Häromdagen suckade jag lite lätt på mitt jobb och beklagade mig över att jag kände mig så stressad. ”Du som är så lugn” fick jag till svar. Nej det syns inte utanpå, det har nog aldrig heller gjort det. Första gången jag förstod det var nog för ca 5 år sedan när jag nämnde mitt röriga inre för en arbetskamrat. Han tittade förvånat på mig. ”Du, stressad? Ingen kontroll? Jag känner ingen som är lugnare och tryggare än dig.” När jag möttes av hans uppriktigt förvånade blick förstod jag att mitt yttre inte speglade mitt inre.
Jag själv tyckte att jag sprang runt, ständigt förvirrad, strävandes efter att få kontroll på situationen men aldrig lyckades nå ända fram. Mitt huvud har alltid känts som ett trassligt garnnystan som jag hela tiden försöker hitta den lösa änden på. När jag väl fått upp en knut upptäcker jag nästa och det spelar ingen roll hur snabbt jag jobbar, kan jag se slutet framför mig så trasslas det åter igen ihop bakom mig.
Problemet när det inte syns på utsidan är att man inte kan få omgivningens hjälp. För det är ingen som ser hur då mår eller känner. Du måste istället själv ständigt vara uppmärksam och medveten på ditt mående, själv sätta stopp, hitta begränsningar och lösningar, för det är ingen som gör det åt dig. Jag har fått lära mig att det är insidan som räknas. Även om min omgivning tycker att allt ser bra ut och mitt yttre utstrålar lugn och kontroll, så måste jag sätta stopp när jag själv trasslat in mig. Det är aldrig vad andra ser som har betydelse, utan det är hur det känns, inom dig.
Känner igen din beskrivning så väl. För många år sedan var jag med om en traumatisk upplevelse och fick en kommentar som jag aldrig kommer att glömma. -”vilken tur ändå att det var du som råkade ut för det här, du som är så stark, ingen av oss andra (tjejgänget) skulle ha klarat av det”.
Idag lider jag av PTSD som jag skriver om på min blogg: http://scared.blogg.se/