Jag träffade en gammal bekant i kön på ICA, hon frågar mig alltid hur det går och jag blir lika förvånad och förvirrad varje gång hon frågar då jag alltid är långt i från det projektet jag hade då vi senast råkade stöta på varandra. Men det är samma visa varje gång ”det går bra”, ”det var kul” osv. För även om jag haft ett misslyckad projekt så lägger jag det i ”det går bra-lådan” för jag tar bara med mig lärdomar i från det.
Själv har hon i flera år pratat om att sluta sitt jobb, börja studera, göra något annat. Så jag frågade självklart hur det gick med studierna. Hon suckar uppgivet, nej jag har inte börjat. Jag tittar på henne förvånat. Nej, det kommer nog aldrig bli något, fortsätter hon.
Vi skiljs åt och jag kan inte sluta tänka på det. Det gör mig ledsen, upprörd och arg. ”Det kommer nog aldrig bli något”. Varför vill jag bara ropa högt, säger vem, vem bestämmer, vad är du rädd för? Hon har säkert sina anledningar, men hallå, att hålla i en dröm i flera år utan att ens ta sig ett steg närmare den…jag förstår bara inte. Jag kände verkligen i hennes röst att hon hade gett upp.
Ta dina drömmar på allvar!
Jag är en ”doer”. Jag tänker inte så mycket, jag bara gör. Men visst kan rädslan ibland komma ikapp mig, ”tänk om”, ”inte ska väl jag” osv. Men jag låter den aldrig stoppa mig. För sanningen är att det sällan är någon annan än du själv som slår på dig för dina misstag (och försöker du inte ens kommer du förmodligen slå på dig ändå) så varför inte bara sätta igång?
Det där med youtube till exempel, jag tycker det är skitobehagligt, läskigt, bara en selfie är jobbig att lägga ut. När jag filmade mig själv till serien ”mitt psyke” mådde jag skitdåligt, det gav mig en himla massa ångest när jag kom på att andra på riktigt skulle titta. Men vet ni vad? Jag gjorde det ändå och jag har aldrig ångrat det, tvärtom.
Jag skiter i om jag lyckas eller misslyckas, men jag måste försöka. Jag vill aldrig vara en person som ger upp! Så med dagens inlägg vill jag bara påminna dig att ta dina drömmar på allvar. Att inte ge upp utan att ens försökt. För oj oj vad jag har gjort fel och misslyckats i mina dagar, men vet ni, ingen annan har någonsin skällt på mig för det. Ingen har kommit till mig och sagt vilken dålig föreläsning/bok/blogginlägg/kurs du gjort, även om det helt säkert är någon som har tyckt det. Men so what, gör det bättre själv! För det är det som är grejen, det är lätt att stå i kulissen och döma och en annan sak att ta steget ut på scen.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar