Ditt rum är tomt, även om det bär på både innehåll och mening. Det bor en ny person där i, ändå är det tomt och kallt. Jag kommer på mig själv i steget, på väg, men vänder om när verkligheten kommer ikapp mig, att du inte är där.
Väggarna bär samma färg och golvet är av plast. Jag förstår inte hur det kan det lysa, när det är så mörkt, se inbjudande ut, när det inte finns något att hämta. Förut var det fyllt med glädje, tårar och skratt. Nu med en annan verklighet.
Jag har ingenstans att gå. Vill bara gå över tröskeln igen och möta dig. Men det blir aldrig mer det samma, för det är bara ett tomt rum, utan dig. Väggarna kan inte längre skydda mig, säga att allt ska bli bra.
Du fattas mig, varje dag.
Och som en retsam påminnelse lyser det fortfarande i ditt rum, som om du skulle vara där.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar