Jag har alltid sett mig själv som morgonpigg, men insåg först idag att det nog inte är hela sanningen. Det är inte så att jag studsar upp utvilad och lycklig utan mer att jag måste gå upp. Mitt täcke förvandlas på morgontimmarna till ett ”måste göra täcke” och sluter sig tyngre och tyngre kring min kropp ju mer tiden går. Tillslut måste jag helt enkelt gå upp på grund av alla måsten som håller på att kväva mig. Kroppen och huvudet är fortfarande tungt och vill inget annat än att lägga sig igen, men med ångesten som huvudkudde och ett täcke med massa krav är det oftare bekvämare att gå ur sängen än att ligga i den. När mitt huvud väl har vaknat är det oftast kört för mig. Har tankarna en gång börjat virvla runt där inne så vet jag att de är omöjliga att stoppa, hur mycket jag än försöker. Att gå upp ur sängen är ett sätt att minska lidandet. Att låta tankarna vinna.
Sen älskar jag morgonen, det är oftast tyst och lugnt och jag vill inget hellre än att ha de där tysta timmarna för mig själv. De blir sällan så men jag får ändå ett försprång mot den där att göra listan som bor inom mig och ständigt fylls på.
Jag kom att tänka på att du fått ett bolltäcke när jag läste det här inlägget. Hjälper täcket något mot det du beskriver? Alltså att faktiskt kunna ligga kvar i sängen på morgonen utan att man bara MÅSTE kliva upp!?
Tack på förhand!
Just nu använder jag inte bolltäcket för jag tycker att jag får en sämre sömn pga att täcket är för varmt (jag svettas floder). Men annars tyckte både jag och dottern att det gjorde att man låg kvar längre, man hade liksom inte samma stresskänsla i kroppen. Jag har fortfarande kvar bolltäcket hemma men har bett om ett kedje/eller fibertäcke istället då de inte ska vara lika varma.