Månadsarkiv: februari 2017

Rätten till ett värdigt liv!

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

 Ni minns att jag skrev att man vid psykisk ohälsa ofta blir ifrågasatt? Det gäller ju vid alla osynliga sjukdomar, men jag hade någonstans inom mig en tro att om du hade det på papper så skulle vården, försäkringskassa, ja alla egentligen behandla dig bättre, för att det liksom fanns bevis på att du är sjuk.

I min goda tro fanns det då inte längre någon anledning att jaga dig. Nej, utan kanske istället jobbar för att du ska få ett så bra liv som möjligt. Men oj vad fel jag hade…

Pernilla som driver bloggen Lungan i stormen har själv erfarenhet av både kronisk- och psykisk sjukdom. Som att ett lidanden inte skulle vara nog. Jag som jobbar med psykisk ohälsa både i min anställning och genom mitt företag ser ofta att personerna blir ifrågasatta, nedvärderade eller behandlade som luft. Men att det även skulle gälla någon med en fysisk sjukdom gjorde mig illamående. Vart är samhället på väg? Pernilla har upplevt år av instanskrig vilket enligt mig är det sista du behöver oavsett sjukdom!

Pernilla har nu startat en kampanj ”Kronisk sjuk men rätt till ett värdigt liv” vilket jag står 100% bakom. Detta kan du hjälpa till att stötta genom att sprida på social medier. För alla, ja ALLA, har rätt till ett värdigt liv. Eller hur?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Så får du en frisk arbetsplats

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
Så får du en frisk arbetsplats

Kontorslandskap har visat sig vara dåligt för de flesta, ändå fortsätter de att skapas. Bild: pixabay

Jag har tidigare pratat om psykisk ohälsa på arbetsplatser. Och som jag tidigare nämnt så tror jag inte alltid att det handlar om personen som blir utmattad på en arbetsplats, utan det handlar om själva arbetsplatsen. En utmattad person kan man se som en alarmklocka på att något är fel, och det är då arbetsgivaren skall analysera sin arbetsplats för att få till en förändring. För att förhindra att fler arbetstagare insjuknar eller säger upp sig.

Det finns fem saker man pratar om när det gäller friska arbetsplatser och det är:

  • en rimlig arbetsbelastning
  • inflytande över sitt arbete
  • krav efter kompetens
  • att ledarskapet fungerar
  • möjligheter till omväxling och att lära sig nytt

En arbetsgivare har som skyldighet att se över situationen på jobbet, men inte dina vanor på fritiden så det är viktigt att skilja på vad som gör dig utmattad. För vissa personer är arbetet en frizon för andra motsatsen.

Vad du kan göra är att:

Ställa krav på din chef. Be om tydlighet om det är du behöver, utmaningar om det är det som lockar dig. Var öppen, rak och ärlig och be om respons och feedback på ditt arbete. Undersök vilka förväntningar som finns på dig, vilka krav du behöver leva upp till. Finns det saker som är viktigare på arbetsplatsen än andra, be chefen berätta det för dig med en gång.

Säg i från både om du har för mycket  eller för lite jobb, flagga om du ser någon annan på din arbetsplats som mår dåligt. Det är också viktigt att påminna sig om att ingen kan veta hur du känner, mår eller tänker, därför är det viktigt att vi faktiskt pratar och säger saker rakt ut. Är något svårt, obehagligt, eller jobbigt säg det. Det är svårt för både arbetskamrater och chefer att hjälpa dig om du inte uttryckt att du behöver hjälpen.

En dåligt arbetsmiljö kan aldrig helt och fullt bara vara chefernas ansvar, utan också vårt, vi som arbetar i den. Vad gör vi själva för att arbetet ska var trivsamt, bra och stimulerande?

Sjukskrivningarna växer och problemet ökar, överallt. Ser du vart problemet ligger på din arbetsplats, stå inte i det tysta och se på, utan säg till. Inte bara för andras skull, utan också för din egen!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Födelsedag 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

I Fredags fyllde jag år, 37, jisses vad snabbt det går. Man tycker faktiskt att man själv står still i ålder numera, det är bara barnen som åldras och växer. Men jag har ingen åldersnojja. Bryr mig inte alls om hur många år jag är och är inte heller rädd för att bli äldre, i alla fall just nu. Kan ju inte tala för framtiden.

Känner mig istället glad och tacksam för varje år jag får lägga till i mitt liv. Vill ju liksom gärna ha si så där 40-50 till. Jag skulle också vilja påstå att min bästa dig är nu. Alltså jag känner mig så nöjd och glad över min situation i livet. Jag älskar mitt jobb, mitt företag och min familj. Det är nästan så att man väntar på att livet ska ge en bekymmer när man har det för bra. Barnen är friska och jag och gubben har varit tillsammans i över 12 år och har det fortfarande otroligt bra tillsammans. Bara sådant får man vara tacksam över idag.

När jag kom hem hade barnen bakat en tårta. Har du sett en färggrannare skapelse? Så fint! Eftersom det var min dag fick jag bestämma middag och sedan spenderades resten av Fredagen framför tv:n.

På Lördagen blev det den vanliga helgstädningen som alltid sker här hemma. Vi har försökt att lägga lite mer ansvar på barnen nu som lätt smiter undan. De börjar bli lite för stora för att inte ta något som helst ansvar. Att få dem att göra sina sysslor tar mer tid än själva städningen i sig.

Efter några timmar kom min mamma och Marcus föräldrar på besök. Han har också alldeles nyligen fyllt år. Vi försökte få i oss resterna av tårtan men lyckades inte. Problemet löste sig själv när vi lämnade bordet och hunden insåg att det var fritt fram. Vissa saker löser sig själv….Jag hade inte finstassen på direkt utan gick runt i tofflor och mjukiskläder. Det är det bästa med att bli äldre. Man orkar inte längre göra sig till utan är helt och hållet sig själv.

Det har varit lite glest mellan inläggen denna veckan. Men tröttheten har fortfarande inte lämnat min kropp och jag har svårt för att både tänka och formulera mig. Därav en ofrivillig paus. Men idag ska vi ta oss ut och bowla med föreningen Attention. Trots att jag egentligen avskyr allt vad det där innebär (ta sig hemifrån, massa ljud och bryta mina rutiner) så är det ändå något jag och resten av familjen ser fram emot. I skrivande stund kikar även solen fram. Det kommer bli en bra dag trots allt!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Vid psykisk ohälsa blir man ofta ifrågasatt

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Vid psykisk ohälsa blir man ofta ifrågasatt

Du är bara lite trött. Du är ledsen. Det går över. Jag har också ångest. Jag vet hur det är.

Ovanstående ord är något du ofta får höra när du lider av psykisk ohälsa. En vän till mig har haft det tufft ett tag. Hon har jobbat mycket, drabbats av olyckor och sorger. Hennes trötthet har växt och tillslut har panikattacker uppstått från ingenstans. Efter långa samtal och övertygelse går hon till vårdcentralen som sista utväg. Hon varken vill eller har råd med att bli sjukskriven men förstår att det kanske är det som krävs för att bli bättre.

Döm om min förvåning när hon kommer tillbaka från läkaren med orden ”du är bara lite trött” OCH ett recept på SSRI.

Så vitt jag vet är antidepressiva ingen medicin för trötthet, och vad läkaren måste ha missat är att denna trötthet ofta växer och förvandlas till något mer, så varför inte ta på allvar innan den förvandlats till apati?

Att bli förminskad när du mår som sämst gör att du mår sämre

Jag är säker på att det inte var något illa menat och att läkaren gjorde sitt jobb. Men det personen kom tillbaka med (förutom ett recept på SSRI) var känslan av att bli förminskad, tillentgjord. Hon började ifrågasätta sig själv än mer. Få känslan av att hon hittar på, överdriver, trots att hennes kropp försöker säga något annat.

Läkaren känner så klart inte henne som jag. Han vet inte om att hon har varit en kraftfull driftig tjej som har som sista önskan att ligga hemma i sin säng. Nej för det han såg framför sig var motsatsen. Hon var trött orkeslös och behövde vila men tillät sig aldrig till det….. och det gjorde nu inte han heller.

Hon hade liksom behövt hans lilla bekräftelse, som bevis på att det hon kände faktiskt var sant. Ett intyg på att om hon fortsätter i samma takt kan förvänta sig ett ännu sämre mående om därför behöver bromsa NU. Men det fick hon inte.

När man själv mår dåligt har man inte kraft att ta striden mot en läkare.

Man litar på att dem har rätt och du har fel. Du har inte kraften att slåss, att säga emot. Läkaren bär ju på mer kunskap än du så kanske är du bara gnällig, lat, trött eller överdriven. Det spelar ingen roll vad jag säger till dig när någon med mer kunskap och makt säger motsatsen. Du kropp börjar gå sönder, brista. Du vet det, jag vet det, men du är tvungen att låtsas som ingenting för att en läkare sagt att du bara är trött, lite ledsen.

Du drar du sig undan, skärmar långsamt av, för du orkar inte med annat än dig själv.

Vid psykisk ohälsa blir man ofta ifrågasatt

och det tror jag är den största anledningen till att det fortfarande är tabu. Att dem som ska hjälpa dig, tro på dig, inte gör det. Man vill inte höra ryck upp dig eller jag är också trött när du själv har ett begynnande utmattningsyndrom. Även om din situation ser ut som en trötthet utanpå så känner du, bara du, skillnaden.

Jag tror att många likt mig själv har svårt att räcka ut handen och be om hjälp, och när man väl gör det och ingen tar den så har man svårt att be igen. Du blir så rädd att inte bli tagen på allvar att du slutar att ens försöka.

Sorg, trötthet och psykisk ohälsa går inte att jämföra, det går inte att mäta. Du kan inte ta ett blodprov, få en bekräftelse på hur du känner eller vilken grad av sjukdomen du bär. Där handlar det endast om att folk ska tro på dina ord. Vad jag tror att de inte förstår är att när de inte ”erkänner” ditt tillstånd så förvärras ditt mående och får dig att känna som att det inte finns alls. Du lägger skulden och felet på dig själv, det sista stället där det hör hemma.

Jag vill därför säga till dig att dina känslor är på riktigt!

Problemet ligger i att andra inte kan se dem. Du kanske ser ut att må bättre än vad du gör men det betyder inte att din upplevelse varken är påhittad eller en lögn. Jag vill att du påminner dig och det varje gång du blir ignorerad eller överkörd. Oavsett person du möter så handlar det aldrig om dig, det handlar om dem, att de saknar förmågan att tro, att se…

…och det kan aldrig hur mycket du än vrider och vänder på det bli ditt fel [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Rätt eller fel?

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Helt plötsligt gick luften ur mig. Känner mig som en söndrig ballong. Som om något råkat sticka hål och luften sakta har sipprat ur…och nu, nu är den slut. Vet inte om jag ska skylla på mörkret, kylan eller mig själv.

Men jag accepterar tillståndet, vet att det förr eller senare går över. Kroppen blir bara så tung att bära. Nästan så ett leende ger dig träningsvärk.

Jag har alltid haft upp- och ner gångar i min energinivå. I perioder sover jag mer än jag brukar men är fortsatt trött, och i andra känns det knappt som jag sover alls, men hjärnan och tankarna rusar ändå. Men sen min utmattning har min nivå varit jämn, jag har varken sprudlat eller gråtit, mer bara….varit.

Jag har minskat dosen med medicin. Fråga mig inte varför för det finns inget bra svar bara känslan av att det måste göras. Att jag vill ha tillbaka mig själv.

Ångesttankarna har ökat när milligrammen minskat, dock känns tillståndet hanterbart. Det är som att jag vill testa mig själv, min styrka, hur mycket jag återigen orkar bära. Det finns inga förklaringar, inga svar, inga rätt eller fel. Jag försöker resonera med mig själv, vara förståndig. Men envisheten vinner. Säger en sak, men gör en annan.

Jag önskar att det vore lätt, och att jag visste vad som var rätt. Men nej det är varken en hastig känsla eller ett hastigt beslut, utan saker som levt inom mig länge. Jag andas, vilar och är snäll mot mig själv som att det skulle hjälpa. Jag följer känslan i stället för tanken, kanske för att jag gillar den bäst, eller för att den tilltalar mig mest.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Räcker min kärlek en livstid?

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av

Räcker min kärlek en livstid? Kan jag någonsin älska dig tillräckligt?

Jag har alltid haft ångest. Men när jag väntade första barnet växte den och tog enorma porportioner. Under några år tog den till och med över mitt liv helt. Först förstod jag inte mer än att den bara var närvarande, men idag kan jag se vad den grundar sig i och med ens känns det enklare att bära.

Jag är en ansvarsfull person. Jag vill göra saker rätt och riktigt. Men som förälder kan du inte vara ansvarsfull nog. Du är aldrig tillräckligt bra och hur mycket du än försöker kan du aldrig helt och fullt påverkar ditt barns liv.

Som förälder blev döden min största rädsla och fiende.

Jag bar inte bara rädslan av att mitt barn skulle lämna mig utan tänk om jag skulle behöva lämna henne! Jag vet att det förmodligen är varje förälders största rädsla men för mig tog den över helt.

Jag undrade om den kärleken jag gav henne nu skulle räcka en livstid. Hur mycket jag skulle behöva hålla om henne för att hon skulle minnas värmen av min kram. Om jag inte fanns där, skulle hon då att känna sig ensam? Kommer hon att känna sig älskad även när jag är borta? Kommer hon minnas de ord som jag sagt? Kommer det jag skickar med henne nu, räcka livet ut?

Det var så mycket jag ville ge henne så oavsett hur mycket jag gav var det aldrig tillräckligt.

Varje dag blev en kamp!

Att leva för att fylla henne tömde hela min själ även om jag inte ville göra något annat. Hon förvandlades till mitt dåliga samvete, känslan av att aldrig räcka till. Det spelade ingen roll hur mycket jag gav, hon vill bara ha mer. Man blir aldrig mätt på kärlek, men man kan bli trött på att ge….

Rädslan över att inte kunna ge henne allt jag önskade växte och lade sig över hela min kropp. Hur skulle jag någonsin kunna vara tillräcklig, ge tillräckligt?

Livet bär inte på några garantier, ändå har jag lovat henne evig kärlek.

Jag vet att tryggheten hon bär på är en lögn.

Det är något som kan tas i från dig från en dag till en annan. Det jag har idag kan vara borta i morgon och inget skrämmer mig mer. Det är en vetskap som gör ont. Tanken smärtar mig att jag  inte alltid kommer att finnas närvarande, att inte kunna tanka henne med kärlek när hon känner sig tom.

Räcker kärleken jag ger idag ens till i morgon? Har jag sagt att jag älskar dig tillräckligt många gånger för att du ska minnas det? Kan jag älska dig tillräckligt mycket, och tänk om jag inte finns där om du någon gång skulle tveka.

Räcker min kärlek en livstid?

Varje gång jag lämnade dig för att hämta andan föll tanken över mig igen: om mitt liv avslutas i dag eller i morgon har det jag gett dig varit tillräckligt? Tanken slutade upp i ångest, skuldkänslor och viljan att bara ge mer. Du åt upp hela mitt inre även om du inte var närvarande.

Min kärlek till dig var så stor och så stark att jag inte visste hur jag ska få ut den ur min kropp. Jag ville kapsla in den och ge den till dig så att du kan förvara den föralltid. Har jag berättat hur vacker du är? Hur mycket du betyder för mig? Har jag sagt att jag älskar dig tillräckligt många gånger för att du aldrig någonsin mer ska tveka? Säg räcker min kärlek verkligen livstid?

PS Under ett helt år var ångesten starkare än kärleken och tog över hela min vardag. Den förvandlade ljus till mörker och glädje till tårar. Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden är min berättelse om när kärleken inte räcker till för den som känner igen sig och vill läsa mer….

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Snart är jag där…

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

I Fredags fick jag mailet jag längtat efter. Min handledare säger att det är dags för opponering på uppsatsen. Yey!! Helgen kunde inte ha börjat bättre. Detta betyder i för sig inte att jag är färdig och godkänd än, men helt klart att jag är närmare mitt slutmål och bara det är värt att fira.

Men så var det ju det där med att fira. Hur firar man egentligen sig själv när man inte dricker alkohol, äter kött eller socker, när man inte heller vill gå utanför sin egen dörr eller alls rubba sina invanda rutiner. Jag ansträngde mig verkligen för att tänka ut något jag verkligen ville göra men hittade ingenting. Jag ville bara att allt skulle vara som vanligt. Sagt och gjort.

När jag skulle åka hem efter jobbet hade min man lagt blommor i bilen. Där går väl gränsen för överraskningar jag klarar av [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”] Han känner mig för väl och vet att det inte är någon idé att försöka slå på stort. Då backar jag och stänger in mig.  Att gå ut och äta helt oplanerat skulle förstöra min dag.
 Så nu stor rosorna där, på köksbordet som ett bevis på att jag är ett steg närmare mitt mål. Vilken kamp det har varit! Det har kommit arbete, böcker och utmattningsdepressioner emellan mig och den där jäkla uppsatsen. Trots att jag försökt att ignorera den har den ändå legat över mig som en irriterande hinna. Jag vet att detta inte har varit något jag behövt att göra färdigt. Jag har redan ett jobb och en examen. Men jag tror att det också handlar om att bevisa för mig själv att jag faktiskt kan slutföra saker. Att jag kan ta mig igenom projekt även om jag vill dra därifrån.

Nu inväntar jag bara att få tillbaka uppsatsen för ett par sista korrigeringar och sedan ett datum för opponering. Det känns lika skönt som nervöst. Jag fantiserar om när allt det här är över. När jag är fri att ta mig an vilka tankar och projekt jag än vill. Lättnaden känns obeskrivlig. Även om varje steg mot mål fortfarande kan kännas tungt försöker jag påminna mig själv:

Snart är du där…. [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Kan inte rädda dig

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Kan inte rädda dig

Jag önskar jag kunde rädda dig men du ger mig inte en chans.

När jag försöker att komma dig nära är du någon annanstans.

Du har tappat bort dig själv, och jag vet inte vart jag ska leta.

Kurragömma utan slut, ingen tycks veta.

Jag kan hitta dina ögon i en främmande kropp, göra allt för att rädda din själ.

Kommer på mig själv med att det inte är du men hjälper personen likväl.

Genom att hjälpa andra blir jag fylld med hopp.

Trots ständiga motgångar ger jag aldrig opp.

Jag är en brandman som går in i ett eldhav, mitt mål är att få ut en person hel.

Många gånger jag misslyckas utan att det är mitt fel.

Det slår mig att den enda jag vill rädda trots allt kanske är dig.

Trots att du är personen längst bort i från mig.

Hur många liv jag rört vid vet jag inte nu.

Det enda jag vet med säkerhet är att ingen av dem var du.

Ibland värmer arbetet mitt hjärta men då slår mig tanken att ditt fortfarande är kallt.

Jag vill klyva mig i tusen bitar och finnas tillhands överallt.

Jag sprider konstgjord andning, försöker att fylla dem med min energi.

Trots att jag blåser och blåser, ekar det tomt inuti.

Jag har aldrig räknat dagarna men jag vet att vår tid är förbi.

Mitt liv fortsätter utan dig inuti.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Gratis e-bok 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av
Gratis e-bok: Ord av ångest

Gratis e-bok: Ord av ångest

Gratis e-bok om ångest

För nya följare förstår jag att det kanske inte är möjligt att gå fyra år tillbaka för att läsa alla mina blogginlägg, därför planerar jag att göra olika e-böcker till er där jag samlar omtyckta blogginlägg (givetvis utan kostnad) för att du inte skall missa något. Så nytt i webbshoppen är denna [wp-svg-icons icon=”arrow-up-2″ wrap=”i”] Ord av ångest, där jag samlat lite blogginlägg jag skrivit om just ångest.

Denna finner du gratis i webshopen för direkt nedladdning i din dator (kommer i pdf fil). Fler e-böcker är på ingång.

Önskar dig en fortsatt bra dag!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Att ta sitt företag till en ny nivå 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Ta ditt företag till en ny nivåMitt företag är inne på sitt fjärde år. Jisses vad fort det går. Jag har inte haft några större förväntningar, mål och drömmar med det, utan till största del gjort allt det jag gör för att det är kul, för att det är viktigt och för att det fyller ett syfte.

Min tanke var till en början bara att skriva en bok, sedan en till och en till…

Men jag har bestämt mig för att sätta nya och större mål, att växa, sakta med säkert. Men för att göra det behöver jag se det mer som ett företag och inte som en kul hobby. Jag måste börja sätta värde på det jag gör och fokusera mer på att stoppa in pengar i företaget i stället för som nu, bara kasta ut [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]Ta ditt företag till en ny nivå

Det är första gången jag drivit ett företag/projekt utan att tröttna, utan att mina idéer mättas och sinar. Efter fyra år kan jag äntligen känna mig säker på att jag hittat rätt. Detta gör att jag nu vågar ta det ett steg vidare.
Anledningen att jag inte ställt så höga krav på mig själv är dels för att jag redan arbetar heltid och inte vill begära för mycket av mig själv men också av bekvämlighet. Jag behöver egentligen inte få in pengar i mitt företag eftersom jag redan har en anställning. Detta gör ju att jag många gånger jobbar gratis och glömmer att sätta värde på det jag gör, eftersom jag gör det för att det är kul….ja du hör ju. Det blir en ondcirkel man hamnar i som det nu är dags att bryta.Ta ditt företag till en ny nivå

Men jag måste skilja på det där med krav och bekvämlighet, jag fattar ju själv att jag inte kan föreläsa flera dagar i veckan när jag jobbar heltid, men att marknadsföra mig själv och sälja mina produkter ställer inte lika mycket krav på mig. Nej där handlar det mer om rädsla, att jag inte är eller vill vara en säljare (förknippar ofta säljare med klängiga och jobbiga typer). Men så kommer jag på mig själv att det där helt och håller inte behöver vara sant, och att ett företag överlag inte överlever utan sälj, utan att det faktiskt är sälj det handlar om.

Som ni vet har jag ju lovar mig själv att gå emot alla mina rädslor så i år ska jag bli bättre på sälj!

Jag har lånat massa böcker, går e-kurser och försöker klura ut hur jag ska hantera det i mitt företag och på ett sätt som det passar mig. Och det är ju inte lika lätt som det låter [wp-svg-icons icon=”wondering” wrap=”i”]

Jag ska göra en framtidsplan för att ta mitt företag till en helt ny nivå med ökat innehåll och bättre inkomster och mitt mål är att om 10 år kunna gå ner i arbetstid och lägga mer tid på mitt företag. Jag har kastat alla gamla spretiga ideér och tänkt mer på vad jag kan/vill och vad som passar inom förlagets ramar.

Ta ditt företag till en ny nivå

Jag har fått en ny idé (eller ja, egentligen flera [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”]) men jag kommer låta den viktiga och riktiga idén vila ett tag innan jag berättar den för er. Jag har ju som ni vet saker att slutföra innan jag påbörjar något nytt (ja, tro inte att jag glömt det) [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

En framtidsdröm kan jag berätta om i alla fall och det är kunna ge ut era historier. Jag vet att många av mina läsare har varit med om otroligt mycket som är viktigt att berätta, och jag vet också att andra förlag sällan prioriterar dessa viktiga berättelser. Dock vet jag att det ligger otroligt mycket både jobb och ekonomi bakom så i dagsläget finns det inte möjlighet för mig att göra det hur mycket jag än vill.

Ta ditt företag till en ny nivåJag får både berättelser via mail och manus hemskickat till mig och ett annan mål jag har i framtiden är att kunna hjälpa er att skriva er historia (för att sedan kanske publicera den, vem vet?). Hur det skulle se ut är inte klart än och tål att tänkas på. Men vad tror du om ideén? Finns det ett behov?

Har ni andra tankar eller planer vad ni tycker att jag ska göra (böcker, kurser osv) kom gärna med önskemål och förslag. Detta är som sagt inget som kommer att hända på en dag (även om jag önskar) utan nej, jag ska bygga en långsiktig fungerade plan (som jag kommer att dela med mig av till er sedan). Ja det är där mina tankar ligger idag och förhoppningsvis även i framtiden. [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar