Ibland känns det som att jag står utanför och tittar på. Det stressade samhället. Folk springer runt med papper i sin hand, möten, måsten och nya möten. Man stannar aldrig upp, slutar andas. Glömmer bort det viktiga i livet och det man tycker om. Människor som tar sitt jobb på för stort allvar. Det är viktigt och det ska vara kul, men livsviktigt? Vi glömmer av vad som kommer först.
Det är svårare att bejaka lugnet än att bejaka oron. Saker spär ofta på vår oro, men sällan vårt lugn.
Vi blir stressade av att varva ner, av att inte göra någonting. Jag hinner inte meditera eller göra yoga, säger många av mina arbetskamrater när jag håller i lunchyoga. Det är för stressigt just nu. Det gör mig ledsen. Inte för min skull, utanför deras. För att många glömmer av att det är mitt i den där stressen som det är som viktigast att stanna upp.
Du behöver lugna dig, inte springa snabbare!
Jag blir stressad av andras stress. Undrar om det är något jag missat, något jag inte förstått, om det är meningen att jag också ska springa? Det är farlig att samla en grupp ”duktiga flickor” eller hög presterande i samma miljö för dom börjar lätt att jämföra sig med varandra och arbeta i samma takt eller försöker att göra det bättre, snabbare. I en arbetsmiljö glömmer vi bort att de där softa, långsamma människorna också gör någon nytta. Det drar ner på tempot. Håller sina arbetskamrater friska.
Högpresterande människor behöver sällan någon som säger till dem att jobba eller infinna sig på sitt arbete. Det behöver någon som säger till dem när det är dags att sluta, när de ska gå hem.
Det är svårt för någon som tycker om att prestera, eller som vill vara duktig att säga: jag orkar inte det här. Därför behöver vi hjälpa varandra med det. Jag är rädd för vart samhället är på väg. Vi knuffar undan människor som inte är bra nog. Sätter de driftigaste på topp men putter dem själva över kanten. Att ”gå in i väggen” blir ett bevis på att du är högpresterande, duktig nog och något som förvandlas till normalitet på krävande arbetsplatser.
Vart är vi på väg, frågar jag mig själv. Jag ser stressen men försöker undvika att bli smittad. För det finns ingen medicin, inget vaccin, inget skydd. Blir du smittad hamnar du mitt i klungan, där du måste springa om du inte vill bli nedtrampad.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar.
Ja fy för det där stresshjulet alltså. Måste hela tiden påminna mig om att inte dras med i det där. Svårt men lätt värt det, heja oss!
Precis, man får hela tiden påminna sig själv, hejja, hejja!