Psykisk ohälsa

Hur svårt kan det vara undrar du, mycket vill jag svara. Det är verkligen en konst att ta sin medicin. Kanske inte själva intaget, men det där med att komma ihåg att stoppa den i munnen. Tro mig, jag har testat tiotals olika sätt, ingen av dem har hittills varit lyckade. Jag glömmer av den ändå…

Jag köpte en dosett, för att liksom göra det enklare för mig. Den kan man ju inte missa tänkte jag. Om man kan… Det är nog inte heller det att jag missar den, jag ser den, hela tiden, överallt. Men sedan vet jag inte vart jag sett den. Och även om jag ser den och tänker att jag ska ta min medicin så kommer det alltid något annat i mellan min hand och den där dosetten. Det är nästan magiskt. Man skulle kunna se det som ett tecken på att jag inte behöver ta medicin,,,,eller också är det tvärtom.

Lägg den där du ser den, där du är varje dag, är tips jag fått från min man. Jag har lagt den i badrumsskåpet som jag öppnar minst två gånger om dagen. Men det verkar som att det finns viktigare saker än min medicin där inne eftersom den ändå glöms bort. Jag har lagt den på köksbordet där jag ställt min väska och lagt fram kläder. Då tar jag alla mina grejer och låter dosetten ligga som att den vore osynlig. Jag har lagt den i min väska för att alltid ha den med mig, men vet ni hur djup och stor min väska är? Även om jag plötsligt kommit på att jag glömt den hittar jag förmodligen roligare saker där i vilket leder till att den ändå glöms bort.

Det här är inte heller något tillfälligt problem. Nej så har det varit hela mitt liv. Eftersom jag är vegetarian har jag lidit av järnbrist sedan tolvårsålder. Jag behöver ett dagligt intag av järntabletter, men eftersom det glöms bort tar jag dem endast när kroppen nått nivån järnbrist.

Vissa saker är verkligen en konst att klara av, som den där enkla saken att bara komma ihåg sin medicin.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

 Ni minns att jag skrev att man vid psykisk ohälsa ofta blir ifrågasatt? Det gäller ju vid alla osynliga sjukdomar, men jag hade någonstans inom mig en tro att om du hade det på papper så skulle vården, försäkringskassa, ja alla egentligen behandla dig bättre, för att det liksom fanns bevis på att du är sjuk.

I min goda tro fanns det då inte längre någon anledning att jaga dig. Nej, utan kanske istället jobbar för att du ska få ett så bra liv som möjligt. Men oj vad fel jag hade…

Pernilla som driver bloggen Lungan i stormen har själv erfarenhet av både kronisk- och psykisk sjukdom. Som att ett lidanden inte skulle vara nog. Jag som jobbar med psykisk ohälsa både i min anställning och genom mitt företag ser ofta att personerna blir ifrågasatta, nedvärderade eller behandlade som luft. Men att det även skulle gälla någon med en fysisk sjukdom gjorde mig illamående. Vart är samhället på väg? Pernilla har upplevt år av instanskrig vilket enligt mig är det sista du behöver oavsett sjukdom!

Pernilla har nu startat en kampanj ”Kronisk sjuk men rätt till ett värdigt liv” vilket jag står 100% bakom. Detta kan du hjälpa till att stötta genom att sprida på social medier. För alla, ja ALLA, har rätt till ett värdigt liv. Eller hur?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Kontorslandskap har visat sig vara dåligt för de flesta, ändå fortsätter de att skapas. Bild: pixabay

Jag har tidigare pratat om psykisk ohälsa på arbetsplatser. Och som jag tidigare nämnt så tror jag inte alltid att det handlar om personen som blir utmattad på en arbetsplats, utan det handlar om själva arbetsplatsen. En utmattad person kan man se som en alarmklocka på att något är fel, och det är då arbetsgivaren skall analysera sin arbetsplats för att få till en förändring. För att förhindra att fler arbetstagare insjuknar eller säger upp sig.

Det finns fem saker man pratar om när det gäller friska arbetsplatser och det är:

• en rimlig arbetsbelastning
• inflytande över sitt arbete
• krav efter kompetens
• att ledarskapet fungerar
• möjligheter till omväxling och att lära sig nytt

En arbetsgivare har som skyldighet att se över situationen på jobbet, men inte dina vanor på fritiden så det är viktigt att skilja på vad som gör dig utmattad. För vissa personer är arbetet en frizon för andra motsatsen.

Vad du kan göra är att:

Ställa krav på din chef. Be om tydlighet om det är du behöver, utmaningar om det är det som lockar dig. Var öppen, rak och ärlig och be om respons och feedback på ditt arbete. Undersök vilka förväntningar som finns på dig, vilka krav du behöver leva upp till. Finns det saker som är viktigare på arbetsplatsen än andra, be chefen berätta det för dig med en gång.

Säg i från både om du har för mycket  eller för lite jobb, flagga om du ser någon annan på din arbetsplats som mår dåligt. Det är också viktigt att påminna sig om att ingen kan veta hur du känner, mår eller tänker, därför är det viktigt att vi faktiskt pratar och säger saker rakt ut. Är något svårt, obehagligt, eller jobbigt säg det. Det är svårt för både arbetskamrater och chefer att hjälpa dig om du inte uttryckt att du behöver hjälpen.

En dåligt arbetsmiljö kan aldrig helt och fullt bara vara chefernas ansvar, utan också vårt, vi som arbetar i den. Vad gör vi själva för att arbetet ska var trivsamt, bra och stimulerande?

Sjukskrivningarna växer och problemet ökar, överallt. Ser du vart problemet ligger på din arbetsplats, stå inte i det tysta och se på, utan säg till. Inte bara för andras skull, utan också för din egen!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Vid psykisk ohälsa blir man ofta ifrågasatt

Du är bara lite trött. Du är ledsen. Det går över. Jag har också ångest. Jag vet hur det är.

Ovanstående ord är något du ofta får höra när du lider av psykisk ohälsa. En vän till mig har haft det tufft ett tag. Hon har jobbat mycket, drabbats av olyckor och sorger. Hennes trötthet har växt och tillslut har panikattacker uppstått från ingenstans. Efter långa samtal och övertygelse går hon till vårdcentralen som sista utväg. Hon varken vill eller har råd med att bli sjukskriven men förstår att det kanske är det som krävs för att bli bättre.

Döm om min förvåning när hon kommer tillbaka från läkaren med orden ”du är bara lite trött” OCH ett recept på SSRI.

Så vitt jag vet är antidepressiva ingen medicin för trötthet, och vad läkaren måste ha missat är att denna trötthet ofta växer och förvandlas till något mer, så varför inte ta på allvar innan den förvandlats till apati?

Att bli förminskad när du mår som sämst gör att du mår sämre

Jag är säker på att det inte var något illa menat och att läkaren gjorde sitt jobb. Men det personen kom tillbaka med (förutom ett recept på SSRI) var känslan av att bli förminskad, tillentgjord. Hon började ifrågasätta sig själv än mer. Få känslan av att hon hittar på, överdriver, trots att hennes kropp försöker säga något annat.

Läkaren känner så klart inte henne som jag. Han vet inte om att hon har varit en kraftfull driftig tjej som har som sista önskan att ligga hemma i sin säng. Nej för det han såg framför sig var motsatsen. Hon var trött orkeslös och behövde vila men tillät sig aldrig till det….. och det gjorde nu inte han heller.

Hon hade liksom behövt hans lilla bekräftelse, som bevis på att det hon kände faktiskt var sant. Ett intyg på att om hon fortsätter i samma takt kan förvänta sig ett ännu sämre mående om därför behöver bromsa NU. Men det fick hon inte.

När man själv mår dåligt har man inte kraft att ta striden mot en läkare.

Man litar på att dem har rätt och du har fel. Du har inte kraften att slåss, att säga emot. Läkaren bär ju på mer kunskap än du så kanske är du bara gnällig, lat, trött eller överdriven. Det spelar ingen roll vad jag säger till dig när någon med mer kunskap och makt säger motsatsen. Du kropp börjar gå sönder, brista. Du vet det, jag vet det, men du är tvungen att låtsas som ingenting för att en läkare sagt att du bara är trött, lite ledsen.

Du drar du sig undan, skärmar långsamt av, för du orkar inte med annat än dig själv.

Vid psykisk ohälsa blir man ofta ifrågasatt

och det tror jag är den största anledningen till att det fortfarande är tabu. Att dem som ska hjälpa dig, tro på dig, inte gör det. Man vill inte höra ryck upp dig eller jag är också trött när du själv har ett begynnande utmattningsyndrom. Även om din situation ser ut som en trötthet utanpå så känner du, bara du, skillnaden.

Jag tror att många likt mig själv har svårt att räcka ut handen och be om hjälp, och när man väl gör det och ingen tar den så har man svårt att be igen. Du blir så rädd att inte bli tagen på allvar att du slutar att ens försöka.

Sorg, trötthet och psykisk ohälsa går inte att jämföra, det går inte att mäta. Du kan inte ta ett blodprov, få en bekräftelse på hur du känner eller vilken grad av sjukdomen du bär. Där handlar det endast om att folk ska tro på dina ord. Vad jag tror att de inte förstår är att när de inte ”erkänner” ditt tillstånd så förvärras ditt mående och får dig att känna som att det inte finns alls. Du lägger skulden och felet på dig själv, det sista stället där det hör hemma.

Jag vill därför säga till dig att dina känslor är på riktigt!

Problemet ligger i att andra inte kan se dem. Du kanske ser ut att må bättre än vad du gör men det betyder inte att din upplevelse varken är påhittad eller en lögn. Jag vill att du påminner dig och det varje gång du blir ignorerad eller överkörd. Oavsett person du möter så handlar det aldrig om dig, det handlar om dem, att de saknar förmågan att tro, att se…

…och det kan aldrig hur mycket du än vrider och vänder på det bli ditt fel [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Helt plötsligt gick luften ur mig. Känner mig som en söndrig ballong. Som om något råkat sticka hål och luften sakta har sipprat ur…och nu, nu är den slut. Vet inte om jag ska skylla på mörkret, kylan eller mig själv.

Men jag accepterar tillståndet, vet att det förr eller senare går över. Kroppen blir bara så tung att bära. Nästan så ett leende ger dig träningsvärk.

Jag har alltid haft upp- och ner gångar i min energinivå. I perioder sover jag mer än jag brukar men är fortsatt trött, och i andra känns det knappt som jag sover alls, men hjärnan och tankarna rusar ändå. Men sen min utmattning har min nivå varit jämn, jag har varken sprudlat eller gråtit, mer bara….varit.

Jag har minskat dosen med medicin. Fråga mig inte varför för det finns inget bra svar bara känslan av att det måste göras. Att jag vill ha tillbaka mig själv.

Ångesttankarna har ökat när milligrammen minskat, dock känns tillståndet hanterbart. Det är som att jag vill testa mig själv, min styrka, hur mycket jag återigen orkar bära. Det finns inga förklaringar, inga svar, inga rätt eller fel. Jag försöker resonera med mig själv, vara förståndig. Men envisheten vinner. Säger en sak, men gör en annan.

Jag önskar att det vore lätt, och att jag visste vad som var rätt. Men nej det är varken en hastig känsla eller ett hastigt beslut, utan saker som levt inom mig länge. Jag andas, vilar och är snäll mot mig själv som att det skulle hjälpa. Jag följer känslan i stället för tanken, kanske för att jag gillar den bäst, eller för att den tilltalar mig mest.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

De sjukskrivnas land

Vad skönt! Vila upp dig nu. Ta det lugnt.

Var ord jag fick höra när jag blev sjukskriven. Jag såg bilder framför mig hur arbetskamraterna såg mig ligga i en solstol på stranden, dricka drinkar och knappt öppna ögonen ens vid tilltal. Fullkomlig njutning. I verkligheten låg jag i sängen, orkade knappt lyfta armen efter vattenglaset och hade inte tagit mig in i duschen på dagar. Så sand mellan tårna kanske jag hade trots allt.

Jag blev sjukskriven i maj ändå minns jag inte en dag av solsken. Det fanns bara regn hos mig. Jag vet inte vart sommaren 2016 tog vägen även om jag själv uppenbarligen vandrade igenom den.

Det tog knappt två veckor innan försäkringskassan ringde mig.

Även om hon var trevlig bar jag en klump i magen under hela samtalet. Som av en slump nämnde hon också för mig att om jag var sjukskriven i x antal veckor till så får jag börja titta efter andra jobb (som inte innebar så stor stress och belastning för mig). Det gjorde inte livet i min solstol bekvämare direkt. Efter samtalet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag gjorde det senare.

Jag var stressad redan innan samtalet för att jag snabbt ville bli frisk, hennes ord gjorde det inte på något vis bättre. Jag jagade upp mig själv och vardagen förvandlas till en ond cirkel där jag ständigt bet mig själv i svansen.

Slappna av, sa folk runt mig i all välmening.

Bara ordet fick mig spänd som en fiolsträng. Jag ansträngde verkligen efter att  bli avslappnad men resultatet uteblev. Min kropp hade ju inte rört sig så på veckor så den måste ha varit utvilad men i mitt sinne hade sprungit flera mil. Tillståndet av avslappning och känslan av att vara utvilad infann sig aldrig trots att jag var hemma i veckor.

Men sen insåg jag att det spelar ingen roll hur välbäddat du ligger, eller hur hårt du blundar. Det är aldrig lätt att vila när du känner dig jagad. Att vara sjukskriven kommer alltid att innebära mer stress än vila även om omgivning många gånger tror motsatsen. Jag visste att jag aldrig skulle kunna bli frisk så länge jag hade någon flåsandes efter mig i nacken vilket gjorde att jag gick tillbaka till arbetet tidigare än väntat.

För mig blev stressen av att vara sjuk blev större än sjukdomen i sig.

Det spelade ingen roll om ingen fanns bakom mig när jag vände mig om, eller om kraven och förväntningarna egentligen var mina egna. Stressen av att vara sjuk skulle gjort mig än sjukare. Därför valde jag att avbryta min sjukskrivning. För mig var det rätt val, jag mår bättre nu än vad jag gjorde då och känner att det går åt rätt håll.

Jag vet att många inte har den kraften och det valet vilket gör mig ledsen. Jag vill bara säga att jag tänker på dig och känner med dig. Jag vet att du är jagad även om flocken bakom dig är osynlig. Jag skulle vilja säga till dig att sluta springa även om jag många gånger vet att det är omöjligt. Jag önskar att du istället fokuserar på den där solstolen, sanden mellan tårna och drinken i din hand. Så kanske vi möts där i framtiden, i de sjukskrivnas land.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Varför sover du inte? Ligg still! Gå och lägg dig! Somna om!

Jag har brottats med sömnproblem hela mitt liv. Eller ja, problem och problem. Det är ju min vardag så fram till att jag träffade min man (en person som sover hela nätterna) trodde jag inte att det var ett vidare problem. Visste faktiskt inte att personer kunde somna genom att bara lägga sig ner, eller somna om ifall de önskade. Det hade i alla fall aldrig hänt mig. Idag har jag ändå accepterat situationen och tycker absolut att den är bättre än tidigare, ändå kan en sorg ibland bara falla över mig så som just nu. Klockan är fyra och här sitter jag, och vill sova.

Det känns orättvist!

Jag tar hand om mig själv. Lägger mig alltid i samma tid, motionerar, äter bra och har ett minimum intag av koffein. Jag dricker ingen alkohol, mediterar, försöker att inte stressa, utövar yoga och acceptans. Jag är snäll mot mig själv och min kropp. Ändå är den där, sömnlösheten. Jag gör verkligen allt jag kan, mer än många andra, men får ändå inget tillbaks. Så klart skulle sömnen varit ännu värre om jag inte intagit mina säkerhetsåtgärder, men ändå.

När andra klagar på trötthet vill jag ibland bryta ihop och gråta.

Så du har sovit dåligt EN natt?

Jag kanske tvärtom sover någorlunda bra EN natt. Jag slåss mot orättvisan men vinner aldrig. Jag vet hur viktig sömnen är ändå kan jag inte med några medel göra den bättre. Det gör mig ledsen, arg, nedslagen. Kroppen kan vara så trött, ögonen så tunga, men när huvudet väl har vaknat är den omöjlig att stoppa. Tankarna far liksom runt i hela kroppen och till slut går det inte längre att ligga still.

Men ligg bara så somnar du om försökte min man säga till mig när vi träffades. Jag låg länge och räknade timmarna medan hans snarkade bredvid. Att ligga still gör mig många gånger än mer frustrerad och uttröttad. Tankarna får ingenstans att ta vägen och då låter dem mig inte va. Anledningen till sömnsvårigheter kan vara många men för mig är det ADHD-hjärnan som sätter igång, och när den har vaknat är den ostoppbar. Det är en aldrig sinande ström av tankar. Dom är så starka att jag oavsett motstånd dras med.

Det är bara att…..

stänga av, blunda, räkna får. Om det ändå vore så lätt! För vissa personer är det säkert det. För andra inte… Dom som själva inte lider av sömnsvårigheter har många gånger svårt att förstå problemet. Men varför kan du inte sova om du är trött, frågar min man mig som att det skulle vara den självklaraste saken i världen. Ha, om jag skulle ha ett svar på den frågan! Som om jag själv skulle få bestämma när min hjärna ska släcka ner!

Jag kan inget annat än att acceptera att min liv består av en hel del sömnlösa nätter, det svåra många gånger är att få omgivningen att göra det också. Att få din sömnlöshet att inte störa resten av familjen, att inte låta din trötthet spilla ut på resten av ditt liv.

Nej nu blir det kaffe och sedan dusch. Godmorgon!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Vikten av att få vara sig själv.

Jag har HDHD, säger sonen och flyger förbi likt en virvelvind. ADHD, försöker jag rätta honom. Spelar roll, säger han och springer vidare. Jag har HDHD som min mamma och vi har svårt att sitta still, säger han till sina lärare.

Han är sju år och har precis börjat i första klass. Hans personlighet och hans energi har tidigare varit en stor del av hans styrka, hans charm. Men det senaste halvåret har det helt plötsligt förvandlats till ett problem.

Att han skulle ha ADHD har aldrig oroat mig. Han är social, glad och får de flesta att tycka om honom på bara ett par sekunder. Han har personlighetsdrag som för vem som helst är lätta att bära. Vi är en aktiv familj och att han dansar sig fram, studsar mer än står still har för mig aldrig varit varken konstigt eller besvärligt. Men nu har allt det som jag älskar med honom, gett mig en klump i magen. Jag vill inte att det ska försvinna samtidigt som skolvärlden inte vill ha det kvar.

Hans tidigare styrka förvandlas till hans nackdel.

Han har en vana att prata innan han tänker vilket har varit hans största charm och det som fått människor omkring honom att skratta. Han tar saker med en klackspark, går inte in i något för djupt vilket tidigare har gjort att han ständigt är på ett bra humör. Han är snabb, idérik, impulsiv, nyfiken och har i hela sitt liv burit på ett orubbligt självförtroende och en hög självkänsla.  Jag trodde i min dumhet att det där aldrig skulle kunna tas ifrån honom. Jag tänkte att den där pojken kommer klara sig bra, han kommer alltid vara sprudlande…och lycklig.

Jag ser hur hans självförtroende sjunker i samma fart som koncentrationssvårigheterna stiger.

Han är en sann glädjespridare en idéspruta. Men när man nu försöker att stänga av den där kranen av oändlig energi så förlorar han kraft. Man börjar ställa krav. Krav som han inte alltid förstår. LEKTION -nu måste du sitta still och vara tyst (stänger av kranen). RAST -nu får du springa och röra dig hur mycket du vill (sätter på kranen). Lektion, rast, lektion, rast, lektion, rast. Att stänga av och sätta på kanske går enkelt för andra, men för en person med ADHD kan det innebära att själva kranen går sönder.

Det tar på dina krafter att försöka vara någon annan än dig själv, och att sitta still vid en bänk i flera timmar och försöka hålla ihop sig själv men ändå misslyckas gör dig inte till annat än en förlorare.

Hur situationen plötsligt förändras.

Han är en av dem som tar mest av vår tid, sa en lärare. Jag kan förstå att det är svårt för dem men det måste vara än svårare för honom. Under hans förskoleår har han aldrig varit en kille som tagit tid från lärarna, tvärtom. Han har varit snäll och hjälpsam, sprungit på ärenden och hjälpt till att sköta de mindre barnen. Han har varit en ledare, en ordningsman, en person som saknats när han är borta.

Helt plötsligt är det tvärtom, nu kanske det är skönare när han faktiskt är borta?

Dåliga egenskaper?

Alla gillar vi människor med energi. De gör oss glada, fyller oss. Eftersom han handlar innan han tänker är han sig själv i alla lägen vilket han alltid blivit beundrad och omtyckt för. Men i skolan är det annorlunda. Han har svårt att sitta still, han säger saker rakt ut och kan inte vänta på sin tur.  Han är modig, nyfiken, kreativ, envis, reaktionssnabb, engagerad, lojal, spontan och otålig.

Är det så dåliga egenskaper egentligen? På en arbetsplats skulle detta tvärtom kunna vara att föredra, göra honom till en bra arbetare eller kanske till och med till en chef. Men i skolan ser vi det som ett bekymmer, en svårighet.

Jag tänker att det säger mer om skolsystemet än om personer med ADHD.

Att skapa problem som inte finns.

Men det spelar ju ingen roll vad jag tycker och tänker. För jag kan inte rädda honom. Han har minst nio år kvar i skolan och det kommer att forma honom varken jag vill eller inte.

Jag är inte smart, mamma jag fattar inget, jag är inte duktig, ingen tycker om mig, ord jag ALDRIG trodde skulle trilla ur hans mun men som jag nu hör allt oftare. Skolan har för oss skapat problem som tidigare inte fanns. Han är tröttare, får ett sämre humör och koncentrationssvårigheterna stiger lika snabbt som självkänslan sjunker.

Jag vill hoppa in och rädda honom. Skrika stopp, låt honom vara den fantastiska person han är! Men ingen hör min röst. Jag önskar att jag kunde fylla honom med all min kunskap, alla mina erfarenheter, men de rymmer inte i hans lilla kropp.

Mamma jag har HDHD säger han och tittar på mig. Du kan ha vilka bokstäver som helst i alfabetet, säger jag. Du är ändå helt fantastisk. För jag skiter i skolsystemet! Jag struntar i om han någonsin lär sig räkna eller läsa. Jag bryr mig inte om ifall han kan Sveriges historia eller geografi. Det enda jag vill är att han skall vara frisk och lycklig. Jag vill inte att han ska förändras, jag vill att han skall fortsätta vara den han är. Det viktigaste i livet är inte att passa in i en mall eller att vara som alla andra. Det viktigaste är att få vara sig själv [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

• Depressioner och andra psykiska sjukdomar svarar för en femtedel av den samlade sjukdomsbördan i Sverige.
• Många patienter med depression slutar att fungera socialt och förlorar oftast arbetsförmågan.
• Omkring hälften av de som drabbas av depressionen diagnostiseras inte, och för därmed ingen behandling.
• Av de som söker vård för depression och ångest söker sig ca 70 % till primärvården.
• Endast 54% av landets vårdcentraler erbjuder någon eller några behandlingsformer.
• Färre en var tionde patient i primärvården med psykisk ohälsa får någon form av behandling.
• En person med depression är borta från sitt arbete i genomsnitt  1,5 månader under en 6 månaders period.
• Att tillhandahålla psykologisk behandling för personer med depression och ångest är långt mycket billigare för skattebetalarna, och ger ett bättre resultat för den enskilde.

Psykisk hälsa har blivit en klassfråga. Idag lider vi inte brist på privatpraktiserade psykologer, ändå är det få som får hjälp. 9 av 10 psykologer kommer i kontakt med människor som skulle behöva deras behandling men som inte har råd att betala för den och därför avvisas. Så är knappast fallet vid andra sjukdomar i Sverige så som tex Cancer, hjärt- och kärlsjukdomar. Skulle detta ens tillåtas?

Källa: Lyckomyten -En arg bok om lycka

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar