Skrev ett helt inlägg och raderade det. Tror jag tappat bort min röst. I alla fall mig själv, lite grann.
Vet inte vad jag ska säga längre, vem som lyssnar och vad som är viktigt.
Allt det där har känts så starkt i mig tidigare, som en självklarhet, men nu med ett lager av tvekan.
Jag vet att den där rösten av osäkerhet inte är min, jag försöker att inte lyssna, höra, men inte reagera.
Och utåt sett gör jag inte det. Reagerar inte alls. Men inuti är det uppror. Tankar som slåss och brottas med varandra.
Samtidigt sitter jag med slutna ögon i lotusställning.
Ser fajten från första parkett.
Kom an bara, ropar jag. Ganska säker på att det är jag själv som kommer vinna.
Men samtidigt rädd…
för att kastas omkull.