Usch, den där frånvaron av solen gör mig galen. Tror aldrig jag varit så besviken på en sommar. Men än finns det tid kvar och jag hoppas för allt i världen att solen och värmen kommer tillbaka innan löven börjar falla. Annars kommer hösten att bli tung för många. Jag försöker tänka positivt, fånga varje solstråle med mitt ansikte och njuta av att slippa tunga vinterkläder på, men ändå….
Det finns ändå en stor tung saknad i mig och det gör ont. Jag känner mig ensam, lämnad, lurad. Snuvad på konfekten. Sommaren som aldrig kom…
Tur är väl att växterna inte ger upp, att de fortfarande slår ut i blom, behåller sin doft, och fortsätter lysa upp dessa veckor som mestadels bestått av regn och mörker.