Det bor en förändring i mig. Jag känner den i mitt bröst. Mina skor känns för trånga, vill slita av mig dem och springa barfota i gräset. Livet ger mig skavsår. Jag tänker att det får vara så men innerst inne vill jag bara slita av mig arbetsskorna och skita i allt. Men man kan inte göra så. Det vet man ju. Lämna in nyckeln och gå tomhänt genom livet. Förösker leta efter nya skor men hittar inga som passar. Allt ser fint ut på håll. Du har ju alltid gillat dom här skorna förösker jag säga till mig själv, sluta jåla och fortsätt gå. Och jag tänker att jag gillar dem, det gör jag, kanske älskar dem till och med och vill liksom inte släppa taget om dem alls, men de bär mig bara inte framåt längre. Hur länge ska man stå ut med den känslan frågar jag mig själv. Hur länger orkar du kontrar svaret tillbaks. Skorna är slitna men jag ser på dem med kärlek, så mycket de har givit mig, hur mycket har de kvar?
Det bor en förändring i mig. Jag är på väg någonstans, vet inte bara var.