Om en vecka kan han vara död
Jag ringer till öppen psykiatrin en solig dag i december, försöker hjälpa en person att få en kontakt. Jag ber en läkare ringa upp dig svarar en sekreterare och 5 månader senare har fortfarande ingen ringt. Jag skickar brev, remisser, men får inget svar tillbaks. När jag lyfter luren en kall dag i februari lovar de min klient en läkartid i april.
April kommer och håller på att försvinna iväg….så också min klient.
Han mår sämre och sämre, uteblir från flera möten och när han väl dyker upp pratar han osammanhängande och ser sliten ut. Jag tittar på människan framför mig, så ung men ändå trasig från topp till tå. Han har inte ens hunnit bli vuxen och när som helst kan hans liv vara slut.
Dagen jag lyfter luren igen är lika grå som jag känner mig inombords och det är en vänlig röst som svarar. Hon knappar febrilt på sin dator och jag förstår med ens att hon inte har svaret jag söker. Jag mörknar inombords, hur långt tid kan det ta frågar jag, om några veckor kan han vara död. Hon blir osäker, stammar och mumlar något om brist på läkare till sitt försvar.
Jag vet inte vart jag ska lägga ansvaret men jag vill kasta det i någons knä. Hur länge ska vi få skylla i från oss? Hur länge ska brist på läkare och psykologer få kosta både liv och lidande? Vem tar på sig ansvaret för att en ung person som inte hunnit leva sitt liv dör?
Jo, för så illa är det! Det kan ske idag, i morgon eller nästa vecka. Vem ska titta hans anhöriga i ögonen och säga att vi inte hade tid, pengar eller resurser. Vems jobb är det??
Han finns inte här hör jag henne säga, jag får be någon annan ringa upp dig. Jag är förbannad, jag är ledsen och uppgiven. Det känns som ett krig som ingen kan vinna. Ett krig med bara förlorare. Ring upp mig och gör det snart säger jag….än har telefonen inte ringt.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Har hört detsamma från andra och det är som en avgrund. Så tragiskt och frustrerande.
Och hela tiden slutar det med samma tanke. Vad är en människas egentligen värd…..
Ja, jag lider faktiskt med dem som jobbar inom vården men inte kan hjälpta till, själv hade jag gått sönder av att se folk må dåligt och bara titta på 🙁
Det är så himla himla hemskt att det är så här det ser ut. Och när en väl kommer in i psykiatrin finns det fortfarande inte tillräcklig hjälp för de som behöver. En vän till mig går i traumabearbetande samtal en gång i månaden. Det säger ju sig själv att det kommer ta ett helt liv innan det har någon effekt om ens det…
Ja fy, man kan tycka att det vore mer effektivt att träffa patienten 1 g/vecka eller varannan vecka åtminstone för precis som du säger känns det som att det går för långt mellan gångerna och det hjälper ju inte någon. Vet inte om de har en plan med att ha samtalen så sällan eller om det handlar om tid och pengar. Trist i alla fall ❤️