Kan en terapeut må dåligt?

Nu när jag går in i en ny roll i mitt företag har jag en massa tankar som slåss med varandra. Här på bloggen (och i andra sociala medier) har jag varit öppen med mina diagnoser (ADHD och GAD). Det har varit hjälpsamt både för mig själv och för andra.

I rollen som behandlare har jag känt mig stärkt av mina erfarenheter. För jag har inte bara läst om teknikerna jag lär ut, jag har arbetat med dem själv, i min vardag, i bland så gott som dagligen. Jag har känt sorg och ångest. Varit deprimerad och hittat triggers som återkommande kikar in i mitt liv då och då för att ställa till det.

Jag vet ofta vad mina klienter går igenom

och har sett mina erfarenheter som en stor fördel i mitt arbete. Men…när det kommer till att driva eget som terapeut skakar mina erfarenheter helt plötsligt om mig på ett annat sätt. Kommer man känna ett lika stort förtroende till mig som terapeut med dessa diagnoser….eller inte?

Jag tänker att att många har en nidbild av terapeuter och psykologer som att de är ”perfekta” människor utan psykiskt lidande. Att dom har kunskaper som förebygger och förhindrar att deras psyke rubbas. JAG vet att det inte är sanningen, att det oftast istället kanske är motsatsen till sanningen. Att människor som väljer att fördjupa sig i psykologi ofta har genomgått olika kriser själv -ibland kanske till och med mer än andra. Det som får mig att tvivla är att jag inte vet om andra vet det!?! Om andra förstår att eller tänker på att negativa känslor är något som drabbar alla, att ingen går fri. Tänk om andra ser det som en nackdel istället för en fördel?

Helt plötsligt skrämmer min egen öppenhet mig.

För det är ju inte så här andra terapeuter gör…

Jag får hela tiden påminna mig om att jag inte vill passa in i ledet, utan sticka ut. För innerst inne vill jag ju inte heller göra som andra terapeuter och psykologer. Jag vill ju gå emot tystnaden, bryta tabun, förtryck och gärna bjuda på mig själv som ett exempel. För sån är jag.

Jag vill visa hela mig, och inte bara mina bättre sidor. Rädslan ligger i att jag inte vet om det gynnar mig… i längden. Rädslan för vad folk ska tycka och tänka gör sig påmint. Fast att jag egentligen inte bryr mig ett skit om det.

Jag vill inte ljuga för mina klienter

eller visa upp en perfekt fasad. De som väljer att gå i terapi hos mig gör det gör att jag besitter både kunskap OCH egen erfarenhet, eller åtminstone är det vad jag säger till mig själv.

Frågan kanske inte är om en terapeut kan må dåligt, utan får en terapeut må dåligt? Det är väl den frågan jag ställer mig själv. Svaret är såklart ja.  Men får de prata (högt) om det? Där vill jag också svara ja.

Ändå känner jag mig mer naken och sårbar nu än tidigare när jag blottar mig själv. Trots detta fortsätter jag att följa MINA värderingar, men känner samtidigt att de krockar med andras.

Det skaver att gå emot rädslor. Men samtidigt skaver det att gå emot sig själv. Det är bara frågan vilken av skavsåren som går djupast.