Alltså jag hade kanin när jag var barn men inte kan jag minnas att det var så här. Denna personlighetsstarka kille som älskar mat och agerar värsta Houdini och bryter sig ut vilka galler vi än sätter upp. Han räds ingenting och vill bestämma sina egna gränser.
Känns verkligen som att tämja ett lejon.
Jag är inte känd för att vara envis, skulle tex aldrig kunna bli en terrierägare då den är envisare än mig med hästlängder, men en kanin? Jodå en kanin är OCKSÅ envisare än mig.
Jag vill att han ska få vara ute och röra sig och har försökt att kaninsäkra hemmet men han tar sig ut, hittar saker att bita på och knipsar både sladdar och smakar på nymålade lister.
Han vann priset. Jag gav upp och nu får han tillfälligt skutta i dotterns kaninsäkrade rum fram tills att vi kommer på en bättre lösning
I sommar får nog denna utbrytarkung flytta ut, få sig en större bur med egen utegård och då får vi verkligen hoppas att han kan hålla sig inom ramarna. Alltså hund är en sak men hur fasen tränar man en kanin och har jag ens lust med det?
Nej jag är inte en lejontämjare, inte ens en kanintämjare. Eller jo, tam är han. Men uppfostrad, det är han inte!