Nya rum
Det finns tid. Allt får plats. Det är i alla fall vad jag försöker att säga till mig själv. Jag tror att vi hela livet skapar nya rum och stänger andra, och jag befinner mig just nu i en process där jag försöker att frigöra rum, sortera, städa ur.
Jag vägrar att sätta stress i första rummet, ändå känns det som om den står utanför min dörr i väntan på att få komma in. Den lever hos folk som en möbel, får plats i det största rummet. Men hos mig får den inte plats, varken på jobbet eller hemma.
Det är sällan mycket att-göra-stressen som stressar mig, utan mer längtan och väntan. Att helt enkelt inte veta hur rummet ska möbleras eller vilket rum jag överhuvudtaget ska leva i.
Jag står just nu utanför dörren till mitt nya rum, det är låst, går inte att öppna. Jag står och tittar in i nyckelhålet men ser inte en bråkdel av vad som finns där inne. Nyfiken och otålig rycker jag i handtaget som att det magiskt skulle öppna sig. Öppna nu, nu, nu!
Men inget händer.
Jag kan se hela rummet framför mig, i fantasin. Där inne är allting i sin ordning, rummet är stort och ljust. Jag vill dit! Vet att det är en fantasi men vill dit.
Mina andra rum bleknar i jämförelse, jämfört med det nya känns det mörka, trånga och små. I dem ligger allting i oordning. Jag vill inte gå in där länge, stänger mig själv ute. Står i en vänthall som är kall och trist. Som att vänta på det där flygplanet som ska ta dig till solen.
Jag sitter på en hård bänk, fixerar min blick vid dörren för att inte missa sekunden då den öppnas. Blir arg på mig själv för att jag låser mig själv ute, för att min envishet och otålighet vägrar gå tillbaka till mina gamla rum som är mycket bekvämare och tryggare än en kall vänthall. Likväl sitter jag här. Befinner mig i nuet men lever i framtiden på samma gång.
Känner mig ledsen, ensam och utanför fast att det är jag själv som valt min plats, som satt mig där, lämnat dom andra. Jag fantiserar om känslan när handtaget öppnas, hur jag springer över den där tröskeln och hur jag ska njuta av värmen och ljuset.
Det slår mig att jag alltid letar efter ljuset, luften och ordningen i de där rummen, men där jag borde leta kanske är inuti mig själv. Att bära med mig det jag vill ha, in i varje rum, istället för att ständigt byta, så fort det blir mörkt.