Jag skulle vilja berätta för dig att det är för att du är förblindad av allt mörker som gör att du inte längre kan se ljuset. Jag skulle vilja berätta för dig att det finns så mycket som är vackert, som luktar gott, som är en fröjd för dina sinnen. Det finns så många människor runt dig, som älskar dig precis för den du är,,,, ändå känner Du dig ensam.
Du är så upptagen av dig själv att du inte längre ser någon annan. Bruset runt dig har blivit så högt att du inte längre hör fåglarnas kvitter eller ser solens ljus. Du ser inte all kärlek som finns runt dig för du är förtrollad av din egen smärta.
Du har skavsår i själen och det enda som kan få dig att känna dig levande är att skava upp det ännu mer. Du fortsätter gnälla och klaga fast att alla för länge sedan slutat att lyssna. Du letar upp mörker, förföljer det, för att du blivit skygg för ljuset. Du är rädd för att ljuset skulle avslöja spickorna i ditt inre. Du säger att du vill framåt samtidigt som du hela tiden backar. Du drömmer men vågar aldrig ta steget, går tillbaka till din trygghet fast att du inte trivs i den. Som för att övertyga dig själv om att du har rätt, att det aldrig kan bli bra.
Istället för att lösa problem unviker du dem, gömmer dem under mattan. Du skrattar åt dig själv för att du inte hittar något roligt i livet längre. Du går ut med tanken att misslyckas, förlora, för du vågar ändå inte vinna. Du har så mycket framför dig, men du väljer att inte se det. Du är omtyckt, älskad men du väljer att känna motsatsen. Tar avstånd fast att du inget hellre vill än att komma någon nära.
Du tror att du är stark för att du stannar i skiten. Men du är feg, för rädd för att ta dig ur den.
Jag skulle vilja öppna dina ögon och visa dig vad du har. Jag skulle vilja berätta för dig att blundar du för länge så finns snart ingenting kvar. Omfamna din smärta, men var inte rädd för att ta några extra steg. Det är först när du börjar röra dig, som du kan hitta din nya väg [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]