Det är flera år sedan jag slutade att följa mina vänner på sociala medier (förlåt). På fb är jag ”vän” med dem, men jag har tagit bort så att deras inlägg inte syns i mitt flöde och på instagram följer jag dem inte alls. Jo jag har fått gliringar för det men hear me out så ska jag förklara.
När sociala medier kom förvandlades livet till en lögn för mig. Folk lade ut falska bilder och skrev saker man visste inte var sanning. Tex kände jag ett par som skrev fina meddelanden om varandra på fb fast att jag visste att deras relation höll på att falla samman (och nu är de skilda) för att visa upp en fin fasad.
Jag kände ganska snabbt att hela grejen gjorde mig ledsen och valde därför att inte följa mina vänner på sociala medier, för jag ville följa dem på riktigt.
Jag minns vid ett tillfälle där jag blev utskälld av en vän då jag inte kommenterat ett inlägg (som jag inte sett). Hon hade visst varit ledsen och sökt tröst (sådant som man för några år sedan ringde en vän för). Och nu förväntade hon sig att jag skulle se det via min telefon och återkoppla, är inte det helt galet? För mig blev det hela ett barnsligt skämt. (Plocka upp telefonluren för i …….) Vi behöver inte prata med våra vänner längre, nej för vi ser ju deras liv på fb. Vi ser vad de äter till frukost, teckningen barnen målat och de roliga festerna de går på.
Istället för en kram, klapp på axeln eller det där långa telefonsamtalet så skickar vi ett hjärta eller i bästa fall en kommentar.
Tänkt att detta är vår nya verklighet! Vid ett annat tillfälle stötte jag på en vän i mataffären, vi hade prata om att ses helgen som varit, men det blev inte av. När jag frågade vad hon hade gjort istället svarade hon med en vit lögn ingenting. En lögn som i vanliga fall inte hade sårat mig, men när jag kunde se via sociala medier att det inte alls var sant, att det var flertalet festbilder i hennes flöde så blev ju lögnen svart i stället för vit.
Det vi inte vet har vi inte ont av och jag bestämde mig där och då för att jag inte ville veta. Jag vill att mina vänner ska dra vita lögner för mig. Jag ger dem den möjligheten (varsågod). Jag bryr mig inte om vad jag missar eller hur kul andra har utan mig. Vad tjänar det till?
Forskning har visar att känslan av utanförskap gör lika ont (i vår hjärna) som att få en käftsmäll.
Psykisk får du alltså lika ont om din vän slår dig i ansiktet som om du ser kul bilder på kompisgänget där du inte varit medbjuden. Vi människor är flockdjur. Utanförskap gör ont. Men många låter sig ändå misshandlas av sina vänner, dom ger sig själva en daglig dos av sociala käftsmällar via facebook och instagram.
Jag är verkligen inte rädd för FOMO (fear of missing out). Jag är rädd för att bli brutalt misshandlad i mitt inre av ovetande människor.
Därför har jag valt att inte se mina vänners flöden eller följa dem i sociala medier (så förlåt för allt jag missat under åren). Men jag hoppas att folk fortfarande vet hur telefonen fungerar och om det händer något av värde, ja då slår du mig helt enkelt en signal.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar