Dessa grå dagar provocerar mig. Jag vill resa mig upp och slåss mot molnen men ramlar istället ihop som en blöt fläck på golvet. Jag vet inte vad det är som gör att jag behöver ljuset, kräver det. Känns som att jag annars inte kan andas. Känner mig instängd i en mörk bubbla och hittar inte ut. 
Jag behöver all ljus och färg jag kan få så när dottern kom hem med dessa gula ”rosor”, ja då satte jag dem i en vas. Visserligen dog de redan efter en dag men de hann iallafall lysa upp mitt liv om än bara för en stund.
Jag har tvingat mig själv till promenader varje dag även om det vart grått, försökt att njuta av värmen som ändå funnits där, och dofterna. Dom älskade dofterna. Vill bara stanna upp och bära med mig dem för alltid.
Jag plockar in grenar som jag sedan sitter och beundrar. Doftar på dem mellan mina besök. Blundar och låtsas att solen är närvarande. Saknaden av solen påminner mig om min utmattning, då man längtade efter energin men inte visste när den skulle komma tillbaka.
Men idag är solen här (jippi) och jag planerar att umgås med den dagen ut [wp-svg-icons icon=”accessibility” wrap=”i”]+[wp-svg-icons icon=”brightness-medium” wrap=”i”]= [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]