Det läkande skrivandet..
Jag har alltid skrivit, alltid. Jag kan minnas sekvenser från när jag var 6-7 år gammal och läste upp dikter, låttexter för min farfar som jag hade skrivit. Säkerligen var det väl inget som var speciellt bra men att skriva skapade en speciell känsla i mig. Jag har också skrivit mycket när jag mått dåligt, varit ledsen, speciellt under tonåren. Jag har en hel kista här hemma med dikter och dagböcker som jag inte vågar titta i.
Många (de flesta kanske) skriver ju för att de vill bli lästa, men för mig är skrivprocessen något alldeles extra i sig. Det är ett sätt att lätta på trycket och bearbeta svåra/jobbiga händelser.
Jag har alltid haft svårt för att prata. Om någon frågar mig kan jag aldrig svara på vad det är. Jag kan liksom inte få ut känslan ur min mun. Men sätter du en penna i min hand så finns det så mycket där inne som måste komma ut, som liksom inte kan beskrivas i muntligt.
Psykologisk forskning har visat att skrivandet har läkande processer och jag skulle nog vilja säga att det har hjälp mig genom mycket. James Pennebakers är en professor som har studerat ämnet och menar att 20 minuters skrivande om dagen kan påverka dig emotionellt. Han menar att personer som skriver om sina känslor upplever en bättre hälsa över lag, både fysisk och psykiskt. Skrivandet kan vara ett sätt för dig att komma vidare.
Min första bok var absolut en läkande process, ett sätt att accepterar det som varit och förlåta mig själv. Tanken från början var ju inte ens en bok, utan jag ville bara få ut allt där inne som gjorde så ont. Jag tror också att denna bloggen har hjälp mig. Att jag här har ett eget rum att sätta ord på mina känslor, tankar och händelser. Jag reflekterar över mig själv och mina diagnoser ensam, fanns samtidigt tillsammans med er.
Jag får ofta mail från läsare som har skrivit om sina liv, sin problematik, eller någon händelse de varit med om, och vill förvandla sin berättelse till en bok. Och även om jag inte för tillfället kan ta emot manus vill jag uppmuntra er till att inte sluta skriva. För visst kanske man vill komma ut med sin bok, men det viktigaste tror jag är skrivandet i sig. Det spelar ingen roll om du visar upp det du skriver eller om du slänger pappret direkt efteråt. Det viktiga är att du får ut det där som finns inom dig.
Det finns en anledning till att dagböcker finns och att bloggar växer. Vi vill/behöver skriva. Har du inte försökt tidigare så pröva! Kanske kan skrivandet även läka dig [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]