Lika men olika
Min son har svårt att sitta still. Han rör sig oavbrutet, låter, välter saker, eller ramlar själv omkull. Sitt still, lugna ner dig, lägg av, är ord som lätt kommer per automatik när man är i närheten av en sådan person. Det händer att man bli trött, sur, irriterad när man lever intill en virvelvind samtidigt som man själv strävar efter lugn och ro. Man strävar efter att ha saker på samma plats, men virvelvinden gör lätt att saker går sönder eller blåser omkull.
Jag tänker att jag som borde förstå honom som mest skulle hantera det bäst. Men så är inte alltid fallet. Du klarar att sitta still nu kan jag säga strängt i de stunder jag själv tycker att det är enkelt. Glömmer helt av att det för honom är svårt. Jag kommer på mig själv hur det känns när rastlösheten river i min kropp, hur jag istället för att fara runt som en virvelvind förvandlas till ett åskmoln. Jag blir arg, irriterad och sliter mig alltid loss. Aldrig att jag sitter still när de där känslorna far runt i min kropp, ändå förväntar jag mig det av honom. Det som egentligen är så enkelt kan bli så svårt.
Känslorna är samma, men situationerna annorlunda. Lika, men ändå så olika. Lätt att kräva så mycket av någon annan, men inte klara det själv.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar