitt magiska depressionsstoff över dem så att de bara för någon sekund ska få känna hur det känns att vara så trött att man till och med blir trött på livets självt. Jag vill skapa dem skrik och kaos, tårar och livets bekymmer, allt för att de ska få en liten ödmjukare attityd till småbarnslivet.

Men det gör jag så klart inte (mestandels för att jag inte äger något magiskt depressionsstoff) istället ler jag samtidigt som jag brinner inombords och sväljer orden ”det handlar inte om att du är en sån jävla bra mamma, utan att du har fått ett barn som är så jävla nöjt och glatt”. Jag sväljer orden så hårt att jag nästan är beredd att spy efteråt.

För det är vad det handlar om, ingen människa känner sig som en bra förälder när barnet skriker och skriker och du inte har fått sova på månader. JAG KAN LOVA DIG ATT DU DÅ INTE SKRATTAR LÄNGRE, (och gör du det så är det för att det är något allvarligt fel på dig). Jag önskar alla och ingen den upplevelsen. Det är utan tvekan den värsta tiden i mitt liv.

Att tappa bort sig själv i någon annan

När man får barn sätter man sig själv åt sidan, de kommer alltid först. Då är så det funkar och jag hatar det. Ja, jag fullkomligt avskyr det! Vem fan vill vika sitt liv åt sidan och låta någon annan bossa över dig dygnet runt, räck upp en hand. Ingen, nej jag trodde väl det. För det handlar ju inte om en timme eller en dag, NEJ DET HANDLAR OM ÅR!!

Jag saknade mina promenader, och ensamma stunder så mycket att jag gick sönder inombords. Samtal med vänner, sena kvällar ute, en ensam stund på toaletten, allt försvann på ett nafs. OCH JAG HATADE DET!

Nu är mina barn större och jag ser ljuset i tunneln, livet har äntligen börjat komma tillbaka…och det är fantastiskt. Men så blir jag ständigt påmind, hela tiden ser jag föräldrar som lider, ni kanske tror att det inte syns men jag ser det. Hur ni håller ihop hela ansiktet för att bara klara dagen. Jag ser tröttheten och jag ser tårarna bakom era ögon.

Du är inte ensam

Jag följer en heldel bloggar och mellan raderna kan man ana mörker och depression i och med hur barnet förändrade deras värld. Men ingen säger det rakt ut, INGEN SÄGER DET RAKT UT. Det vävs in vackert mellan raderna och den som själv aldrig upplevt det kanske inte ens skulle märka, men för mig lyser det starkt igenom. Som en blinkande varningsskylt.

Kan vi inte alla göra oss själva en tjänst och säga som det är? Barn är livsomvälvande, det förändrar våra liv för alltid och INTE BARA TILL DET POSITIVA. Visst vi älskar dem mer än allt annat, men det innebär inte att vi helt behöver sluta älska oss själva och vårt tidigare liv, eller?

För mig är det länge sedan nu, jag har hittat tillbaka till mig själv och kan nästan förtränga hela upplevelsen men ändå sitter den där som en liten tagg i mitt hjärta. Som den ständiga påminnelsen att det var inte så du skulle tycka, eller så du skulle känna. Och jag kan bli galen på tystnaden även om det inte längre är jag som bor i den. Jag ser dessa mammor, som går runt som zombies och njuter av livet. Jag vill bara skrika säg som det är och sluta gör dig så jävla ensam!

Jag vet precis hur det är, jag har själv varit där, men om du öppnar upp din dörr, så öppnar du även upp någon annans. Ingen människa är så unik att det inte finns en till med samma känslor och tankar.

Så släpp det där jävla smajlet och visionen om att det här ska vara den lyckligaste tiden i ditt liv. För dom tankarna kommer bara att göra att du mår sämre. Är du trött, säg att du är trött. Mår du skit, säg att du mår skit. Vill du gråta, gråt. Vill du skrika, skrik, men stå inte bara där och låtsas vara så jävla lycklig hela tiden när allt inom dig fallerar. Det hjälper varken dig eller någon annan. (och kan du inte vara ärlig mot någon annan så var det åtminstone mot dig själv). Påminn dig själv om att det är ok att inte vara ok, och att situationen du befinner dig i går över (även om det inte känns så).

Min bok på ämnet hittar du här, köp den till dig själv eller något annan deppig jävel. Se så, gå nu ut och gör din dag!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

13 år senare

Jag har aldrig trott på kärlek, hade faktiskt en plan för att tillbringa mitt liv ensam. Inte på grund av att jag inte kunde fånga en mans intresse, nej, utan mer att ingen kunde fånga, eller hålla liv i mitt. Jag har svårt att få riktigt starka känslor (eller kanske handlar det bara om motvilja), rädd för att släppa in människor under min hud. Kan låta dom tro att dom är nära samtidigt som jag håller dom i från. Lockar in med en hand, motar bort med nästa. Att känna kärlek för någon för alltid och alltid, nej det var sånt som bara fanns i sagornas värld och inte i min.

Sen staplade han in, mannen i mitt liv och talade om för mig att vi skulle bli ett par, kanske för alltid. Jag skrattade såklart. Men han gav inte upp. Jag ville inte ens ge honom en chans, sade till honom att det inte var någon idé. Varför ska man vara tillsammans om man ändå ska skiljas åt, frågade jag. Varför skiljas åt, när man kan vara tillsammans för alltid, svarade han.

Han lät så säker i det han sa. Du ska bli min fru sade han men sådan stark övertygelse att jag tillslut trodde honom själv.

Ge mig en chans, sade han. Och jag vet inte ens hur det gick till, hur han egentligen fick den där chansen som så många andra inte ens kom nära. Kanske slank den genom mina fingrar för att jag kramade den för hårt, kanske tog han den när jag inte såg på, eller kanske gav jag honom den inslagen i både presentpapper och paket?

Jag beundrade honom för hans envishet och det gör jag än. Han hade en övertygelse som jag saknade, en tro, ett hopp som jag aldrig ens skulle komma i närheten av hur mycket jag ens försökte. Hans styrka och självständighet är något jag uppskattar och imponeras av gång på gång.

Aldrig kunde jag ana att det var hans som skulle lära mig om livet. Som skulle lyfta upp mig från det mörka hål jag befann mig i och visa mig vad jag var värd. Som med en sådan stark övertygelse skulle laga min självkänsla såpass mycket att jag knappt längre kan se att det varit sönder. Att det var han som skulle fylla mig med så mycket kärlek att jag tillslut blev hel.

Tretton år senare är han inte bara min man utan också min bästa vän och jag uppskattar honom varje dag, avundas fortfarande sidor av honom som ofta är i motsats till mina egna. Jag nyper mig armen fortfarande beredd på att plötsligt vakna. Men han är fortfarande där, dag efter dag, natt efter natt, för alltid vid min sida.

Jag har aldrig känt mig så trygg som med honom, personen som jag vet menar varenda ord han säger, som talar utan att vika undan sin blick. Jag känner mig älskad, uppskattad. Ärligt omtyckt bara över att vara jag. Jessica, med alla brister och fel. Hon med så mycket tårar och mörker, och med krafter ibland för stora för henne själv.

Oj vad jag hade behövt honom tidigare. Som en mur framför mig. Som min vakthund, mitt självskydd, mitt försvar. Och inte bara från omgivningen, utan också ifrån mig själv. Jag tänker ofta honom som ramen runt mitt liv, han är mitt staket, det som gör att jag håller mig innan för murarna, ständigt där för att vakta att jag inte faller över kanten.

Det måste vara svårt att tämja något med ett vilt hjärta. Jag som hade drömmar om att fly världen. Bo ensam på landet med djur som enda närhetskälla. Men 13 år senare är jag glad över att jag inte uppfyllde den där drömmen, att jag faktiskt gav honom chansen även om risken fanns att jag skulle bli sårad.

Idag vet jag att det bästa stället att bo på för att skydda sig själv inte är i mörkret eller i ensamheten, utan tvärtom att få leva i en annan människas hjärta.

Och aldrig kan jag tacka dig nog för den insikten [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar