Jag har aldrig varit den där tjejen med mycket smink och långa naglar. Jag har däremot beundrat andra, tänkt att de varit fina, men aldrig riktigt förstått hur de orkar. Att sitta still och vänta på att naglarna ska torka har för mig varit en omöjlighet, jag tror knappt att jag tidigare ägt ett nagellack för att det har aldrig varit någon idé…sitta där och stirra blint framför sig, nej, jag har bättre saker för mig.
Jag har också tänkt att det måste vara jobbigt att vara utseendefixerad, att personen kanske är ytlig, lite som att man täcker sig med lager av smink för att dölja något, eller för att man inte tycker om den man är, och för mig har livet handlat om motsatsen…att jobba med att tycka om den jag är. Jag har aldrig velat gömma eller dölja, utan istället våga visa upp.
Ja, och som vanligt när jag gör något så går jag ”all in”. Det är ju omöjligt att köpa ett nagellack. Nej, ska man ha, så måste man ju ha flera [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]
Helt plötsligt är nagellacksstunden inte längre plågsam utan mer meditativ. Det är en liten stund för mig själv där jag inte behöver tänka eller göra någonting. Det är konstigt hur tankar och känslor kan förändras, eller kanske är det åldern som plötsligt sänker ens tempo?
Istället för att tänka att det är omöjligt eller jobbigt ser jag nu fram emot varenda liten stund för mig själv. Det är en njutning att smörja mitt ansikte, lägga ögonskugga och måla en nagel. Jag vet idag att det inte handlar om att bli någon annan än sig själv, utan istället mer av sig själv.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar