Varför finns det inte superhjältar på riktigt, frågar sonen när han ser hulken på tv:n. Dagen efter tillbringar vi på bokmässa då en person kommer fram och berättar om sin cancersjukdom. Både jag och dottern berörs av personen. Tittar på varandra med en tår i ögonen. Dagen efter ser jag att personen jag träffat börjat följa mig på instagram och jag berättar för dottern att hen arbetar med att samla in pengar till cancersjuka samtidigt som personen är sjuk själv.
Hon är tyst en stund. Sedan säger hon: superhjältar finns trots allt.
Och jag tänker att det är så, att alla dessa superhjältar finns ibland oss utan att få tidningsnotiser och uppmärksamhet. Personer utan superdräkt och cape. Personer som räddar liv, trots att de kanske inte ens får behålla sitt eget.
Dom går här mitt ibland oss utan att vi ser dem, kanske har du till och med en superhjälte nära dig? Och kanske är det dom som är de största hjältarna, dom osynliga, de där som ingen ser. Som drar mer än sitt strå till stacken utan att ens berätta det för andra. Superhjältar finns…trots allt.