För någon vecka sedan stod jag på julmarknad i Svenshögen och som vanligt bjuder böckerna in till fina samtal. Det slår mig hur snabbt man kan känna kärlek till människor man tidigare aldrig träffat, att sårbarhet alltid skapar en känsla av samhörighet och kärlek.
Jag känner mig så tacksam och stolt över varje samtal jag får höra och varje förtroende jag får. Elisabeths bok öppnade givetvis upp för samtal om döden, man ser att vissa personer direkt ryggar undan, medans andra tar till sig och känner igen, vågar öppna upp, fråga och prata.
Flera av samtalen handlade om personer som också hade upplevt- eller var närstående till någon som förlorat ett barn. Som vanligt blir jag påverkad, får ont i hjärtat, men står ut med smärtan, de hemska tankarna och sorgen som kommer över mig trots att inget ont hänt mig…än.
Efter samtalet slår det mig att alla som dör är någons barn, oavsett om du är 3, 15 eller 33 när du går bort så har du en förälder (och andra anhöriga) som får sitt liv krossat. Livet känns så orättvist. Både för dem som inte längre får leva men också för dem som får leva med sorg och smärta i resten av sina liv. Men när är döden egentligen godkänd? När tycker vi att det är ok att bli ryckt från jorden, har vi någon åldersgräns?
I det sårbara finns det något brutalt vackert som jag tror att vi människor behöver dela mer med varandra. Kanske var det detta som gjorde dagen så vacker? Kanske är det andras ångest och sorg vi behöver se på våra Instagram och Facebook flöden för att mötas och känna igen oss i varandra. Kanske är det skörhet och sanning vi behöver dela istället för glädje och vackra bilder?
Det är inte helt ovanligt att jag eller personen jag samtalar med börjar gråta. Att man står och kramar om varandra trots att man aldrig tidigare träffats. Man har aldrig möts förut, och kommer aldrig att mötas igen, ändå kan man dela ett minne, en känsla eller en hemlighet.
Jag är så glad av att ha fått ta del av alla dessa innerliga samtal. Det är minuter med hög närvaro. Kanske det som gör dem så speciella. Tack till alla jag träffat i både Svenshögen och Linköping. Och speciellt tack till Marcus och Elisabeth för att jag fått den stora äran att publicera era böcker <3 Jag bär med mig alla i era livshistorier både i mina tankar och i mitt hjärta <3