Jag skäms…inte


Jag skäms

Jag skäms

Jag skäms. Jag sitter där i väntrummet på öppenpsykiatrin och skäms. Eller nej, jag vet inte om jag kan kalla det skam, men på något sätt känns det obekvämt.

Stämningen är kall och ingen möter den andres blick. Inga skratt, inga samtal. Jag funderar på vad det är jag känner men jag hittar inte svaret.

Jag jämför besöket med ett på vårdcentralen. Där stirrar ingen ner i golvet utan tittar mer nyfiket på varandra. Kanske gissar man anledningen till personers besök, vissa är mer tydliga än andra. De hostar och nyser, eller kommer in med en bandagerad arm. Men här finner man inga tydliga tecken, kanske vet personen ibland inte själv.

Trots att psykisk ohälsa är den största sjukskrivningsorsaken i vårt samhälle så är det inget vi vågar skylta med. Vi gömmer oss i ett mörkt hörn och hoppas att ingen ska se oss.

Någonting i mig vill protestera, ställa mig på bordet och skrika att nu får det vara slut. Men jag sitter snällt kvar…och skäms…eller känner att jag borde göra det. Det är konstigt att något så vardagligt och mänskligt som våra känslor och våra tankar kan skapa en sådan rädsla i folk. Att rädslan att vara annorlunda, utanför, kan skrämma oss till tystnad.

Jag påminner mig om att det är just därför jag valt att prata. Även om jag inte står på det där bordet, och även om jag inte skriker högst, så gör jag någonting. Jag vägrar låtsas, jag vägrar skämmas, jag vägrar vara tyst. Både för din och min skull.

Det fanns en tid då jag skämdes över mig själv, mitt förflutna, mitt beteende. Men idag känner jag motsatsen. Jag är stolt över mig själv, mitt förflutna och mitt beteende. Hej, här är jag och jag klarar mig precis lika bra som du trots demoner, depressioner och kognitiva svårigheter. Jag skäms…aldrig längre och genom att gå framför dig med fanan högt hoppas jag att du inte gör det heller <3

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.