Jag har inte landat än efter helgens barnmässa. Känner mig helt slut i både kropp och knopp. Jag har hamnat utanför mina rutiner och hittar inte tillbaka till min struktur. Känner mig söndrig och vilsen. Tankarna springer maraton inom mig och hur mycket jag än försöker kan jag dem inte bromsa.
Jag inte bara arbetade mellan 10-17 hela helgen utan stod också 2 gånger om dagen på scenen. Vid sista tillfället fanns inget kvar inuti mitt huvud. Jag kände mig som en papegoja som tappat rösten och minns faktiskt inte riktigt vad jag fick ur mig. Jag känner mig dock mer än nöjd med nya möten och bekantskaper. Fick både träffa gamla och nya följare [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
Det bästa med att föreläsa är att möta igenkännande leenden och tårfyllda ögon, att få förmedla till människor att de inte är ensamma och samtidigt få bekräftelsen att jag inte heller är det. Vi är så många som har upplevt/upplever precis samma sak!
Ja och så här såg min monter ut. Jag spanade innan andras fina montrar och fick massor av inspiration för framtida mässor [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”] Jag hade också världens bästa montergrannar. Autism och aspergerförbundet, attention och FUB.
Andra som stod på scenen var Sofia och Therese från ”Hormoner och hemorrojder” (en recension av deras bok kommer så fort jag hunnit läsa den) och Only for heroes. Jag blir glad i hjärtat och varm i magen när jag lyssnar på alla dessa människor som på olika sätt jobbar för att hjälpa andra. 
Hormoner och hemorrojder som vill sudda ut den rosa bilden av familjelivet, Only for heroes som säljer pedagogiska produkter för att hjälpa barnen som har det extra svårt i tillvaron och Linda, arrangören för barnmässan som samlade in 127 100 kr till barncancer fonden. 
På en enslig väg mellan Karlstad och Vänersborg slår det mig att jag under helgen inte bara mött en förebild, en kämpe, utan att vi egentligen är små hjältar allihop [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar