Peppning tack! 4 kommentarer
Det är så lätt att man blir ”hemmablind”. När man riktar sig i på vart man är på väg så glömmer man lätt av vart man har varit, och ibland kan det vara bra att påminna sig. För att se att det faktiskt har hänt något, att man har tagit ett steg framåt. Förra året vid den här tiden skapade mitt företag en stor stress i mig, jag satt med föreläsningar månader i förväg och oroade mig för att de inte skulle vara tillräckligt bra, att jag inte skulle kunna ge tillräckligt mycket.
Det samma gällde blogginlägg. Jag ville hela tiden uppdatera, och kände att det ena inlägget var tvunget att överträffa det andra. Men oj vad utmattade det blev. Gick inte ungarna och lade sig i tid såg jag bara hur mina minuter av egentid minskade och kom en vän oväntat förbi på besök ville jag helst inte öppna dörren. Jag var så stressad utan att en endaste människa i självaste verket hade satt press på mig. Konstigt eller hur?
Men om pressar sig själv för mycket slutar allt det där man älskar tillslut att vara roligt. Det förvandlas sakta men säkert till en klump med måsten, när jag egentligen inte måste någonting.
Jag har blivit bättre på att släppa alla en del av de där måstena. Jag brukar använda vill i stället för måste, för då kan man alltid välja ett annat alternativ eller ändra sig :Wink: Så visst är det bra att jag har blivit så mycket lugnare och snällare mot mig själv (tack Jessica, klappar mig själv på axeln) :Approve: Men något jag skulle vilja just nu är att skriva på min uppsats. Men motivationen släpar efter. Efter att ha skrivit två böcker vet jag att skrivande inte handlar om motivation utan att det bara är att sätta sig ner och göra skiten även när det känns motigt, annars blir det aldrig av.
Men när man blir snäll mot sig själv (läs slutar tvinga sig till att göra saker man inte måste), så visar det ju sig att de aldrig blir gjorda. Jag skjuter hela tiden upp det och tänker att jag kommer att ha mer ork och energi en annan dag. Men det är bara det att den där dagen aldrig verkan komma. Jag är så nära slutet nu att det vore totalt idiotiskt att ge upp och jag vill inget hellre än att blir färdig, ändå står jag kvar på samma plats och stampar.
Jag ursäktar mig med att jag bara är snäll mot mig själv, att det kanske är tillräckligt att jobba heltid och driva företag (som om det har stoppat mig förut). Kanske borde jag sluta med den där yogan och meditationsövningarna för att få tillbaka lite jävlar anamma igen. Fram med piskan nu! :The-Incredible-Hulk: