Räcker min kärlek en livstid?
Räcker min kärlek en livstid? Kan jag någonsin älska dig tillräckligt?
Jag har alltid haft ångest. Men när jag väntade första barnet växte den och tog enorma porportioner. Under några år tog den till och med över mitt liv helt. Först förstod jag inte mer än att den bara var närvarande, men idag kan jag se vad den grundar sig i och med ens känns det enklare att bära.
Jag är en ansvarsfull person. Jag vill göra saker rätt och riktigt. Men som förälder kan du inte vara ansvarsfull nog. Du är aldrig tillräckligt bra och hur mycket du än försöker kan du aldrig helt och fullt påverkar ditt barns liv.
Som förälder blev döden min största rädsla och fiende.
Jag bar inte bara rädslan av att mitt barn skulle lämna mig utan tänk om jag skulle behöva lämna henne! Jag vet att det förmodligen är varje förälders största rädsla men för mig tog den över helt.
Jag undrade om den kärleken jag gav henne nu skulle räcka en livstid. Hur mycket jag skulle behöva hålla om henne för att hon skulle minnas värmen av min kram. Om jag inte fanns där, skulle hon då att känna sig ensam? Kommer hon att känna sig älskad även när jag är borta? Kommer hon minnas de ord som jag sagt? Kommer det jag skickar med henne nu, räcka livet ut?
Det var så mycket jag ville ge henne så oavsett hur mycket jag gav var det aldrig tillräckligt.
Varje dag blev en kamp!
Att leva för att fylla henne tömde hela min själ även om jag inte ville göra något annat. Hon förvandlades till mitt dåliga samvete, känslan av att aldrig räcka till. Det spelade ingen roll hur mycket jag gav, hon vill bara ha mer. Man blir aldrig mätt på kärlek, men man kan bli trött på att ge….
Rädslan över att inte kunna ge henne allt jag önskade växte och lade sig över hela min kropp. Hur skulle jag någonsin kunna vara tillräcklig, ge tillräckligt?
Livet bär inte på några garantier, ändå har jag lovat henne evig kärlek.
Jag vet att tryggheten hon bär på är en lögn.
Det är något som kan tas i från dig från en dag till en annan. Det jag har idag kan vara borta i morgon och inget skrämmer mig mer. Det är en vetskap som gör ont. Tanken smärtar mig att jag inte alltid kommer att finnas närvarande, att inte kunna tanka henne med kärlek när hon känner sig tom.
Räcker kärleken jag ger idag ens till i morgon? Har jag sagt att jag älskar dig tillräckligt många gånger för att du ska minnas det? Kan jag älska dig tillräckligt mycket, och tänk om jag inte finns där om du någon gång skulle tveka.
Räcker min kärlek en livstid?
Varje gång jag lämnade dig för att hämta andan föll tanken över mig igen: om mitt liv avslutas i dag eller i morgon har det jag gett dig varit tillräckligt? Tanken slutade upp i ångest, skuldkänslor och viljan att bara ge mer. Du åt upp hela mitt inre även om du inte var närvarande.
Min kärlek till dig var så stor och så stark att jag inte visste hur jag ska få ut den ur min kropp. Jag ville kapsla in den och ge den till dig så att du kan förvara den föralltid. Har jag berättat hur vacker du är? Hur mycket du betyder för mig? Har jag sagt att jag älskar dig tillräckligt många gånger för att du aldrig någonsin mer ska tveka? Säg räcker min kärlek verkligen livstid?
PS Under ett helt år var ångesten starkare än kärleken och tog över hela min vardag. Den förvandlade ljus till mörker och glädje till tårar. Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden är min berättelse om när kärleken inte räcker till för den som känner igen sig och vill läsa mer….
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar