Saker jag förstått efter att jag fått min diagnos: 2 kommentarer


Först efter att jag fått min ADHD diagnos har jag kunnat koppla ihop vissa svårigheter jag haft. Först NU har jag fått förklaringen till varför dessa simpla saker känts så omöjliga för mig. Detta är bara några få exempel på saker jag förstått efter att jag fått min ADHD diagnos. Men sanningen är att det kan kännas hjälpsamt att få en förklaring. Det är först då man kan lägga bort skuld från sig själv, samt hitta alternativa lösningar till sina problem.

Varför jag aldrig kan följa ett recept

Tro mig, jag blir själv förvånad. Och min man, ja han suckar, blir irriterad och får sköta allt som har med matlagning och bakning att göra jämt. Det är inte det att jag ger mig på avancerade recept, nej det kan till och med vara tvärtom. Förra veckan skulle jag göra ett recept med tre ingredienser. TRE! Jag skrattade innan, sa till min man att det här kunde man inte misslyckas med. Men det gick, fråga mig inte hur. Om jag inte har i fel ingredienser, så lägger jag i dem i fel ordning (hur kan det vara så viktigt),  har fel grader på ugnen eller så glömmer jag dem helt enkelt där i.

Det spelar ingen roll om jag läser receptet 3 eller 33 gånger, det är alltid något som går fel. Hur har du kunnat läsa fem år på högskolan när du inte kan följa ett recept, brukar min man undra suckande efter att försöka rädda det som befinner sig i ugnen. Jag ställde samma fråga till min läkare som svarade att det berodde på koncentrationssvårigheter och dåligt arbetsminne.

Och där låg svaret på det mesta visade det sig!

Varför jag aldrig kunnat läsa en karta

Det här kan jag väl ändå inte vara ensam om? Jag minns ångesten när man fick den där kartan i hand i skolan, jag gjorde knappt ett försök att tyda den. Så fort jag tittade på den var det något i min kropp som stretade emot. (den känslan får jag ofta när det är svåra saker som jag inte orkar). Antingen tog jag rygg på någon klasskamrat och låtsades stirra ner i mina egna papper eller så sket jag i att röra mig överhuvudtaget för att jag visste att jag ändå skulle misslyckas.

Det var ju inte det att jag inte försökte, utan när jag tittade ner i pappret så började alla färger och tecken dansa runt på kartan och jag kunde inte hålla koncentrationen för att tolka dem. Hade jag inte varit aggressionshämmad så lovar jag att jag hade fått ett utbrott rivit sönder skiten och skrikit åt min lärare. Men det gjorde jag givetvis inte. Nej jag gick och gömde mig, tittade på alla andra som lyckades och undrade var det var för fel på mig som inte förstod det minsta vad som skulle göras.

Anledning till misslyckande: koncentrationssvårigheter

Varför jag aldrig kunnat följa en vägbeskrivning

Alltså detta har varit ett pinsamt problem till alldeles nyligen. För nu försöker jag inte ens. Jag VET att jag inte kommer att klara det och lägger över uppgiften på någon annan. Men ni vet under alla gånger i livet som man fått vägbeskrivningar. Jag har alltid stått som ett frågetecken och undrat om man på riktigt skall komma ihåg allt det där. Är det ens möjligt?? Är det över tre saker jag behöver hålla i minnet samtidigt så är det något som flyger ut vilket innebär att jag alltid hamnar fel.

Och det är inte bara när man ska köra eller gå någonstans man får en liten beskrivning. Nej tex när du ska hitta rummet på ett hotell, eller när jag som ny på jobbet skulle hitta rum 307 på anstalten. Gå upp till tredje våningen, ta höger i krysset, så är det tredje dörren på vänster sida. Vaaaa???  (Jag fick ta papper och penna och skriva ner det för att hitta rummet). Har man inte problem med det så tror jag inte man tänker på hur ofta man får olika vägbeskrivningar. Längst ner i korridoren är typ det enda jag kan hålla i minnet och lyckas med.

Anledning till misslyckande: dåligt arbetsminne

Varför jag aldrig kommer ihåg vad du säger till mig

I vardagen ställer det sällan till några problem. Jag är tex en jävel på att hålla hemligheter (eftersom jag knappt kommer ihåg dem). Men på arbetet när jag tex ställer en arbetskamrat en fråga och får ett svar som jag ska minnas hela vägen till mitt rum. Nästan helt omöjlig uppgift även om det bara går 30 sek där emellan. Upprepar jag inte svaret tyst för mig själv är det totalt borta. Det räcker att någon annan säger något till mig på väg till mitt rum (eller ler mot mig) eller jag ser något annat, eller nej det finns inga ursäkter alls egentligen. Vet ni hur många hundratals tankar man hinner tänka på 30 sek, inte? Det är en hel del och då är det där svaret jag letade efter helt borta.

Ofta löser det sig med att jag får fråga samma fråga flera gånger (ibland till olika personer för att inte verka helt lost), eller ha med mig papper och penna för att skriva upp svaret.

Anledningen till misslyckande: dåligt arbetsminne

Nu är jag nyfiken på hur det varit för dig. Har du kunnat koppla samman din diagnos med vissa bekymmer?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

2 tankar om “Saker jag förstått efter att jag fått min diagnos: