Medicin=sjuk?
Hittade ett två år gammalt inlägg som jag inte tror varit publicerat här, men kan absolut vara lika aktuellt idag! Idag är läget dock ett helt annat, då jag pga leverproblem inte kan äta medicin och jag också fått mer kännedom och acceptans gentemot mina diagnoser. Men delar med mig av mina gamla tankar ändå:
Mediciner är jätte bra, jag förespråkar det verkligen. Ät så mycket medicin du vill om det får dig att må bra. Men det är inget för mig, jag klarar mig ändå.
Jag har inte funderat så mycket på varför, varför jag själv inte vill stoppa i mig något som skulle kunna få mig att faktiskt må bättre.
Jag har sagt att jag inte vill bli beroende, jag vill inte att en tablett ska avgöra hur jag mår för dagen. Jag vill liksom bara vara jag….och att det ska fungera ändå.
Jag har haft som ursäkt att jag har mått så här hela mitt liv, jag vet ju ingenting annat. Jag kan leva så här resten av mitt liv, inga problem. Inte förrän nu har jag insett att jag faktiskt inte har accepterat mitt öde, jag har i snart 34 år väntat på att det ska bli bra, av sig själv liksom. Att ångesten ska försvinna och aldrig komma tillbaka…
Men det är också först när jag stoppat tabletten i min mun som jag accepterat och erkänt att jag är sjuk. Visst jag kan skrika ut för hela världen att jag har ADHD och GAD det är inget att hymla med. Men det är först efter att jag tagit mediciner som jag erkänner att mitt liv faktiskt inte fungerar och att jag inte klarar det lika bra som alla andra.
”Ångest är den enda sjukdom man inte ska lära sig att leva med, den ska man lära sig att leva utan.”
Ja kanske är det så, för man lär sig att leva med den, som en ständig följeslagare. Den kalla järnklumpen i magen och den ständigt mörka skuggan bakom dig.
Många gånger tänker jag att ångest bara är ett symtom på ett problem och inte det egentliga problemet. Så om jag tar en medicin så dövar jag bara något som ändå kommer att finnas kvar i mig tills jag funnit lösningen.
Medicinfunderingarna har gått fram och tillbaka här hemma, från och till. Men plötsligt händer det:
-Jag behöver ingen medicin, jag är INTE sjuk i huvudet!
-Om det finns en medicin som får dig att må bra, men du vägrar att ta den för att du hellre mår som du gör. DÅ skulle jag kalla dig sjuk i huvudet!
Ibland är det inte bara andras syn på psykisk ohälsa man behöver jobba med, utan också sin egen!