Vaknar 3.30 av alarmklockans röda siffror. Eller ja, egentligen är jag rätt säker på att det inte var siffrorna som väckte mig med det var dom jag förbannade. Familjen sover tungt och tyst. Jag lyssnar på ljudet av deras andetag, försöker att använda dem som en lugnande melodi men inget kan tysta mina tankar.
Jag tänker att det alltid borde vara så här, (alltså inte jag vaken mitt i natten) så borde det ALDRIG vara, (och även om det är min vardag, min verklighet så tycks jag aldrig vänja mig vid den utan blir lika besviken på mig själv varje gång). Nej det jag menar är att samla de människor man älskar mest i ett enda rum. Jag känner mig lugn och trygg av tanken. Det är bara hundarna som fattas sen kan världen få rasan utanför om den vill. Så länge jag har dem jag älskar mest bredvid mig.
Jag blundar hårt, vrider och vänder mig. Reser mig och lägger mig igen. Det tar inte mer än fem minuter innan jag blir ovän med mina tankar.
-du skulle kunna gå ut och springa nu
-skämtar du eller, det är mitt i natten. Ligg kvar!
-en promenad åtminstone.
-lägg av!
-tänk vad skönt det vore med friskt luft, och tystnad. Det är inte en människa ute nu.
-nej inga mer än mördare, kidnappare och rånare, och förresten skulle jag aldrig hitta tillbaka till hotellet, det är ingen idé.
-du skulle behöva röra på dig i alla fall, inte en promenad har du tagit under helgen.
-hållkäft!
-skriva, läsa? Det finns mycket du kan göra nu.
-men jag vill sova…
-du kan inte sova, men du kan rensa din mail.
-taget!
Mitt i natten sätter jag mig upp. Svarar på mail, skickar sms och rensar inkorgen från skräp. Plötsligt kommer jag på mig själv att den där impulsiva delen av mig vann den där fighten som nyss inträffade i mitt huvud. Jag undrar vart den andra sidan av mig tog vägen, hon som vet att jag gör bäst i att bara lägga mig och blunda. Jag förbannar mig själv, sömnlösheten är min fiende, ändå slutar det alltid med att jag håller den i hand.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] lämna en kommentar