Det känns som att kaffekoppen alltid har tagits i denna soffan, i detta huset, på detta stället. Börjar ni komma i ordning, frågar en arbetskamrat. Det tar några sekunder innan jag förstår vad hon pratar om och det slår mig att det känns som att jag aldrig befunnit mig någon annanstans. Än just här.
Platsen som är min.
Jag slås oftare av förundran. Stannar till. Insuper. Här ser jag stjärnorna, ser solen spegla sig i snön på åkern, ser skogen klädd i bomull och vattnet täckt av spegelblank is. Allt från ett och samma fönster.
Det är livet om ni frågar mig. I alla fall mitt ❤︎
