Tacksamhetslistan på september gapar tom i min kalender. Inte för att det inte funnits stunder av tacksamhet, utan kanske för att jag inte kunnat vara riktigt närvarande i dem. Min vardagliga oro känns som en semestertripp jämfört med de stormiga känslorna september gett mig. Men nog är jag tacksam ändå!
- Jag är tacksam för känslan av lättnad efter en ångestattack
- Jag är tacksam över att kunna få ut alla mina tårar
- Jag är tacksam över att jag vågar vara närvarande i ångestens topp vilket gör att jag också upplevde dess dal och nu kan lita på att ångesten inte bara går upp, utan också ner
- Jag är tacksam över varje exponeringsövning minskat styrka även om jag inte tror att de skulle göra det
- Jag är tacksam över att jag tagit mig i kragen och gjort övningarna fast att de skrämt mig enormt
- Jag är tacksam över stunder där tårarna helt plötsligt tagit slut
- Jag är tacksam över att min man är med mig stöttande i resan
- Jag är tacksam över att inget är på riktigt, mer än i mitt huvud
- Jag är tacksam över att leva, även om det gör ont
