Psykisk ohälsa

Jag presterar inte för att få din bekräftelse, för att du ska se upp till mig eller säga till mig att jag gör något bra. Jag presterar för att få kickar, för att det är det enda som håller mig flytande när jag är på väg att sjunka.

Ett liv utan kickar är ett liv i mörk melankoli. Som en alldeles för varm sommardag utan vind, ett tomrum utan luft, en dag utan ljus. Det är ett liv som bara står still.

Jag jagar kickar för att jag söker en känsla, för att kickarna får mig att känna någon mer än ingenting alls. Om du lever i ett mörker så kommer kickarna att bli det enda du lever för, ditt andningshål. Det är din luft, din mat och ditt vatten.

Kickarna är det som livnär dig när det inte finns något annat kvar.

Så nej, jag försöker inte vara mer eller bättre än någon annan. Jag är bara ute efter att överleva.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Har du någon gång känt dig tjock?

[Tweet ”Problemet vid ätstörningar sitter inte i din kropp utan i dina tankar”]

Du behöver inte svara på frågan, för jag gissar att svaret för de flesta av oss är ja. Jag avskyr både tanken och känslan, för egentligen spelar det ju inge roll, jag vet det, du vet det. Ändå finns känslan där, som ett klibbigt skavsår mot ens hud.

Jag bryr mig inte det minsta om andras vikt, på riktigt, jag tycker att folk är vackra oavsett storlek. Men jag har inte lika snälla tankar när det kommer till mig själv. Då är det inte alls samma ljud i skällan.

Osynliga ätstörningar

Jag har i hela mitt liv slagits mot tankar som inte är sanna, stångats mot ett problem som inte finns på riktigt. Det känns fult att prata om det, jag skäms. Skäms över att jag inte är en bättre människa än så, skäms mot dem som lider av verkliga problem, skäms över att det känns som att jag förnedrar dem som bär på övervikt. Men det handlar inte om dem, det handlar om mig.

Det spelar ingen roll vad jag säger till mig själv. Det viktiga är att vara frisk, fokusera på hälsan, att må bra. Ett kilo mer eller mindre gör ingen skillnad. Det är lätt att säga, men att mena det är en helt annan sak.

Jag har haft ätstörningar sedan jag var 12 år men klassas som frisk nu. Jag varken kräks, svälter mig själv eller tränar maniskt. Men i huvudet, där sitter allting kvar. Tankarna känns fortfarande inte friska. Skillnaden är att jag nu kontrollerar dem istället för att de kontrollerar mig. Jag släpper fram vissa och kastar andra.

Ätstörning, ett problem som inte finns

Så fast att man är ”frisk” kan maten fortfarande vara en daglig kamp. Ett problem som finns där, minst tre gånger om dagen. Hur ska man bli av med det då, är en fråga jag ofta får. Det var ingen psykolog eller läkare som lärde mig att hantera mitt problem. Nej det var min man som ruskade om mig och visade mig sanningen. Min man har aldrig försökt att anpassa sig efter mig, vara snäll mot mig för att jag är ”sjuk”. När vi träffades befann jag mig på toppen av min ortorexi och när jag fick ångestattacker och grät över min påhittade fetma visade han mig verkligheten istället för att trösta mig.

–Är det någon som säger till dig att du är tjock, att du ska sluta äta, eller har dina kläder blivit för små?

–Nej…

-Kom tillbaka när du har ett riktigt problem då!

Det kan låta hårt men hans sätt att behandla mig fick mig att vakna upp. Jag blev medveten om att jag bar på ett problem som egentligen inte fanns. Ett problem som ingen annan såg.

Du behöver inte alltid någon som stöttar dig

Ibland är det bättre med någon som ifrågasätter dig. För tankarna du bär kanske inte är så sunda som du tror. Jag försöker än idag övertala min man till att stötta mig vad gäller träning och mina hälsosamma vanor. Ändå kommer han så gott som dagligen med ett kakpaketet i handen och frågan om jag vill smaka.

-Vill ha, vad är det för jävla dum fråga? Det är klart jag vill ha, jag vill äta upp hela jävla paketet men jag tillåter mig inte.  

För jag vet att ångesten finns där, inbäddad i varje kalori. Och även om mitt problem inte syns utanpå, så vilar det ständigt inuti.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Vaknar 3.30 av alarmklockans röda siffror. Eller ja, egentligen är jag rätt säker på att det inte var siffrorna som väckte mig med det var dom jag förbannade. Familjen sover tungt och tyst. Jag lyssnar på ljudet av deras andetag, försöker att använda dem som en lugnande melodi men inget kan tysta mina tankar.

Jag tänker att det alltid borde vara så här, (alltså inte jag vaken mitt i natten) så borde det ALDRIG vara, (och även om det är min vardag, min verklighet så tycks jag aldrig vänja mig vid den utan blir lika besviken på mig själv varje gång). Nej det jag menar är att samla de människor man älskar mest i ett enda rum. Jag känner mig lugn och trygg av tanken. Det är bara hundarna som fattas sen kan världen få  rasan utanför om den vill. Så länge jag har dem jag älskar mest bredvid mig.

Jag blundar hårt, vrider och vänder mig. Reser mig och lägger mig igen. Det tar inte mer än fem minuter innan jag blir ovän med mina tankar.

-du skulle kunna gå ut och springa nu

-skämtar du eller, det är mitt i natten. Ligg kvar!

-en promenad åtminstone.

-lägg av!

-tänk vad skönt det vore med friskt luft, och tystnad. Det är inte en människa ute nu.

-nej inga mer än mördare, kidnappare och rånare, och förresten skulle jag aldrig hitta tillbaka till hotellet, det är ingen idé.

-du skulle behöva röra på dig i alla fall, inte en promenad har du tagit under helgen.

-hållkäft!

-skriva, läsa? Det finns mycket du kan göra nu.

-men jag vill sova…

-du kan inte sova, men du kan rensa din mail.

-taget!

Mitt i natten sätter jag mig upp. Svarar på mail, skickar sms och rensar inkorgen från skräp. Plötsligt kommer jag på mig själv att den där impulsiva delen av mig vann den där fighten som nyss inträffade i mitt huvud. Jag undrar vart den andra sidan av mig tog vägen, hon som vet att jag gör bäst i att bara lägga mig och blunda. Jag förbannar mig själv, sömnlösheten är min fiende, ändå slutar det alltid med att jag håller den i hand.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] lämna en kommentar

Om du snubblar, gör det till en del av din dans

Jag möter ofta personer som lider av psykisk ohälsa

Tio gånger av tio är det inget de vill prata om, inget de nämner. När man lär känna dem bättre visar det sig att de skäms. Det känns omanligt att lida av en depression, man är rädd för att folk ska tro att man är störd för att man har haft en psykos, eller att du ska vara en svag och okapabel person bara för att du lider av ångest.

Bara tanken provocerar mig och jag vill skrika: S L U T A  S K Ä M M A S !!!

Psykisk ohälsa gör dig inte till en sämre människa

Lika lite som om diabetes eller hjärtfel skulle göra dig till det. Det som får dig att känna dig som en sämre människa är inget annat än skammen. Den äter upp dig inifrån och så länge du håller den inom dig så är det du som gör det mot dig själv.

Psykisk ohälsa är mänskligt

Alla gråter, känner sorg, ångest, har självmordstankar och tvivlar på sig själva. ALLA! Ingen människa är fri från ett dåligt mående så vad får dig att tro att du är ensam?

Ingen är felfri eller perfekt

Och ofta är det din jämförelse med andra som får dig att känna dig mindre än vad du är. Ibland tänker jag att det är en nackdel att vi inte kan se varandras insidor. Så att vi kunde se varandras kamp.

Jag har accepterat mina svaga sidor

och det har gjort mig starkare. Jag vill varken ha ångest eller depressioner, men hey det är så mitt liv ser ut. Istället för att gömma undan det jag inte vill ha i mitt liv så visar jag upp det. Hänger ut det på vädring, och det gör att mitt liv känns luftigare. Jag får mer plats för positiva känslor genom att inte stänga in de negativa.

Du har inget att skämmas för

och jag skulle verkligen vilja få dig att förstå det! Jag förstår att dessa ord kanske inte alls hjälper dig och får dig att öppna upp. Men jag vill att du frågar dig själv vad det är du är rädd för. Tankarna du har kanske inte är annat än dina egna fördomar. Och om de nu skulle slå in, är det verkligen så farligt?

Vad gör det om någon annan tror att du är knäpp..

..när du vet om att du inte är det. Dina erfarenheter gör dig så otroligt stark, men när du låter dem stanna på insidan försvagar de dig! Bara för att dina känslor och erfarenheter inte syns så betyder de inte att det inte finns och det är viktigt för dig att komma ihåg det. Du kan aldrig ändra på ditt förflutna.

Jag vill berätta det här för dig för att jag har varit där du är

på en plats där jag skämdes. Där jag kände mig mindre och svagare än andra. Jag var ständigt rädd för att göra fel och för vad folk skulle tänka och tycka. Men jag trivdes aldrig. Utan vetskap om framtiden kastade jag mig ut och lärde mig att flyga. Jag hamnade i en helt ny värld, i en bättre värld. Och här är det jag som är kung.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Att sluta med antidepressiva -utsättningssymtom

Att sluta med antidepressivmedicin

Att sluta med antidepressiva sker för vissa personer biverkningsfritt, men många av oss drabbas av utsättningssymtom oavsett hur länge vi trappar ner. Jag vet många som försöker sluta, som har avbrutit sin medicinering, men börjar igen för att man inte klarar av dessa veckor av ett otroligt dåligt mående. Det finns personer som fortsätter ta sin medicin, fast att de kanske inte längre behöver det, men är så rädda att falla tillbaka i ångest och depression att man inte vågar chansa.

För den som varken haft ångest, utsättningssymtom eller en depression kan det hela kännas svårt att förstå. Och det kan kännas omöjligt att förklara men jag ska försöka.

Alltså en depression kan inte jämföras med en influensa då en depression är värre men det är det värsta scenariot jag kan komma på för en människa som aldrig lidit av psykisk ohälsa. Säg att du har en riktigt kraftig influensa, alltså så kraftig som du aldrig förut haft. Då är sängliggande, febrig, yrslig och illamående konstant. Inget kul eller hur?

Du tar dig till läkaren och han ger dig en medicin och säger att denna kommer att hjälpa. Du kommer att bli bra, men innan du blir bra så blir du sämre i 3-4 veckor. Du känner såklart att du inte har något val, för du vill ju inget annat än bli frisk eller hur. SÅ du tar medicinen. Efter 4 veckors helvete så börjar du känna att livet kommer åter, du är lite klarare i huvudet och du kan till och med sitta upp i sängen, kanske till och med läsa en bok. Fantastiskt eller hur.

Du går på den har medicinen i ett halvår, ett år, kanske mer. Du känner dig frisk och läkaren säger att det är nu dags att sluta. MEN när du slutar kommer alla dina symtom komma tillbaka med fullkraft under 4 veckor, sedan mår du förhoppningsvis bra igen. MEN chansen finns också att du slungas tillbaka rakt ner i det där helveteshålet du kom ifrån…..hade du vågat försöka?

Så vad är utsättningssymtom och varför pratar ingen om det?

Det är ingen som säljer in tabletter genom att säga sanningen: du kommer må skit i fyra veckor när du börjar med dem, och fyra veckor när du slutar. Men där i mitten, ja där mår du förhoppningsvis bra (om du hittat rätt medicin, rätt dos, plus/minus eventuella biverkningar).

Nej då skulle inte många våga pröva eller hur? Det gissar jag är anledningen till att man inte pratar om det så högt. Utsättningssymtom är kroppens reaktion för att vänja sig av med medicinen (och du kan få den även om du inte slutar tvärt). Jag har fått dem båda gångerna jag slutat trots nedtrappning. Man vill inte kalla det beroende eller abstinens men känslan kan helt klart jämföras med abstinenssymtom.

Exempel på utsättningssymtom är illamående, kräkningar, upprördhet, sömnbesvär, svettningar, domningar, myrkrypningar, yrsel, slöhet, ångest, plötsliga gråtattacker, nedstämdhet och oro. Symtomen kan hålla i sig allt från några veckor till 2-3 månader.

Att sluta med antidepressiva är sällan enkelt…

…men det går! Det är svårt att hitta fakta om ämnet det är därför jag tycker att det är viktigt att skriva om det. En artikel på ämnet är ett debattinlägg från en läkare som varnar för utsättningssymtomen. Han menar att läkare pratar och varnar för lite om det och att läkemedlen skrivs ut för enkelt och jag kan hålla med om de båda. Artikeln finner du här. Lite info på ämnet finns och att hitta på 1177. När man googlar på ämnet kommer ett inlägg jag tidigare skrivit  upp, det visar hur lite seriösa artiklar och information det finns på området. Jag önskar att vi brukare blir starkare och kräver bättre och mer information. Vi har rätt till att höra sanningen och inte en förskönad historia. Varför berättar ingen läkare att du kan bli precis lika frisk av träning som av SSRI. Enda skillnaden är att den kräver mer ansträngning av dig men den för också med sig mindre biverkningar. Varför startas det inte motionsgrupper där de med mild depression/utmattning eller ångest kan få testa att röra på sig tillsammans under några månader i stället för att få med sig ett recept hem i handen? Sådana grupper skulle ha flera goda fördelar. Jag är säker på att förtroliga samtal skulle infinna sig under promenaden. Förutom motion kanske man hade fått nya vänner, eller åtminstone fått med sig känslan av att vara mindre ensam hem. Bara det tror jag kan vara tillräckligt för att lyfta en persons dag [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Visa ditt stöd

Jag fick ett mail från en mamma som ville köpa armband från min webshop. Tyvärr fanns bara ett fåtal kvar och inte dem hon sökte men jag vill ändå dela med mig av hennes tanke till er då jag tyckte den var så fin. Hon hade två döttrar. En med ADHD och en med självskadebeteende och ville köpa två av varje armband så att de kunde bära varandras svårighet. Blev så varm i hjärtat av hennes tanke.

Jag har bara armband för ätstörning och självskadebeteende kvar i lager. Men känner du någon med problematiken så rekommenderar jag dig att köpa en till dig och en till din vän. Har svårt att tänka mig en finare sätt att visa sitt stöd på [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Man har aldrig TID att må dåligt

–Åk hem!

–Nej jag tror inte att jag kan köra bil, jag mår för dåligt. Sen har jag en klient jag måste träffa också.

Jag försöker hålla ihop, låta stark. Men jag vet att jag ändå inte lyckas lura honom.

–Hur ska du kunna sitta och prata med en klient när du inte ens kan prata med mig? Jag går till ditt jobb nu, så kör jag dig hem. Slutdiskuterat!

Fan också, varför ska han alltid ha rätt!

Jag är hemma från jobbet idag, ja kanske hela veckan om jag ska tänka rationellt. Anledningen är att jag har slutat med min antidepressiva medicin. Det var inte planerat utan kom av sig själv. Jag hade glömt av den i några dagar och när utsättningssymtomen kom kände jag: kör bara, varför stanna nu?

Det finns aldrig en bra tid att sluta, man vill aldrig kryssa veckor i sin kalender där man vet redan innan att man kommer att vara sjuk. Man har aldrig tid (eller lust) att må dåligt.

Jag visste att jag en dag skulle vara tvungen att ta tjuren vid hornen så varför inte göra det nu när den stod mitt framför mig?

Jag gick till jobbet som vanligt i måndags, med lätt frossa och yrsel. Jag är inte den som ger upp i första taget, speciellt inte när det gäller kampen mot mitt egna dåliga mående. Då är det jag som ska vinna. Punkt.

Men framåt eftermiddagen sköljde utsättningssymtomen över mig och jag ville bara krypa ur mitt eget skin. Jag fick en gråtattack som inte gick att hejda och ångest så stark att jag tappade andan. Ändå var jag inte beredd att ge upp.

Idag känner jag mig inte riktigt lika tuff, men jag vet att det inget annat hjälper än att stanna kvar i känslan. Det enda alternativet som finns är att härda ut. För plötsligt en dag vaknar man upp och då är allt det där över. Kroppen är återställd och man undrar om den känslan man tidigare burit var verklig. Fanns den ens?

Men just nu befinner jag mig i den där bubblan där kroppen försöker att återhämta sig efter medicinens effekter och återfå sin forna balans. Man swishas snabbt tillbaka i depressionen töcken, enda skillnaden är att det nu är tillfälligt och egentligen inte sann. Vilket är viktigt att påminna sig själv om.

Känslan jag bär är för obehaglig för att ens kunna beskriva. Jag finner inga ord som passar dess form. Förutom frossa och yrsel, så är det att man inte får sina tankar på plats. Jag är ljudkänslig och står knappt ut med att höra min hunds (annars så ljuva) andetag. Många stunder blundar jag hårt, håller för mina öron och vill bara stänga av. Mer än ett intryck åt gången får mitt inre att sparka bakut.

Det går över är ett mantra som ständigt upprepas i mitt huvud just nu. Jag försöker tänka positivt och låtsas om att känslorna inom mig inte finns. För det vet jag att dom om ett par veckor inte längre gör. Jag vet att jag måste ge det tid, men sanningen är att man hellre vill lägga sin tid på annat. För ingen har väl egentligen tid för att må dåligt?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar