Psykisk ohälsa

Min sovande terapeut

Jag har alltid känt en stark dragning till djur. Djur har många gånger varit det enda som fått mig att må bra. Känna mig lugn, stilla något som värkte inombords. Jag har ju berättat om min förkärlek till hundar, och visst jag älskar hundar, men alla djur får mig att må bra. Jag som ofta har svårt att sitta still kan sitta och titta på en flock hönor i evigheter, och sätter du en kanin i mina armar, ja då kan jag bli sittande där ett tag.

Som tur var har jag en mamma som förstod min kärlek till djur. För jag har både haft hundar, kaniner, sköldpaddor och möss under min uppväxt. Hade jag inte haft det gissar jag på att jag inte hade varit samma person som jag är idag. Jag har helt enkelt svårt att föreställa mig ett liv utan.

Men visste du att djur är naturlig terapi? Att husdjur gör oss mindre stressade och mer motståndskraftiga? Den där känslan jag har haft i mig, att jag behöver djur, måste och vill ha dem nära, det är av en riktigt anledning. För när vi umgås med djur frigörs oxytocin vilket stimulerar vårt välmående. Hjärtat slår långsammare och puls och blodtryck sjunker.

Om vi får känslor för ett djur så räcker det med att vi tänker på det för att positiva effekter ska sätta igång i vår kropp. Fräckt eller hur?

Och att min kärlek är så stor för just hundar kanske inte heller är så konstigt. Hundar är naturliga terapeuter. Dom är vänliga, lyssnar, visar empati och stöttar sin ägare i alla dess lägen. Dom kan också hålla hemligheter bättre än någon annan, yppar aldrig ett ord av vad du har sagt oavsett vad du avslöjar för dem.

Hundar kräver ingenting i gengäld, allt de vill ha är din kärlek!

Naturlig terapi

Hundar kan uppfatta vad vi känner och hur vi mår innan vi själva är medvetna. Dom är duktiga på att läsa människans kroppsspråk och signaler, men värderar och dömer aldrig våra handlingar. Hur fint är inte det?

Jag är glad över att ha två håriga terapeuter i mitt hem. Inte bara för egen del utan också för mina barns skull. Jag har själv många minnen hur jag som barn satt tillsammans med min hund under köksbordet. Det var ofta han som fick ta emot alla mina bekymmer, alla mina tårar men också all min kärlek [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Jag har suttit fast i tankar ett tag, tankar som inte är mina egna. Jag vet om att jag är en person som är lättpåverkad och har därför valt bort saker som jag vet påverkar mig negativt. Jag läser tex inte dagstidningar eller kollar på tv:n. I samtal kan jag framstå som helt inkompetent när jag inte vet något om Donald Trump eller kriget i Syrien. Men det är för att jag inte vill veta.

Jag har med tiden lärt mig att om bjuder in negativa nyheter i mitt liv, växer de till förstorade proportioner. En liten tidningsnotis kan hamna på förstaplats bland mina tankar, i veckor.

Det var en ganska lätt sak att stänga av, även om jag ibland kan skämmas över min okunskap så skäms jag inte över att ta ansvar för vad negativ fakta gör med mig. För några år sedan uteslöt jag även tidningen Lantliv ur mitt liv. Vad är det för hemskt med Lantliv tänker du? Nej ingenting. En fantastisk fin tidning som jag prenumererade på i flera år. Jag älskade att sitta och stirra på de där vackra husen. Men så småningom märkte jag att det inte gjorde mig glad. Det gjorde mig ledsen.

Att gå vilse i andras tankar

Konstigt eller hur? Nej inte för mig. De där vackra husen gav mig en påminnelse om vad jag ville ha, men (för tillfället) inte kunde få. Jag bär fortfarande om drömmen om ett liv på landet. Jag älskar fortfarande gamla 1800-tals hus. Men jag måste ta avstånd för saknaden av det påverkar mig, som en olycklig kärlek, gjorde mig sorgsen.

Och grejen är att jag är likadan vad det än gäller. Ibland älskar jag något, drömmer om det så hårt, att det liksom gör mig ont. Just nu följer jag flera bloggar inom varierande områden, och gemensamt har de att de är företagare. De strävar efter att öka antalet läsare, tjäna pengar, bli stora inom sin nisch. Jätte fint, eller hur?

Och jag har funnit det jätte kul och inspirerande. Men plötsligt förvandlas min inspiration till prestation. Jag känner mig liten och dålig. Inget jag gör blir tillräcklig bra och aldrig skulle väl jag kunna komma upp till en sådan nivå?!? Plötsligt medverkar jag i en tävling jag aldrig anmält mig till. Jag har hela tiden en önskan om att vara åskådare ändå slutar det med att jag springer bredvid.

Som tur är vaknar jag efter ett tag upp ur den där dvalan och frågar mig själv om jag vill det där, eller om jag bara följt strömmen. Och ofta är det det senare. Jag får då påminna mig om vad som för mig är viktigt, på riktigt….och vad jag vill, just nu. Det är klart att det hade varit kul att kunna leva på sitt företag, ha en av Sveriges största bloggar eller bli en bästsäljande författare. Självklart, men har det någonsin varit mitt mål? Nej Är det ens något jag vill sträva efter (just nu). Nej.

Jag har aldrig velat att min företag/min blogg ska handla om prestation. Nej, det ska handla om kreativitet och lust, och jag får ständigt påminna mig om det.

För mig har det alltid varit lätt att ta bort saker som är negativt för mig, men nu känner jag mig inte längre villig att skala av fler saker från mitt liv. Jag vill fortsätta följa och peppa inspirerande människor. De är ju inte dem det är ”fel” på. Det är mig. Jag måste sluta påverkas. Det är som att jag går vilse i andras tankar, förlorar mig i främmande drömmar.

Jag är inte en person som trivs med att följa strömmen, som klarar av att simma bredvid. Jag måste hoppa och leka, simma motströms och stanna upp för att vila mig med jämna mellanrum. Jag vet om det ändå gör jag ofta motsatsen. Tills jag kommer på mig själv, igen och igen…Så stark, men i samma sekund precis lika skör. Påverkas så starkt av andras tankar, andras verklighet att jag tillslut tappar bort min egen ❤️

[wp-svg-icons icon=”pencil-2″ wrap=”i”] lämna en kommentar

Vilka färger vill du ha i ditt liv?

Jag kom ur en depression jag inte visste att jag hade, sade en person till mig en gång. Och i motsats till vad många tror tänker jag att det ofta kanske är så (det är i vilket fall min egen upplevelse) att man mitt i depressionen inte vet om att man har den. Det är först efter att man vaknat upp som man förstår hur dåligt man faktiskt har mått.

Jag tror att många bär på sina depressioner så länge att det blir vardag. Att det ofta kommer smygande, att det liksom blir grått i kanterna. Färgen förändras sedan mer och mer, och ofta utan att man själv märker det. Paletten blir mörkare och mörkare ändå fortsätter du att måla. En dag inser du att du saknar en färg, undrar varför du bara bär en gråskala eller än värre, att allt är nattsvart. Vad hände??

Eftersom jag har erfarenhet av att både ångest och depression kan komma smygande så tar jag det ofta på stort allvar när någon bara mår ”lite” dåligt. För jag själv vet hur snabbt det kan växa. Hur du kan bli farligt trygg i din situation och inte vågar ta ett steg åt något annat håll än den du tror är förutspådd. Du blir förblindad av din sjukdom.

Ångest för mig börjar ofta också som en extra hinna på min hud, knappt märkbar. Men med tiden börjar den kännas tyngre och tajtare. Jag känner mig då träng, börjar kämpa emot, vill skära bort den där extra tyngden på min kropp. Men oavsett hur jag bär mig åt så sitter den kvar. Tyngden sänker mina axlar, får mig att gå långsammare.

En tunn hinna på några gram förvandlas med tiden till 50 kg över min kropp. Utan att jag vet om det blir ångesten min rustning, mitt försvar, utan den känner jag mig naken, rädd. Den skyddar min kropp och världen känns plötsligt farligare utan den än med den.

–Men jag är sån här, sa en deprimerad person till mig. Ingen annan är ju van med att jag är glad så om jag skulle förändras, vad skulle folk säga då?

Att han inte själv mådde bra struntade han i, hans liv är grått och han påstår att det är så han vill ha det. Jag kan inte förändra hans tankar men jag tror fortfarande inte på dem. Jag tror att han visst vill ha ett liv i färg, ett liv med lycka. Jag tror bara att han inte vågar förändras. Jag tror förvandlingen skett så långsamt att han inte minns annat. Att det sedan blir mörkare och mörkare hela tiden är förmodligen tydligare för hans omgivning än han själv. Han känner det säkert själv, men fortsätter leva i förnekelse för att han inte orkar/vet vad han ska göra åt det. Hans tavla kommer därför aldrig att bli så vacker som han önskat.

Därför vill jag idag fråga dig idag, vilka färger vill du måla ditt liv med? Finns dessa färger med på din palett? Om inte så vet du att det är saker i ditt liv som behöver förändras. Jag vill därför påminna dig om att inte vänja dig med färger du inte tycker om. Livet förändras, du förändras. Ta därför alla förändringar i din egen färgskala på allvar. Kämpa med att få tillbaka de färger du vill ha!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar 

Vad du säger och vad jag hör

Det kan finnas flera anledningar till att jag inte riktigt förstår dig. En av dem är den stora skillnaden mellan vad du säger, och vad jag hör:

-Du kan göra så här….

Man kan göra på flera sätt?

-Det vore bra om du…

Jag behöver alltså inte?

-Gör som du vill!

?? [wp-svg-icons icon=”shocked” wrap=”i”] ?????

-Vissa gör på det här sättet….

Det är alltså ok att göra olika?

-Vill du….?

Jag har alltså ett val?

-Du ska göra så här!

AHA, nu förstår jag vad du menar!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Först efter att jag fått min ADHD diagnos har jag kunnat koppla ihop vissa svårigheter jag haft. Först NU har jag fått förklaringen till varför dessa simpla saker känts så omöjliga för mig. Detta är bara några få exempel på saker jag förstått efter att jag fått min ADHD diagnos. Men sanningen är att det kan kännas hjälpsamt att få en förklaring. Det är först då man kan lägga bort skuld från sig själv, samt hitta alternativa lösningar till sina problem.

Varför jag aldrig kan följa ett recept

Tro mig, jag blir själv förvånad. Och min man, ja han suckar, blir irriterad och får sköta allt som har med matlagning och bakning att göra jämt. Det är inte det att jag ger mig på avancerade recept, nej det kan till och med vara tvärtom. Förra veckan skulle jag göra ett recept med tre ingredienser. TRE! Jag skrattade innan, sa till min man att det här kunde man inte misslyckas med. Men det gick, fråga mig inte hur. Om jag inte har i fel ingredienser, så lägger jag i dem i fel ordning (hur kan det vara så viktigt),  har fel grader på ugnen eller så glömmer jag dem helt enkelt där i.

Det spelar ingen roll om jag läser receptet 3 eller 33 gånger, det är alltid något som går fel. Hur har du kunnat läsa fem år på högskolan när du inte kan följa ett recept, brukar min man undra suckande efter att försöka rädda det som befinner sig i ugnen. Jag ställde samma fråga till min läkare som svarade att det berodde på koncentrationssvårigheter och dåligt arbetsminne.

Och där låg svaret på det mesta visade det sig!

Varför jag aldrig kunnat läsa en karta

Det här kan jag väl ändå inte vara ensam om? Jag minns ångesten när man fick den där kartan i hand i skolan, jag gjorde knappt ett försök att tyda den. Så fort jag tittade på den var det något i min kropp som stretade emot. (den känslan får jag ofta när det är svåra saker som jag inte orkar). Antingen tog jag rygg på någon klasskamrat och låtsades stirra ner i mina egna papper eller så sket jag i att röra mig överhuvudtaget för att jag visste att jag ändå skulle misslyckas.

Det var ju inte det att jag inte försökte, utan när jag tittade ner i pappret så började alla färger och tecken dansa runt på kartan och jag kunde inte hålla koncentrationen för att tolka dem. Hade jag inte varit aggressionshämmad så lovar jag att jag hade fått ett utbrott rivit sönder skiten och skrikit åt min lärare. Men det gjorde jag givetvis inte. Nej jag gick och gömde mig, tittade på alla andra som lyckades och undrade var det var för fel på mig som inte förstod det minsta vad som skulle göras.

Anledning till misslyckande: koncentrationssvårigheter

Varför jag aldrig kunnat följa en vägbeskrivning

Alltså detta har varit ett pinsamt problem till alldeles nyligen. För nu försöker jag inte ens. Jag VET att jag inte kommer att klara det och lägger över uppgiften på någon annan. Men ni vet under alla gånger i livet som man fått vägbeskrivningar. Jag har alltid stått som ett frågetecken och undrat om man på riktigt skall komma ihåg allt det där. Är det ens möjligt?? Är det över tre saker jag behöver hålla i minnet samtidigt så är det något som flyger ut vilket innebär att jag alltid hamnar fel.

Och det är inte bara när man ska köra eller gå någonstans man får en liten beskrivning. Nej tex när du ska hitta rummet på ett hotell, eller när jag som ny på jobbet skulle hitta rum 307 på anstalten. Gå upp till tredje våningen, ta höger i krysset, så är det tredje dörren på vänster sida. Vaaaa???  (Jag fick ta papper och penna och skriva ner det för att hitta rummet). Har man inte problem med det så tror jag inte man tänker på hur ofta man får olika vägbeskrivningar. Längst ner i korridoren är typ det enda jag kan hålla i minnet och lyckas med.

Anledning till misslyckande: dåligt arbetsminne

Varför jag aldrig kommer ihåg vad du säger till mig

I vardagen ställer det sällan till några problem. Jag är tex en jävel på att hålla hemligheter (eftersom jag knappt kommer ihåg dem). Men på arbetet när jag tex ställer en arbetskamrat en fråga och får ett svar som jag ska minnas hela vägen till mitt rum. Nästan helt omöjlig uppgift även om det bara går 30 sek där emellan. Upprepar jag inte svaret tyst för mig själv är det totalt borta. Det räcker att någon annan säger något till mig på väg till mitt rum (eller ler mot mig) eller jag ser något annat, eller nej det finns inga ursäkter alls egentligen. Vet ni hur många hundratals tankar man hinner tänka på 30 sek, inte? Det är en hel del och då är det där svaret jag letade efter helt borta.

Ofta löser det sig med att jag får fråga samma fråga flera gånger (ibland till olika personer för att inte verka helt lost), eller ha med mig papper och penna för att skriva upp svaret.

Anledningen till misslyckande: dåligt arbetsminne

Nu är jag nyfiken på hur det varit för dig. Har du kunnat koppla samman din diagnos med vissa bekymmer?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Just nu har jag många människor runt mig som mår dåligt. Personer jag bryr mig jätte mycket om. Jag vill inget hellre än att stanna upp och hjälpa fast att orken inte räcker till. Det är långa telefonsamtal med någon som gråter, andra gånger är det att hålla någon i handen under en panikattack. Jag agerar barnvakt, skickar omtänksamma sms och tillbringar kvällar med barndomsvänner som gått sönder.

Jag tror inte att jag är ensam om att uppleva sådana här situationer, det är därför jag väljer att skriva om det. För vi har väl alla hört det där om att man ska ”ta hand om sig själv först”. Ofta hör man en jämförelse med en flygplanssituation, du ska alltid sätta syrgasmasken på dig själv, för att sedan kunna hjälpa andra. Enkelt eller hur? Det är så himla lätt att säga, svårare att göra. För verkligheten är sällan uppställd på det där viset, i verkligheten kan man inte låta folk vänta….åtminstone inte om du vill ha de personerna kvar.

Man säger inte till en vän att man inte kan hjälpa hen med sitt dåliga mående för att man har ett eget man måste ta hand om, man ber inte någon vänta några veckor tills man har samlat i hop sig själv. Man säger sällan nej till någon som gråter och snörvlar i luren och du är sällan förberedd eller utvilad när verkligheten händer.

För ofta handlar det om akuta uttryckningar. Du hinner sällan stanna upp och reflektera över ditt eget mående förrän efteråt….. när du känner att du är helt slut. Du hinner inte planera innan vad du ska svara, eller vad du ska göra för på bästa sätt ska ställa upp. Nej, i verkligheten springer man runt med syrgasmasker och sätter dem över alla andras ansikten. Sen ligger man där och kippar efter andan själv.

Jag tror att många kan känna igen sig i situationen, och det finns förmodligen ingen enkel lösning på det. Man får gå runt med sin första hjälpen låda och hoppas att plåstren räcker till den dagen då man själv behöver ett [wp-svg-icons icon=”aid” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

KICKS lyfter frågan om psykisk ohälsa bland unga

KICKS lyfter frågan om psykisk ohälsa bland unga

Företag som tar ansvar, hur grymt är inte det! Kicks har startat S.H.A.R.E där dom vill ta initiativ att prata om psykisk ohälsa. Som de själva beskriver det så är det ju något som berör både deras medarbetare och kunder, och det är EN av anledningarna till att de vill göra skillnad. Köper man butikens egna varumärke går 1 krona till MIND och tjejzonen.Jag hoppas att flera företag tar efter det här. Tänk vad härligt för medarbetarna att veta att företaget där man jobbar stöttar de här svåra frågorna, det kanske också gör det hela lättare att prata om utifall att man själv är drabbad?

Jag ser det som ett stort steg till att bryta tabut.

Hejja Kicks, jag hoppas verkligen att ni fortsätter att jobba för den psykiska hälsan. Jag hoppas också att fler företag kommer efter för att gå i ert fotspår!

Att ständigt behöva ha kontroll på tiden

Jag ogillar allt som går utanför min rutin. Vad det än är så väcker det mitt motstånd. Jag vill alltid veta vad som händer och jag vill göra samma sak….varje dag.

–Nu kan vi ju göra vad vi vill, säger mannen glatt när vi oplanerat får barnvakt.

Men sanningen är att jag inte vill göra något annat! Varken resturang- eller biobesök lockar. Jag känner mig jättetråkig och förmodligen är jag det också. Men allt som går utanför min rutin tar på mina krafter, och jag kämpar ju varje dag för att spara in dem.

När man bara har energi för att klara dagen vågar man inte göra några större utsvävningar. Det kan räcka med ett oväntat besök eller en förändrad rutin på hemmafronten för att rubba mina cirklar.

En vän som oväntat kommer förbi på en kopp kaffe, ett besök som stannar till efter läggdags eller en hundpromenad som inte blir av kan få mig att hamna i en svacka som varar i dagar.

Det är svårt att ge av sig själv till andra när man vet att man går sönder efteråt. Många relationer och situationer tar mer än vad de ger, även om jag önskar att det inte vore så.

Jag vill inget hellre än att ha en skrattfest med vänner eller ta en spontanutflykt någonstans. Jag önskar att spontanitet var min bästa vän men istället är det min fiende. En fiende som alltid skapar trötthet och ångest.

Om spontan vore mitt andranamn hade jag hälsat på dig oftare, jag skulle testa nya saker och våga gå utanför min dagliga rutin. Vi hade kunnat ta en fika på en Torsdag, du hade varit välkommen till mig utan att ringa innan, och jag hade kunnat hänga med på en aktivitet utan att ha planerat den veckor i förväg.

Det som många gånger är svårt och förklara och lika svårt för andra att förstå är att jag inte säger nej för att jag vill, utan mer för att jag måste [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Dagen har nästan varit oförskämt bra. Jobbet flyter på och idag kändes allt nästan för bra och för lätt för att vara sant. Bra och trevliga möten, ingen stress och flera intressanta samtal, love it!!När jag kommer hem finner jag en present i brevlådan (som jag beställt till mig själv). Jag blev så glad att jag gick in och lade en beställning till [wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”]Mannen bakade en kanelbullekladdkaka då han påstod att det var kanelbullensdag, och jag tog mig en promenad med hundarna i skogen.Jag tog med kameran och hade för avsikt att ta lite fina höstbilder, men hundarna var inte alls på samma humör. Dom tittade på mig som om jag vore galen, och nog hade dom väl rätt…Vem står still och tar kort på ett blad, eller mossa när syftet med hela skiten är att gå? Vet inte vad som flög i mig. Höstkänslor, sol och fina färger skyller jag på.  Idag har jag nästan känt mig manisk, överdrivet glad. Eller kanske är det bara att jag inte minns hur det känns att må riktigt riktigt bra?

När jag kom hem väntade kanelbullekakan och hela familjen satte sig i soffan och åt. Jag slogs av tanken hur harmonisk och lycklig jag kände mig och tänkte att det nog inte bara var kanelbullens dag, utan min med.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Söndrig på insidan

Jag ser en söndrig kille framför mig. En man med en vuxen kropp, men en insida som ett litet barn. Jag vet att han inte är Guds bästa barn. Han han har gjort många fel enligt boken. Han har brutit lagar, han har skrämt och skadat människor. Men mest sårad är ändå han själv.

När jag tittar in i hans ögon ser jag hur han kämpar för livet. Hur han långsamt drunknar, inifrån.

Han har fått hjälp, vid flera tillfällen. Men inte tagit emot den. De som har sträckt ut sin hand har han bitit i fingret.

Ändå fortsätter han sin klagosång.

Han dövar sig med droger, berusar sig med sprit. Allt för att döda det som gör ont, men samtidigt för att försöka hålla sig levande.

Han följer mig på avstånd. Vågar inte komma riktigt nära. Men ändå inte ta sig för långt ifrån.

Ett sätt att hantera livet

En dag ringer han mig och ber om hjälp. Jag hör hur hans röst skakar. ”Jag mår så dåligt. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till”. Där och då är han öppen och hjälpsökande och jag vill bara fånga in stunden. Stänga in den. Spara den för alltid.

Han får hjälp att ta sig till sjukhuset och jag ringer till psykiatrin som han har bett mig om. För att säga att han är på väg, för att be om att han får hjälp, att han skall få stanna.

Kalla mig dum men jag blev förvånad, chockad över orden jag fick höra i andra änden av telefonen. ”Nej, men vi har bara åtta vårdplatser. Vi kan inte ta emot honom om det inte är förberett. Om det inte finns en plan.”

”Eh, va???” ”Men han mår ju dåligt NU, hur ska jag kunna förbereda det? Vad gör ni med alla som akut behöver hjälp??”

”Vi kan ingenting göra. De får gå hem”.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta men det lutade mer åt det senare.

Vi är flera som jobbar för att stötta och motivera människor för att förändra sina liv och när de väl bestämmer sig för att göra det, ja då stänger vi dörren och säger att hjälpen inte finns??!!

Jag skäms!!!

Jag skäms över att vi inte gör mer! Jag skäms över att vi lever i ett välfärdsland men inte kan hjälpa dem som är mest utsatta!

”Han får komma tillbaka när ni har en plan”

Ha, jobbar man med socialt arbete vet man att motivationen, hjälpsökandet och måendet förändras från stund till stund. Den kan vara lika stark ena dagen som den kan vara totalt försvunnen nästa. Ska man agera ska man därför göra det snabbt.

Vad är galet inom svensk psykiatri?

Klockan slår 16. Jag kopplar ur min telefon och går hem med vetskapen om att du saknar ett. Att platsen du är på väg till kommer att be dig vända och gå. Men vart? Vart ska du ta vägen?

Jag skäms över att gå hem när mitt jobb inte är i närheten av klart. Jag skäms över att makten inte ligger i mina händer, och jag skäms över att jag kan vända ryggen till och låtsas som ingenting.

Jag vet att det är en tuff bransch, att det saknas både personal och pengar, men dessa förklaringar känns inte tillräckliga när man ser till personer som mår dåligt!

På andra avdelningar ligger det folk i korridoren, personalen gnäller om att det är fullt, men låter likväl folk komma in. När det gäller brutna ben, inflammationer eller olyckor säger man oftast inte till folk att gå hem oavsett hur mycket de har att göra.

Jag vet att dessa personer har sumpat många av sina chanser, att ni tappar både förtroende och hopp. Men jag vet också att de är precis lika mycket värda som alla andra och att de förtjänar en chans till, och en till, och en till….

Jag ska titta honom i ögonen nästa vecka och säga att jag gjort allt jag kan. Jag ska stötta honom, motivera honom…men när det kommer till kritan….ändå inte göra någonting. Jag ställer mig frågan vad det är som är galet inom svensk psykiatri? Varför kan vi idag, 2016, med alla vår kunskap inte göra bättre?

Jag vet att det inte är jag som dränker honom, men jag vet också att det inte är jag som drar honom upp….och för det jag skäms.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar