Psykisk ohälsa

Vi MÅSTE prata medicin!

Jag är inte emot SSRI, jag äter själv antidepressiva just nu. Men det jag vill att folk ska förstå är att det inte är som att knapra alvedon direkt. Det är inte så att du tar en tablett (eller ens flera) så är ångesten, ledsenheten borta onej.

Och att det kallas för lyckopiller, vilken dumbom kom på det? Det spär ju verkligen på den där feluppfattningen. Få jag känner skulle säga att de blivit lyckliga av medicinen (många säger att det tappar alla känslor, till och med lyckan) de flesta får bort toppen av sin depression så att de blir fungerande varelser igen men lyckliga, nej.

Ordet lyckopiller får det att låta som en drog

Som att man genom att ta medicinen per automatik skall få ett leende på läpparna och må bra. Men det är långt i från sanningen. De som aldrig tagit medicinen kan nog heller inte föreställa sig listan av biverkningar du får på köpet. Och det är inte så att du kan drabbas, nej du drabbas, hårt, oftast inte bara av en biverkning, utan av flera.

Sömnlöshet, yrsel, sömnighet, huvudvärk, diarré,illamående, trötthet, muntorrhet, utebliven utlösning, halsont, ökad aptit, depression, känna sig konstig, mardrömmar, upprördhet, ångest, oro, tandagnisslan, minskat sexuellt intresse, domningar, stickningar, skakningar. Behöver jag fortsätta?

Muskelspänningar, hjärtklappning, magont, gaser,ökade svettningar, sexuella störningar.

Behöver jag påminna dig om att man mådde dåligt INNAN man tog medicinen?

Så när du börjar ta medicinen har du 2- 4 veckor med förvärrade symtom! Sug på den du!

Nej jag menar verkligen inte att skrämma någon. Medicinen har klart gjort mig frisk och får mig absolut att må bättre. Men jag är trött på att folk pratar om antidepressiva som om det bara vore en värktablett, som att det gör mig lycklig och glad.

Det flesta biverkningar försvinner tack och lov efter några veckor, men några av dem sitter kvar under hela din tid som du medicinerar och frågan är om du vill leva med dem. Sexuella problem tex. Det drabbar inte bara dig utan också din partner. Är det någon ni beredda att leva med?

Att ta medicinen för att tillfriskna från en depression är en sak. Du kan leva med vissa symtom i månader eller år, men om du likt mig skulle behöva ta dem hela livet så ställer man sig helt klart frågan är det värt det, är det så jag vill leva mitt liv? Man får väga sin ångest emot biverkningarna i en vågskål för att se vilket som gör ditt liv tyngst.

Det jag vill med denna texten är att omvärlden/dina anhöriga skall sluta se det som en lätt sak.

”Det är bara att ta” ”käka och se glad ut”. Det är samma med ADHD-medicin. Du har fått medicin för att du är sjuk, för att du ska äta den, säger min man som att det vore den självklaraste saken i världen. Men om medicinen gör att jag känner mig sjuk, vad ska jag göra då då, äta den, eller låta bli? Det är inte ett jättelätt beslut!

Vi måste prata medicin! Om psykisk ohälsa är tabu är medicinen och dess biverkningar det än mer. Vi måste prata med våra läkare om hur den påverkar oss, vi måste prata med vår omgivning.  Medicin kan rädda ditt liv, men det kan också förstöra det. Ok om jag har skrämt upp dig ber jag om ursäkt och rekommenderar dig att läsa ”Det magiska med medicin” och ”Till dig som inte vågar/vill ta medicin” där jag berätta om andra tankar/upplevelser med medicin, ok?

Så låt oss tillsammans bryta tystnaden! Hur är dina tankar/upplevelser kring medicinering.

Berätta!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Jag vill tacka er för all spridning och otroligt fina kommentar på inlägget ”vad får jag göra som sjukskriven”. I skrivande stund har inlägget nästan nått upp till 7000 delningar och kommentarerna fortsätter att strömma in. Jag visste såklart att jag inte var ensam men känslan och tankarna jag bar. Men att det var så många som skulle känna igen sig hade jag inte räknat med.

Det gör mig ledsen att tänka på hur många som är sjukskrivna och känner att de inte har något stöd av varken vänner, familj, arbetsgivare och försäkringskassan. Jag vågar lätt säga att jag hade tur som hade både en bra handläggare och bra arbetsgivare (och arbetskamrater). Jag kände aldrig att de ifrågasatte mig, utan tankarna var endast mina egna.

Flera läsare beskriver att det är jobbigt när familjen inte förstår, och jag vet precis vad ni menar även om det inte drabbade mig själv. En av mina största rädslor innan jag blev sjukskriven var nämligen hur min man skulle ta det. Jag såg framför mig hur han skulle bli arg och tillslut begära om skilsmässa. För när jag blir sjuk är skillnaden så enorm, från att ha mest energi i hela familjen till att knappt orka svara på tilltal, ge bort ett leende eller titta någon i ögonen. Han skulle aldrig stå ut med det……trodde jag.

Fast att min man inte förstod mig alls var han ett otroligt stöd. Han har själv aldrig drabbats av en depression, ångestattack eller haft förkänningar av utmattning. I hans värld är det lite grann av ett påhitt. Folk som vill ha något att skylla på. Och så gifte han sig med mig, ha, och fick allt det där på köpet.

Idag vet han bättre, även om han inte kan förstå. Men när jag inte orkar ta mig upp ur sängen, eller göra något så enkelt som att städa, ja då vet han att det är allvar. För dom där sakerna gör jag med en hand och förbundna ögon oavsett töntig bacill eller virus i kroppen. Så när en utmattning golvar mig helt, ja då vet han att det är på riktigt.

Jag har burit på att försvarstal, fast att ingen har ifrågasatt mig och när jag läser era kommentarer så skäms jag nästan över det. Här sitter jag med alla de där känslorna fast att alla klappar mig medhårs och ingen jagar mig. Varken arbetskamrater eller vänner har kommit med sneda blickar och syrliga kommentarer, ändå kan jag känna mig utsatt.

Att bli jagad av försäkringskassan och få sin sjukdom omstridd är inget annat än ren tortyr och jag önskar såååå att jag på annat sätt än med mina ord kunnat hjälpa er ur den smärtan. Jag känner nu starkare än någonsin att jag som har den förmånen att bli lyssnad på måste skrika högre. Detta för att ni vid min sida ska få bättre gehör. Jag vet att ni som just nu befinner er i en utmattning eller är sjukskrivna inte orkar ta den kampen. Därför är den min.

Om det så bara är med penna och papper som vapen så tänker jag ta den striden. Jag ska göra era röster hörda, era känslor verkliga och era liv meningsfulla. Jag ska få omvärlden att förstå att din smärta, din trötthet, din utsatthet. Den är på riktigt.

Utan dig hade jag inte fått min röst hörd så TACK igen till dig som läser, till dig som sprider, till dig som delar. Du hjälper mig att hjälpa dig [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Vad får jag göra som sjukskriven?

När man är sjukskriven på grund av psykisk ohälsa slåss man inte bara mot sitt egna mående utan också mot andras tankar och uppfattningar. Du blir påverkad av dem, varken du vill eller inte. Jag tror halva min utmattning bestod av rädslan att göra fel (åtminstone kändes det så). Fel mot försäkringskassan, arbetsgivaren eller mot människors åsikter. Jag var rädd för att allt jag gjorde skulle kunna vändas emot mig. Att jag skulle behöva svara upp för mig själv, för mitt mående, för min sjukdom. Eftersom energin knappt räckte till att ta sig ur sängen fyllde jag dagarna med ingenting för att liksom vara på den säkra sidan.

Får jag gå ut, umgås med vänner, skratta?

Helt plötsligt behövde jag fundera på vad som var tillåtet. Vad fick jag egentligen göra som sjukskriven? När du brutit benet kanske det inte är något du funderar över. Du gör det du kan och vill, och går tillbaka till jobbet när du är arbetsför. Ingen ifrågasätter dig.

Men att vara hemma med en depression innebär motsatsen och du kanske stänger in dig mer än vad du borde av rädsla för att någon ska se dig och tro att du mår bra. (För det är det ju inte meningen att du ska göra, det är ju därför du är hemma). När du börjar må bättre vågar du knappt säga det av rädsla att alla krav kommer att rasa över dig, igen.

”Hon ser inte särskilt deprimerad ut!”

Har du någonsin hört någon säga det? Eller kanske har du själv tänkt den tanken när du träffat på någon som är sjukskriven? Förmodligen. Jag har i vilket fall hört det från andra flera gånger sorgligt nog. Det värsta är att den som är sjukskriven ofta vet om det och det gör att kampen att ta sig ut kan bli än större.

När man är sjukskriven för depression förväntar sig folk att du skall vara nedstämd och gråta, inte att du försöker att ha roligt i en strävan i att bli frisk. Jag mådde under hela min utmattning skit. Men tror endast vid ett få tillfällen att det syntes på mig.

När jag vart sjukskriven i en vecka åkte jag med min familj ut till ett köpcenter. Jag ville inte, vägrade och försökte förklara för min man att jag inte kunde hänga med för att jag var sjukskriven. Ja, men du får gå utanför dörren, menade han. Du kan ju gå och då är det okej att åka och handla, försökte han övertyga mig.

Han kanske hade rätt även om det inte kändes så.

Jag kände mig falsk, som att jag skolkade från mitt jobb. Lurade min omgivning. Men jag bet ihop och tog mig utanför dörren fast att jag inte ville.

Vad får jag göra som sjukskriven?

Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här, om att tvivla, känna sig ifrågasatt. Jag vet också att du redan vet det här men jag vill säga det igen. Du ska göra det som får dig att må bra. Det är tillåtet att gå på promenad, umgås med vänner, skratta och gå på kalas. Det är rätt även om det känns fel! Förmodligen är det också det sista du vill göra som sjuk. Jag vet det. Men det kan kännas lättare om du påminner dig om att det inte är förbjudet att ha roligt. Du ska faktiskt försöka att ha roligt. Det är det som gör dig frisk!

Ifrågasätt aldrig någon med en osynlig sjukdom!

Så nästa gång du ser en utmattad/deprimerad person på fest, tillsammans med en vän eller på gymmet. Tänk inte en ifrågasättande tanke om att personen verkar må bra. För även om personen ser frisk ut, ler mot dig och verkar vara precis om vanligt kanske sanningen är en helt annan.

Du har endast sett personen någon minut. Och vad du kanske inte vet är att hon efter detta mötet kommer att vara sängliggande hela dagen eller inte ta sig ut på en veckor igen. Anledningen till att hon tog sig utanför dörren överhuvudtaget kanske inte handlade om lust utan om tvång. Men det ser ju inte du.

Kom ihåg att personen behöver ditt stöd och inte din misstänksamhet.

Jag förstår också att de som aldrig själva varit drabbade av psykisk ohälsa har svårt att förstå hur det ens funkar. Hur kan man vara så trött att man inte kan plocka ut diskmaskinen? Hon säger att hon inte kommer upp ur sängen men hur kommer det sig att hon orkar ta en promenad varje dag? Jag har sett henne flera gånger på stan men på arbetsplatsen dyker hon minsann inte upp, varför? Istället för att gå in i relationen med tvivel så gör det med nyfikenhet. Sluta aldrig att tro på att människan hellre vill vara frisk än sjuk. Bara den tanken får er båda att må bättre.

Om vi ska få människor att bli friskare måste vi hjälpa dem, inte stjälpa dem. Och där hjälpen bor hör varken misstänksamhet, kritik eller ifrågasättande hemma. Kom ihåg det!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Att acceptera sin diagnos

Det tog lång tid för mig att acceptera min diagnos. Kanske har jag inte gjort det än. Inte för att jag inte ser mina problem, utan mer för att de inte verkar lika stora som andras. Att jag inte lika ofta snubblar över dem i min vardag.

Jag kan se hur andra kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan medan jag simmar ryggsim bredvid. Kanske är inte det hela sanningen men likväl så det känns. Som att min diagnos skrivs med små bokstäver när andra använder versaler.

Jag förstod liksom aldrig hur jag kunde fylla kvoten, hur de kunde genomskåda mig, se mina problem som för så många andra är osynliga, och som jag har hittat strategier för att dölja.

Först blev jag arg. Sade att de hade fel. Jag försökte peka på allting jag lyckats med, visa upp min bästa sida. Sedan blev jag ledsen. Mitt liv som jag under flera år byggt upp föll som ett korthus framför mina ögon, och jag hade nu ingen som kunde hjälpa mig att sortera upp kortleken.

Mina svårigheter har funnits med mig så länge att jag inte längre upplever dem som svårigheter, utan mer som en del av mig. En del av mig som jag inte ville sätta bokstäver på, som jag inte ville se som ett problem. Det är liksom först man accepterar sina svårigheter som de blir verkliga.

Kanske därför jag höll dem ifrån mig extra länge. Som att riva läkarintyget skulle få bokstäverna att försvinna. Jag sög i mig all kunskap. Delade med mig av den, men inkorporerat den inte i mig själv. Ibland känns det overkligt. Jag vill bara skaka av mig vetskapen och låtsas att allt är som vanligt igen, fantisera om ett liv som i framtiden kommer att bli bra. Där ångest inte finns och depression inte är ett faktum.

Det tog långt tid för mig att acceptera min verklighet. Kanske har jag inte gjort det än….

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Alltid på väg

Att leva med ADHD är att bära känslan av att alltid vara på väg någonstans. För mig är det en känsla av att alltid vara jagad, flåsad i nacken, men när man vänder sig om är det ingen där. Att stanna upp gör ont, känns omöjligt. Mörkret kommer ikapp dig, brottar ner dig och håller dig fången. Du vet inte vad du flyr i från, bara att du måste springa.

Du ser ditt liv passera i revy i ögonvrån men du kan inte bromsa hur mycket du än vill och önskar. Du fantiserar om att få stanna upp, stå still, att bara vara. Men då går omgivningen i slowmotion, du blir trött, tappar fart, ramlar omkull. Allt runt omkring går för långsamt, när de har nått fram till dig är du redan borta, då är du på nästa hållplats. Någon annanstans.

Att leva med ADHD är att alltid vara på väg, i högt tempo, men aldrig veta vart…

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna kommentar

Det är skillnad på ångest och ÅNGEST

Jag brukar ju ofta prata om ångest och  kaxigt säga att det ”bara” är att gå emot den. Jag ställer mig på scen fast att benen skakar, sätter mig i en bil fast att jag ser olyckor spelas upp som i en film i mitt huvud, och låter sällan rädslan ta stor plats i mitt liv trots att den ständigt är närvarande. Man kan därför tro att det inte finns något jag undviker, att min ångest inte påverkar mitt liv alls. Men det är inte helt sant. När det kommer till panikattacker så kan jag säga att jag inte är lika kaxig.

Nu menar jag inte att ångest på något sätt är lätt och förminskar inte någons ångest oavsett hur den yttrar sig. Jag menar att jag har hittat ett sätt att hantera min generella ångest, medan panikattacker är något jag fortfarande gör allt för att undvika.

Bilder från boken ”Annas oroliga mamma” där jag berättar om min första panikattack.

Min första panikattack

Jag fick min första panikattack när jag var i 20-års åldern. Det var på Liseberg. Jag var där med ett par vänner och skulle åka bergochdalbanan Balder. Innan den dagen så hade jag aldrig tidigare varit rädd för en enda åkattraktion utan upplevt det mesta som kul. Jag tvivlade lite innan, kände rädsla, men förmodligen inte mer än någon annan. För visst kan det vara lite läskigt.

När vagnen började rulla kände jag plötsligt hur det började bubbla i mitt bröst. Likt en tryckkokare steg paniken och när jag väl var uppe på toppen och såg ner brast det. Jag kände tryck över bröstet, fick svårt att andas och drabbades av ren och skär panik.  Jag trodde jag skulle dö. Jag försökte resa mig upp, minns att jag drog i säkerhetsanordningen som skulle hålla fast mig men lyckades inte ta mig loss (som tur var). Tårarna fullkomlig sprutade och jag skrek och grät om vartannat hela färden. Efteråt var jag yr, illamående, hade svårt att gå och skakade i hela kroppen. Mina vänner skrattade åt mig och jag tror till och med att jag försökte le för att avdramatisera det hela, jag vet inte om jag lyckades.

I efterhand funderande jag över min reaktion. Varför försökte jag ta mig loss? Det är ju helt ologisk mitt uppe på toppen, säkrare vore om jag satt fast. Men man är sällan logisk i panik. Det var inte bara första och sista gången jag åkte Balder, utan sista gången jag överhuvudtaget uppskattade en åkattraktion. Idag undviker jag i stort sett alla åkattraktioner. Jag har inte drabbats av en ny panikattack på grund av dem, men till och med barn attraktionerna får mig att blunda, skrika och gråta.

Panikångest, en stressreaktion

Bild från boken ”Annas oroliga mamma”

Jag funderade som sagt många gånger över den där händelsen, men det var inte förrän ett par år senare när jag upplevde min andra panikattack som jag förstod vad som faktiskt hände. Jag, min man och dottern skulle flyga och besöka en vän i England. Jag hade flugit innan och likt många upplevt ett lätt rädsla, men inget som hindrade mig från att resa. När planet var i luften minns jag att jag kunde känna frihet, ett lugn, som jag tidigare inte hittat någon annanstans. Idag skulle jag aldrig sätta flygplan och lugn i samma mening.

Helt plötsligt utan någon som helst förvarning. Kommer samma känsla som i åkattraktionen. Tårarna sprutar, jag får svårt att andas och tror att jag ska dö. Min man och en flygvärdinna försöker få kontakt med mig, lugna mig. Men jag var okontaktbar, stirrade bara ut i luften i tron att jag skulle dö. Det kändes som en evighet, men var säkert över på 10-15 minuter. Gissa om jag såg framemot resan hem?

Efter hemresan har jag inte satt mig på ett flygplan och kommer förmodligen aldrig göra det heller. Rädslan har smittat av sig till att även gälla båtar och större broar, så att ta sig utanför Sveriges gränser är svårt. Jag kan leva med det. Det är inget som påverkar mig i min vardag. Dock kan min familj känna att de blir låsta på grund av min ångest, att diskutera utflykter och semesterresor är ingen stor idé.

Jag är tacksam för att mina panikattacker är begränsade och har stor medkänsla för de med paniksyndrom som slåss mot dessa känslor. För er med paniksyndrom vill jag tipsa om Christians Dahlströms podd Sinnesjukt som i de senaste två avsnitten avhandlade temat panikångest. Här finner du del 1 och del 2.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

-Vården är frivillig, säger du och tittar på mig som om jag aldrig bett om hjälp.

Du tittar på dina anteckningar och läser en lista (som mestadels består av  medicin) på den ”hjälp” ni har erbjudit mig , men nämner inte ett ord om den hjälp jag upprepat har bett om.

Jag tänker för mig själv att ni säkert är duktiga på att anteckna ner varje ”erbjudande” ni har ”gett” mig, men inte ett enda där jag själv ringt och bönat och bett om kontakt. På din lista står inte alla gånger ni sagt att ni ska ringa upp, men inte gjort det, kallelser som tar månader innan man ens får hem i brevlådan, eller hur ni i telefonsamtal verkar avvisande och aldrig ens erbjuder en att komma upp er mottagning. Det är min erfarenhet, men inte din.

Jag är inte en person som ber om hjälp, så när jag väl gör det och inte får den så frågar jag sällan igen, och för det är ni väl tacksamma. Du säger till mig att jag får ringa men jag tror att du vet lika väl som jag att det efter det här mötet aldrig kommer att ske.

Du har en kontakt säger du med försvaret på. Själv sitter jag naken. Jag har ett namn på en person som ska ansvara för mitt ärende, jag har mött hennes ögon en handfull gång under tre år. Men någon vidare kontakt skulle jag inte kalla det.

Jag blev ledsen idag, inte bara för att jag kände mig utschasad, undanskuffad, bortglömd. Utan för att jag vet att jag inte är den enda som blir det.

Jag tänker att det måste vara jobbigt att vara du, möta folk med tårar i ögonen, ge dem tabletter och sedan se dem gå därifrån.

Jag förstår säger du, samtidigt som jag tänker att det är det sista du gör. Det känns som att hela mötet gick ut på att du skulle försvara din verksamhet, medan jag fick försvara mig själv. Det finns ingen hjälp, du vet det, jag vet det ändå lägger du tillbaka bördan i min famn, jag som är hos dig för att jag inte längre orkade bära den.

Vården är frivillig behöver du hjälp, be om den. Jag blir stum. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, slå dig i ansiktet eller springa därifrån. Jag gör inget av det, blir som vanligt tyst, förminskad och lägger tillbaka skulden på mig själv.

Jag funderar tyst på vilket sätt jag ska be om hjälp eftersom det jag sagt och gjort tidigare uppenbarligen inte har funkat. Jag har gråtit, jag har skrikit, jag har bett snällt, jag har varit otrevlig och tillslut har jag tröttnat. Inget av det har fått er att reagera, inget av det ha fått er att ge mig tider för att komma och lassa av mig min skit för att sedan gå därifrån.

Du säger inget rakt ut, men det behövs inte för jag känner det i luften , ser det i dina ögon. Jag är för frisk för att vara sjuk, men för sjuk för att räknas till frisk, och det finns inget ni kan göra för mig, jag är för välfungerande.

Du måste spricka helt

Jag ser att du mår dåligt, säger du. Samtidigt som både du och jag vet att det inte är tillräckligt för att få er hjälp. Jag funderar på hur söndrig jag behöver vara, för ni nöjer er inte med sprickor i glaset, ni vill plocka skärvor från golvet.

Vi har inte tid med dig!

Du är inte prioriterad!

Du säger det inte med orden står redan inristat över hela ditt ansikte. Jag läser orden som inte kommer ur din mun, luften som hamnar mellan raderna.

Så länge du presterar så mår du inte tillräckligt dåligt verkar vara psykiatrins filosofi. Jag har varit en duktig flicka länge nu, och jag kommer att få stanna i den rollen lite till.

Det jag fick med mig i dag är att ni gör allt ni kan medan jag själv borde göra mer. För vården är frivillig, behöver du hjälp måste du be om den. På vilket sätt vet jag inte.

Jag i all min dumhet trodde att all vård var frivillig, men så vitt jag vet så är det inga andra patienter som måste bära ett så stort egenansvar som de som är psykisk sjuka. Dom får stå på kö i flera år för att få annat än medicin, och ringa upprepande tillfällen för att ens få tid till en läkare. Där räcker det oftast inte med att bara be om hjälp, du måste kräva den. Vilket många av oss inte orkar.

Man ska med egenkraft upprepat be om stöd och hjälp. Men problemet är ofta att personer med psykisk ohälsa använder den kraften för att hålla ihop. För mig och många andra finns det ingen energi kvar åt att slåss för sina rättigheter. Nej för den kraften går åt till att fortsätta andas, till att fortsätta leva.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Det är ingen som behöver säga till dig att du är dum, du känner det ändå. Alla dina misslyckanden, misstag och saker du inte förstår lägger sig som på hög i ditt inre. När dina klasskompisar frenetiskt börjar jobba och du inser att du precis har missat något fast att du suttit och tittat på läraren och trott att du lyssnat. När du får prov i läsförståelse och läser samma sak om och om igen utan att förstå vad texten vill säga dig. När du ber fröken om hjälp men hennes svar är så långt att du tröttnar vid hälften och är lika frågande efter som innan. När du på friluftsdagen ser klasskamraterna springa i väg med karta och kompass, medan du själv knappt hittar upp och ner på kartan och än mindre förstår vad du ska med kompasset till.

Uppgifter som var snabba och utmanande klarade du snabbt och lätt medan de som krävde en längre tids koncentration fallerade helt. Du såg aldrig sambandet. Du visste inte om att du hade koncentrationssvårigheter, men du märkte att du uppenbarligen inte var lika snabb och smart som alla andra. Det var ingen som sa det till dig, du kände det ändå.

De saker du klarade av kanske krympte, du kanske likt jag förvandlades till ett frågetecken som försökte göra dig så osynlig som möjligt. För tre år sedan fick jag svar på anledningen till mina svårigheter, men det suddade inte ut känslan som under alla år byggts upp i mig. Jag önskar så att jag tidigare förstått att det inte handlade om intelligens, okunskap, eller att jag inte försökte tillräckligt mycket.  Jag önskar att alla barn idag får tillräcklig information om att det är koncentrationen det handlar om och inte intelligensen.  Att dom slipper dumförklara sig själva för att orka gå vidare, att dom slipper bära med sig den där känslan att aldrig nå upp till de andras nivå.

Så många barn håller masken, låtsas förstå, samtidigt som de krymper inombords för att de inte hänger med alls. Jag hoppas att mina erfarenheter inte drabbar dagens barn. Att verkligheten 25 år senare har förändrats. Jag hoppas att man låter barnen växa i samma takt som vår kunskap. Att inget mer barn någonsin lägger skulden på sig själv, utan att man kastar tillbaka den där hör hemma, på sin omgivning.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar