Jag och hans andetag
Jag och hans andetag
Jag är hemma sjuk och hans första tanke var nog ”jiihoo, hon är hemma idag vad kul vi ska ha!”. Dom första timmarna tittar han på mig med en förväntansfull blick. 
Jag märker direkt när han tröttnar på att hoppas, han byter nu taktik och försöker göra mig medveten om att han finns genom att hoppa på mig, överfalla mig med pussar, han backar sedan och tittar förväntansfullt på mig igen. Som om jag inte redan innan visste vad han ville.
Han ser ut som ett frågetecken. Varför händer inget och börjar otåligt vanka av och an. Han går runt och suckar högt, kommer med en leksak och går strax därefter och hämtar en annan. Går fram och tillbaka till fönstret, till matskålen, till dörren och alltid med samma fråga i ögonen, ska vi gå ut? Om han bara visste hur gärna jag hade velat svara ja.
Han lägger sig ner, verkar ha lika svårt att hitta ro som jag. Om jag bara hade orkat ta disken, tvätten, läst ut en bok eller få något vettigt gjort upprepar mina mina tankar om och om igen. Jag undrar hur hans låter. 
Han går tillbaka tillbaka till fönstret , tittar på mig ibland som för att kolla av om jag ser hans längtan. Han vill ut, märker jag inte det? Jag hoppas att han tröttnar, ger upp. Mitt huvud bankar alldeles för hårt för att ens orka runt husknuten, jag tänker att han önskar likadant kan hon inte bara ge sig snart?
Plötsligt händer det! Han slappnar av, jag tittar på honom och önskar att jag kunde göra likadant. Försöker finna mig till ro i hans snarkar och tunga sömnsuckar. Men mitt huvud fortsätter att skriva att-göra-listor och gå på högvarv medan han tittar på mig med halvslutna ögon innan han återigen somnar om. Jag tänker att jag vann kampen mot honom men inte mot mig själv. Jag lägger handen på hans mage, följer hans andning. In ut, in ut. Idag är det bara han & jag, och hans lugna ljuva andetag <3
