Månadsarkiv: april 2016


Att sätta punkt.

Påminnelse: Hjälper det mig eller behöver jag gå vidare?

Påminnelse till mig själv: Hjälper det mig eller behöver jag gå vidare?

Är du som jag och lätt fastnar i det där ältandet? Jag tänker ibland att jag oftare borde lära mig att sätta punkt. Man har så klart rätt till att vara både arg, besviken och ledsen. Men inte för alltid. Ibland borde man sätta ett slut på det. Det som irriterar mig är att man lägger sin energi på en händelse eller en person som inte är värd det. För mig fastnar det på repat och personen blir svartmarkerad för resten av livet.

Jag har varit sådan i hela mitt liv men det är först nu i vuxen ålder förstår jag ju hur barnsligt det är, och att jag om någon hade tjänat på att gå vidare.

Jag brukar tänka på sinnesrobönen “Ge mig sinnesro att accepterar det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd till att inse skillnaden” och önska att jag hade den intatuerad på insidan av mina ögonlock. Kanske det skulle hjälpa?

Livet går vidare och jag vill hänga med, jag vill inte fastna däremellan, i ilskan, i ältandet, i orättvisan.

Idag sätter jag punkt, jag släpper taget, jag går vidare….


Att bygga nätverk

Vi företagare är nog speciella människor. Bara det att man längtar efter att jobba, hur normalt är det?  Att driva ett företag är för mig ett perfekt sätt att få utlopp för min kreativitet. Nu på senare år när jag ser i backspegeln kan jag se att de åren då jag inte haft någon form av projekt/företag eller studier brevid mitt arbete är de tillfällen i livet när jag mått som sämst.

Företaget är det där stället där jag kan lägga all mitt extra krut på, den där energin som förvandlas till mörker och ångest om jag inte på något sätt använder den.

Men att vara företagare kan också vara väldigt jobbigt, för hur många i din bekantskap vill sitta och prata jobb, fast att det kanske är ditt största intresse och det enda du riktigt brinner för? Jag vet inte med dig men för min del känns det som att de flesta om de ens nämner något frågar av artighet och inte av rent intresse.

Marknadsföring, bokföring, statistik, inköp och försäljning, hur kul tycker andra egentligen att det är? Jag har dock svårt att tänka mig något roligare, i alla fall när det kommer till mitt eget företag  

Det kan verkligen vara ensamt att vara egen företagare, jag känner igen mig mer i orden egen än i ordet företagare. Jag är en person som vill ha ett bollplank, även om jag inte tar emot bollen när det studsar tillbaka. Jag vill liksom bara ha någon där, att kasta över frågan till.

Jag tror att det är svårt att växa ensam. Jag känner i vilket fall ofta att jag behöver stöd, hejarop och bekräftelse från andra. Därför är jag så glad att äntligen ha hittat några personer i min hemkommun som vill träffas av precis samma anledning.

Kanske kan det stilla min hunger, förhindra min impulsivitet och puscha mig framåt när jag känner att allt går trögt. Ensam är det lätt att tappa bort sig själv, att se andras mästerverk och förminska sina egna.

Jag skulle inte säga att ensam alltid är stark, ibland är ensam bara just ensam.


Arg, ledsen & långsint!

Idag blev jag ledsen, ni vet så där otroligt ledsen att man knappt kan prata. När någon frågar hur det är och du inte kan svara för att tårarna tar över din röst. Ögonen svullnar, du snorar och du önskar att du bara hade kunnat hålla igen lite bättre. Men jag kan inte det, när jag blir ledsen så blir jag verkligen så jäkla ledsen. När jag känner mig illa behandlad så tar jag det verkligen så personligt, så hårt.

För första gången i mitt liv kände jag att någon nedvärderade mig på grund av min diagnos. Och egentligen blev jag arg, men mina tårar kommer alltid snabbare än ilskan. Ofta blir jag också arg på mig själv för att jag inte kan visa att jag är arg, för hur arg ser man ut när  man bryter ihop och gråter?

Jag ringde i alla fall till en arbetskamrat och grät ur mig det mesta, sedan läckte resten ut i bilen på väg hem. På en sekund förlorade människan som sårat mig den lilla respekt jag hade för henne, och det värsta är att jag vet att hon aldrig kommer att få den tillbaka, För om det är någonting jag har svårt för så är det att förlåta. Och arg, ja det kan jag vara i flera år.

Så vad gör man när man kommer hem efter en skit dålig dag och det känns som bröstet har exploderat? Jo man tar en promenad i tystnad med de två som verkligen vet hur man vill bli tröstad.

Sen kryper man upp tillsamman i soffan och pussas, och äter choklad.

Önskar er en trevlig helg!


Fysiskt eller psykiskt förkyld?

Fysiskt eller psykiskt förkyld?Min man har legat hemma, sjuk, förkyld. Han snorar, hostar, snörvlar. Tillbringar dagarna i soffan, vilar upp sig. Själv känner jag mig också sjuk, fast på ett helt annat plan. Jag har svårare än vanligt med minne och koncentration. Batterierna känns tomma, urladdade. Jag vågar knappt möta folks ögon av rädsla att bryta ihop, falla ner som en blöt fläck på golvet.

Men jag jobbar, jag tar hand om barn, jag går ut med hundar och jag lagar mat. För när man är psykisk förkyld har man inte samma rättigheter att vila upp sig. Nej ofta handlar det om att man ska skärpa sig, bita ihop. För jag har ingen febertermometer som visar mitt överbelastade inre, kan inte snyta ut några bakterier ur min näsa eller uppvisa glansigt sjuka ögon.

Min man skyller hans sjukdom på ett öppet fönster, men jag tror att vi blev sjuka exakt samtidigt av exakt samma anledning. Jag tror bara att det visar sig på två helt olika sätt. När man utsätts för press, stress eller för mycket intryck kan man få sänkt immunförsvar som min man, och bli sjuk, fysiskt. Han drabbas lätt av förkylningar, lunginflammationer, luftrörskatarr och feber.

Själv har jag ett bättre försvar mot utomstående baciller och  bakterier. Istället är det som att min kropp ger sig på sig själv. Jag fångas av ångest och trots en enorm trötthet får jag sömnsvårigheter. Tankar som aldrig stannar, trots att de saknar innehåll. Kroppen blir tung, tanken likaså.

Det är svårare att återhämta sig från en psykisk förkylning än från en fysisk. Man får inte samma tillåtelse för återhämtning. Jag kan inte be någon köpa mig nässpray eller ge mig en alvedon. För det är inte min medicin.

Min medicin heter tystnad, lugn och ro. Men trots att den är gratis, finns den inte att köpa någonstans.


För smart för sitt eget bästa -om högbegåvade barn

Som jag tidigare nämt så gillar jag ju programmet “Kropp & själ” från Sveriges radio. Följer du inte podden så vill jag ändå tipsa om avsnittet från den 12 April om högbegåvade barn. Jätte intressant avsnitt som verkligen får en att ifrågasätta vårt skolsystem (om man inte gjorde det sedan innan). Många barn med högintelligens upplever stora svårigheter, många misslyckas helt i skolan fast att man tycker att det borde vara tvärtom.

I avsnittet berättar tex en pappa om sin högbegåvade son med ADHD, Sten Collander från Mensa och en fd rektor om hur de jobbar med problematiken.

Avsnittet hittar du här.


Dagarna i Stockholm

På väg...med en kaffe i handen

På väg…

Det är konstigt att fem lediga dagar kan rusa förbi. Tiden i Stockholm stod aldrig stilla och det kändes som att man bara rusade från punkt till punkt. Innan nio var familjen vanligtvis ute från hotellet, mätta, glada och på väg mot nya äventyr. Vi besökte allt från museum till slott, junibacken och fjärilshus. Vi gick, gick och gick och trots att jag tagit på mig världens bästa skor så hade jag ändå ont i fötterna.

Sonen hittade ständigt nya ställen att meditera på. Dock inte tillräckligt länge för att vi andra skulle få ro. Han höll sig inte still i många sekunder på denna resa. Helt otroligt att vi inte tappade bort honom någonstans, tur att han har en mamma med kontrollbehov som ständigt höll honom i jackkragen. Annars hade han förmodligen varit kvar någonstans i Stockholm ännu.

Familjen upptäckte även att sonen hade en förkärlek för militärer. Han ville fram och prata med varenda en. (Vi bodde bredvid någon slags militärbas så jag kan säga att det blev en heldel).

Vi åt onyttigt i dagarna fem… …och vandrade under blommande träd.

Sen var den dags för den efterlängtade galan. Där sålde jag mina produkter, träffade spännande människor, lyssnade på levnadshistorier och massa underbara artister. Det var verkligen en härlig kväll som ingav hopp och energi. Sonen sammanfattade kvällen “det var den bästa i mitt liv”.

Så tack Kung över livet för en fantastisk kväll, tack alla medverkande och besökare, och tack till alla er som röstat 

PS,Vinnare av årets eldsjäl blev den fantastiska Jessica Stigsdotter Axberg, kika gärna in hennes sida om ni missat den.


Äntligen hemma!

Känner mig som en urvriden trasa, energin försvann någonstans på sträckan mellan Stockholm – Göteborg. I slutet av resan när åksjukan gjorde sig påmind minns jag varför jag egentligen inte gillar att resa. Inte nog med att man är intryckskänslig, lägg lite illamående på det, urk.

Barnen däremot, de har en aldrig sinande energi. Man kan undra vart de får den i från. Det borde ju liksom vara tvärtom, så att man orkar ta hand om dem.

Inte bara jag som är trött här hemma

Sonen har varit överaktiv hela resan och det har inte besvärat mig det minsta förrän sista timmen på tåget du jag funderade på att låsa in mig själv på toaletten bara för att få en lugn stund.

Uppdateringar om både galan och stockholmsresan kommer när jag kan tänka (och skriva) klart. Ja, imorgon väntar jobb igen så jag ska försöka ladda batterierna de sista timmarna på dygnet här så att jag orkar ta mig upp i morgon.


Kung över livet galan 2016 1 kommentar

Nyss hemkommen med familjen från kung över livet galan. Hela familjen har till och med hunnit hoppa i säng och minst en hunnit somna. Vilken härlig gala! Jag är grymt imponerad över arbetet de lagt ner, så proffsigt! 

Jag är också imponerad över mina barn, som klarade hela galan utan gnäll och över alla personer som satt på vår våning som inte visade en sur min över att sonen inte för en enda sekund kunde sitta still. 

Nej jag blev ingen vinnare, men ändå känner jag mig som en. Inte bara att jag fått en härlig upplevelse och fina tröstpriser, jag fick också med mig en mer än nöjd familj hem. Vi har haft fantastiska dagar här i Stockholm och i morgon är det dags för hemfärd. Känns både härligt och besvärligt! Hoppas ni haft en bra helg!


Medicin=sjuk?

Medicin=sjuk?

Medicin=sjuk?

Hittade ett två år gammalt inlägg som jag inte tror varit publicerat här, men kan absolut vara lika aktuellt idag! Idag är läget dock ett helt annat, då jag pga leverproblem inte kan äta medicin och jag också fått mer kännedom och acceptans gentemot mina diagnoser. Men delar med mig av mina gamla tankar ändå:

Mediciner är jätte bra, jag förespråkar det verkligen. Ät så mycket medicin du vill om det får dig att må bra. Men det är inget för mig, jag klarar mig ändå.
Jag har inte funderat så mycket på varför, varför jag själv inte vill stoppa i mig något som skulle kunna få mig att faktiskt må bättre.
Jag har sagt att jag inte vill bli beroende, jag vill inte att en tablett ska avgöra hur jag mår för dagen. Jag vill liksom bara vara jag….och att det ska fungera ändå.

Jag har haft som ursäkt att jag har mått så här hela mitt liv, jag vet ju ingenting annat. Jag kan leva så här resten av mitt liv, inga problem. Inte förrän nu har jag insett att jag faktiskt inte har accepterat mitt öde, jag har i snart 34 år väntat på att det ska bli bra, av sig själv liksom. Att ångesten ska försvinna och aldrig komma tillbaka…

Men det är också först när jag stoppat tabletten i min mun som jag accepterat och erkänt att jag är sjuk. Visst jag kan skrika ut för hela världen att jag har ADHD och GAD det är inget att hymla med. Men det är först efter att jag tagit mediciner som jag erkänner att mitt liv faktiskt inte fungerar och att jag inte klarar det lika bra som alla andra.

“Ångest är den enda sjukdom man inte ska lära sig att leva med, den ska man lära sig att leva utan.”

Ja kanske är det så, för man lär sig att leva med den, som en ständig följeslagare. Den kalla järnklumpen i magen och den ständigt mörka skuggan bakom dig.

Många gånger tänker jag att ångest bara är ett symtom på ett problem och inte det egentliga problemet. Så om jag tar en medicin så dövar jag bara något som ändå kommer att finnas kvar i mig tills jag funnit lösningen.
Medicinfunderingarna har gått fram och tillbaka här hemma, från och till. Men plötsligt händer det:

-Jag behöver ingen medicin, jag är INTE sjuk i huvudet!
-Om det finns en medicin som får dig att må bra, men du vägrar att ta den för att du hellre mår som du gör. DÅ skulle jag kalla dig sjuk i huvudet!

Ibland är det inte bara andras syn på psykisk ohälsa man behöver jobba med, utan också sin egen!


Att ge…och få tusenfalt tillbaks

Att ge och få tusenfalt tillbaks

Att ge och få tusenfalt tillbaks

Jag delar med mig av mitt liv, mina erfarenheter, både här i bloggen och när jag är ute och föreläser. För mig känns gåvan jag ger ganska liten, i jämförelse mot vad jag får tillbaks. Att ni delar det jag skriver, kommenterar eller mailar mig era upplevelser gör mig mer än glad.  Idag föreläste jag i två timmar, efter föreläsningen kom en tårögd dam fram och tackade mig för att jag fick henne att förstå sitt barn bättre. Det gjorde att jag genast kände att jag redan hade fått tillbaka det gav givit. Mina två timmar har medens fått ett högre värde. Fler människor kom i efterhand fram och kände igen sig, eller sina barn. En person berättade att min film hade hjälp dennes barn att bli mer förstådd i skolan. Sånt betyder så mycket, så mycket!

Jag minns fortfarande försäljaren som ringde till mig och frågade vad det jag gjorde verkligen betydde om jag inte hade för avsikt att bli stor, nå ut till den stora massan. Men jag håller fortfarande fast vid att det räcker med att hjälpa EN person, det känns ändå  betydelsefullt för mig.

Det blev en fantastisk dag, en föreläsning som verkligen stärkte mig (och förhoppningsvis min publik). Nu ska jag och familjen tillägna några härliga dagar i Stockholm i inväntan på Kung över livet galan. Sen blir det hemfärd.