Om jag vore stålmannen
Redan som barn drömde jag att jag kunde prata med djur och förutspå olyckor. Jag skulle förgöra allt ont och rädda världen. På den tiden handlade det framför allt djurvärlden. Jag fantiserade om hur jag kunde höra dem ropa, skydda dem från skador och ensamhet.
Drömmen försvann och idag kan jag skratta åt det. Men sen slår det mig att den på sätt och vis lever kvar än. Jag kan fortfarande i hela min kropp känna den starka känslan när både djur och människor far illa, hur JAG vill skydda dem från allt ont. Jag vill ha plåster så det räcker åt alla och en stund över till varje person som är ensam. Jag skulle förhindra brustna hjärtan och förlorade liv. Inte en enda människa skulle få dö i förtid!
Andras olyckor gör mig så ont. Fastnar i mig som att det vore mina egna. Smärtan sitter i bröstet och tårarna strax innanför ögonlocken även om sorgen inte är min.
Jag tänker att om jag vore stålmannen så skulle det här aldrig ha hänt, barn försvinner inte från sina föräldrar, och man dör aldrig innan livet åldersbestämt ska vara slut. Jag skulle slåss mot det onda, förringa och förgöra. Vara på min vakt så att det aldrig mer fick inträde i vår värld.
Men jag är varken stålmannen, gud eller moder Theresa, bara en människa utan skal och med ett alldeles för stort hjärta.
Varför ska jag känna så mycket om det ändå inte är till någon nytta, kan jag tänka ibland. Jag vill verkligen trösta varje mänskligt knyte med min egen hand. Den där känslan skadar mig samtidigt som den gör mig stark. Det är den som ger mig sorg och ångest när jag möter tidningsrubriker och tv-klipp jag inte själv valt att se. Men det är också den som får mig att orka kämpa för orättvisor, höja rösten och berätta min egen historia.
Jag kan inte rädda världen. Kanske kan jag inte rädda en endaste människa. Men jag kan förändra den på mitt alldeles egna lilla sätt. Jag kan förändra den för människor som står mig nära, jag kan påverka den för er som är lite längre i från. Jag kommer aldrig bli tilldelad en cape och lära mig flyga, men jag kan stålsätta mig och fortsätta kampen med att bara vara jag. Och även om det inte hjälper någon annan så är det i slutänden det som har hjälpt mig själv. För kanske handlar det inte om att rädda världen, kanske handlar det innerst inne om att rädda sig själv?
Kanske handlar det om att lära sig att stå ut med orättvisor. Kanske handlar det om att stå ut med andras smärtor lika mycket som med sina egna. Kanske behöver ingen människa en försvarare. Kanske behöver man lära sig att försvara sig själv? För om jag vore stålmannen vore jag inte bara en stor hjälp och trygghet för andra. Den största skillnaden vore nog tryggheten som skulle bo i mig själv. Tilliten till min egen framtid, till min egen förmåga.
Skulle vi ha den…skulle vi kanske vara små superhjältar allihop.