-Får jag låna 100 kronor?
Hela mitt inte krampar i samma sekund som jag säger nej. Du avslutar samtalet lika snabbt som du började det. Du sträckte ut din hand, jag tog inte emot den.
Mitt inre grät samtidigt som jag klappade mig själv på axeln. Det är svårt att säga nej till någon man älskar, svårt att vara den som bibehåller avståndet du skapat.
Men jag vägrar att dansa efter din pipa, få hela handen slukad om jag skulle ge dig ett finger.
Jag blev glad över att höra din röst, men ledsen över att det du ville inte var att höra min.
Det är inte lätt att sätta upp gränser och att hålla dem. Men jag vill skydda mig själv, vägrar bli uppäten av skuld av skam.
Jag är rädd att du tror att jag inte vill hjälpa dig när det är det enda jag vill, men inte genom att ge dig min plånbok utan istället min kärlek och mitt hjärta.
Jag släppte taget för länge sedan. Lät dig flyga fritt, valde att läka, bli fri från medberoende och lämna ansvaret där det hör hemma, hos dig själv.
Det gör ont att ta avstånd, säga nej, och bara för att jag klarar av det innebär det inte att det är lätt. Men ibland kan något som känns fel, vara det enda som är rätt ❤️