Dagsarkiv: 3 april, 2016


Koncentrationssvårigheter

KoncentrationssvårigheterJag vet inte vad ett normalt koncentrationsspann ligger på. Men har man levt ett helt liv med koncentrationssvårigheter så kan jag säga att det också känns helt normalt. Man vet ju liksom inget annat. Ofta är det ju först i skolan som koncentrationssvårigheten blir ett problem. I vardagen klarar man ju sig (med lite missar här och där) ok. Det sorgliga är att den första tanken som slår en när man börjar känna av sina svårigheter inte är att det är koncentrationen det är fel på, nej tvärtom tycker man ju att den finns där. För koncentrera sig det gör man, allt man kan. Nej den första och kanske enda tanken man kan komma på är att man är dum.

Jag minns så väl när jag satt och lyssnade på fröken, jag såg hur hennes läppar rörde sig, och jag trodde att jag faktiskt hörde vad hon sa. Men när klasskompisarna frenetiskt börja bläddra och skriva i sina böcker och jag verkade ha missat allting då känner man sig inget annat än just dum. För jag har ju varit närvarande, hela tiden.

Nej , jag kanske faktiskt inte hörde vad fröken sa, även om jag trodde att jag gjorde det. Men jag registrerade mönstret på hennes tröja, att hon såg trött ut och att hon hade sminkat sig idag. Jag såg också de fyra fåglarna som hela tiden cirkulerade utan för fönstret, jag fantiserade om att klappa dem, att de istället för busken cirkulerade runt mig. Jag registrerade Anna och Lisas blickar mot varandra, att de verkade vara ovänner idag och att Olle tuggade tuggummi fast att man inte fick. Mikael kladdade på sin bänk och Arvid styckade sitt suddgummi. Det var så mycket som jag faktiskt registrerade under lektionen, kanske inte bara just det läraren sa.

Än idag kan jag komma på mig själv med att faktiskt inte lyssna, fast att jag faktiskt försöker. Jag funderar på hur de ser ut i alla andras huvuden, de som sitter gentemot mig. Om de lyssnar, eller om det bara ser så ut.

För det syns ju inte alltid utanpå att man är ouppmärksam, men det känns, inuti. Jag är ju vuxen nu, men efter varje möte frågar jag fortfarande mig själv: vad var det som sades, egentligen?