Klockan är 07:10 och jag ligger i ett kolsvart hotellrum och lyssnar på tre personers djupa andetag.
Känner mig tacksam. Tacksam att få ha dem jag älskar nära. Att vi är varma, trygga, friska och mätta.
Ibland när tacksamheten kommer över en kan det göra ont. Det blir som en stor smäll i huvudet, ett uppvaknande. Som jag tror att många av oss ibland behöver.
Jag känner ofta tacksamhet. Ja men faktiskt dagligen, men inte så här…innerligt. Som att man faktiskt skulle vilja skaka guds hand eller någon annan som bär ansvaret för min tur och lycka.
Men i den där starka tacksamheten bor också en rädsla. För man vet hur snabbt livet kan vända. Från att ena sekunden ha känt sig som världens lyckligaste person kan du nästa stå naken, ensam och förlamad. En sekund. Är allt som behövs. För att spräcka min bubbla.
Jag tror att jag så ofta vart så rädd för den där sekunden att jag undvikit att vara tacksam. Då kan det kännas lättare att vara olycklig.
När jag fick mitt första barn föll den där tacksamheten över kanten. Jag var så jävla glad och lycklig över att få ett friskt barn att jag blev olycklig för att det kunde tas i från mig. Det enda jag kunde se framför mina ögon var på alla olika sätt hon försvann. Depressionen var ett faktum. Fast att jag egentligen kände tacksamhet.
07:20 och det börjar röra sig i lakanen. Någon börjar viska, titta på klockan. Somna om. Ibland önskar jag få trycka på pausknappen, att få stanna just här, i tryggheten, för alltid.
Jag är en trygghetsknarkare jag. Tycker inte om överraskningar eller oförutsedda händelser, trots att livet mestadels består av det. Inte konstigt att nerverna ibland hamnar i kläm.
Häromveckan lärde jag mig en övning hur man kunde vända sådant man inte är tacksam över till tacksamhet. Övningen blev så tydligt och hjälpsam för mig, att jag kan hitta tacksamhet i nästan allt.
För tacksamhet kanske inte måste vara en härlig känsla? Den kanske också kan få göra ont? Kanske handlar tacksamhet egentligen om att få ont? För allt du älskar…gör väl mer eller mindre ont?
Jag är tacksam över ångesten jag får när jag tänker på olyckor som kan ske min familj. För det innebär att jag älskar dem, innerligt, med hela mitt hjärta.
Jag är tacksam över rädslan att förlora dem för det innebär att jag tycker om dess närvaro, att jag vill ha dem hos mig, för alltid.
Jag är tacksam över att jag igår kände mig tjock, jag är glad att jag har möjligheten att äta mig mätt, och att maten var så himla god.
Jag är tacksam över att min familj fortfarande inte vaknat trots att hotellfrukosten är framplockad på nedervåningen. Det får mig att längta, bli hungrig… eller nej det är inte helt sant. Jag vill äta nu!
Klockan är 07:35 och jag funderar på om jag ska nysa högljutt. Så att resten av familjen vaknar.
Dom ska vara såååå tacksamma att dom har mig, för så länge dom har mig vid sin sida kommer de aldrig behöva en väckarklocka, det kan man vara säker på. Hoppas att dom också känner den tacksamheten, och inte bara jag 😝
Jag kommer vara väldigt tacksam när jag får i mig min frukost. Jag kommer känna tacksamheten från att jag stoppar skeden i munnen tills att den hamnar i magsäcken. OM inte den där förbannade sekunden uppstår och jag sätter i halsen. För vem vet? Kanske är en liten hasselnöt sista sekunden av din tacksamhet.