Jag kom ur en depression jag inte visste att jag hade, sade en person till mig en gång. Och i motsats till vad många tror tänker jag att det ofta kanske är så (det är i vilket fall min egen upplevelse) att man mitt i depressionen inte vet om att man har den. Det är först efter att man vaknat upp som man förstår hur dåligt man faktiskt har mått.
Jag tror att många bär på sina depressioner så länge att det blir vardag. Att det ofta kommer smygande, att det liksom blir grått i kanterna. Färgen förändras sedan mer och mer, och ofta utan att man själv märker det. Paletten blir mörkare och mörkare ändå fortsätter du att måla. En dag inser du att du saknar en färg, undrar varför du bara bär en gråskala eller än värre, att allt är nattsvart. Vad hände??
Eftersom jag har erfarenhet av att både ångest och depression kan komma smygande så tar jag det ofta på stort allvar när någon bara mår ”lite” dåligt. För jag själv vet hur snabbt det kan växa. Hur du kan bli farligt trygg i din situation och inte vågar ta ett steg åt något annat håll än den du tror är förutspådd. Du blir förblindad av din sjukdom.
Ångest för mig börjar ofta också som en extra hinna på min hud, knappt märkbar. Men med tiden börjar den kännas tyngre och tajtare. Jag känner mig då träng, börjar kämpa emot, vill skära bort den där extra tyngden på min kropp. Men oavsett hur jag bär mig åt så sitter den kvar. Tyngden sänker mina axlar, får mig att gå långsammare.
En tunn hinna på några gram förvandlas med tiden till 50 kg över min kropp. Utan att jag vet om det blir ångesten min rustning, mitt försvar, utan den känner jag mig naken, rädd. Den skyddar min kropp och världen känns plötsligt farligare utan den än med den.
–Men jag är sån här, sa en deprimerad person till mig. Ingen annan är ju van med att jag är glad så om jag skulle förändras, vad skulle folk säga då?
Att han inte själv mådde bra struntade han i, hans liv är grått och han påstår att det är så han vill ha det. Jag kan inte förändra hans tankar men jag tror fortfarande inte på dem. Jag tror att han visst vill ha ett liv i färg, ett liv med lycka. Jag tror bara att han inte vågar förändras. Jag tror förvandlingen skett så långsamt att han inte minns annat. Att det sedan blir mörkare och mörkare hela tiden är förmodligen tydligare för hans omgivning än han själv. Han känner det säkert själv, men fortsätter leva i förnekelse för att han inte orkar/vet vad han ska göra åt det. Hans tavla kommer därför aldrig att bli så vacker som han önskat.
Därför vill jag idag fråga dig idag, vilka färger vill du måla ditt liv med? Finns dessa färger med på din palett? Om inte så vet du att det är saker i ditt liv som behöver förändras. Jag vill därför påminna dig om att inte vänja dig med färger du inte tycker om. Livet förändras, du förändras. Ta därför alla förändringar i din egen färgskala på allvar. Kämpa med att få tillbaka de färger du vill ha!
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar