Ibland känns det som att man lever med näsan precis ovanför vattenytan. Som att minsta vindpust skulle få en att drunkna. Man letar ständigt efter land, eller egentligen efter vad som helst som man skulle kunna luta kroppen mot för att få vila. Din kropp är stel av kylan och dina armar bortdomnade efter all rörelse. Du tänker tanken att ge upp. Slappna av. Låta kroppen slukas av det stora blå och bara somna in. Du vill bara få vila.
När jag befinner mig i det tillståndet har jag ibland i ren desperation tagit en Concerta, då jag i vanliga fall inte äter mediciner. Och plötsligt känns det som om någon kastat ut en livboj till mig. Jag kan låta den omsluta mig och istället titta framåt. På något magiskt vis skalar den bort de yttersta bekymmerna, suddar ut en hel del frågetecken och bara låter mig vara. Helt plötslig kan jag andas igen.
Jag vet att det är en tillfällig lösning, att i morgon har någon tagit min livboj och jag får återigen simma. Men den låter mig samla ihop lite styrka så att jag orkar fortsätta. Jag vet att rätt medicin kan rädda ditt liv, fungera som en flytväst. Att det kan vara det enda som håller dig över vattenytan. Den som bär dig när du själv inte orkar mer.
Men jag i min envishet vill klara mig själv. Nå land med egen kraft, även om jag skulle drunkna på vägen.