Stress, stress, stress
Stress, stress, stress
Jag blir så trött på ordet att jag kan spy. Trött på djupa suckar, trött på förtvivlade ögon med flackande blick. Vart man än vänder sig är personer stressade. Är det inte en krävande arbete så är det ett ansträngande familjeliv och för de värst drabbade är det dem båda.
”Det är mycket nu.” ”Det är stressigt nu.” Ord som upprepas om och om igen så att det nästintill saknar betydelse.
Jag vill bara skrika stopp, för jag vill inte följa med stresståget. Bär man inte på egen stress så är det så lätt att smittas av andra. Och det är så lätt att stressa upp sig, men jobbet bli varken snabbare, roligare eller bättre gjort. Jag bär på tanken att stress ofta handlar om en inställning, att det handlar om att vara så pass självmedveten att man trycker på bromsen och inte följer andras tempo.
Vissa kommer absolut att vilja säga emot här och skylla på familjen, chefen eller någon annan som orsakar deras lidande. Men sanningen är att oavsett yttre faktorer så är det du som bestämmer dina inre tankar.
Jag vill absolut inte skuldbelägga stressade människor, tvärtom. Så jag hoppas verkligen att du förstår min text rätt. Jag vill bara uppmärksamma dig på att ingen kommer ta bort stressen från dig, ge dig en lägre arbetsbörda eller underlätta ditt liv. Att du så gott det går kommer att få göra det jobbet själv.
Det där ordspråket ”det är inte hur du har det utan hur du tar det” stämmer ofta mer än vad vi vill tro. För två människor kan vara i exakt samma situation men ändå uppleva den olika. Det handlar ofta om hur du tänker om situationen och din förmåga att säga nej.
Jag har så mycket att göra jag kommer aldrig att hinna.
eller
Nu har jag så mycket att göra jag måste nog sänka min ambitionsnivå eller plocka bort något annat.
Märker ni skillnaden? Den ena tanken framkallar mer stress än den andra, och nej, det är sällan så enkelt, det är en övningssak, men är du en person som OFTA upplever dig stressad så är det så enkelt. Du måste säga nej! Du kommer inte kunna påverka chefen, familjen eller din omgivning, du måste börja med dig själv. Titta på dina egna tankar (och säg nej). Jag har hört alla möjliga ursäkter ”jag måste hjälpa familjen” ”jag kan inte säga nej”, om du kollar på de meningarna ser du direkt att det inte är en sanning, men att de känns som en sanning det tvekar jag inte på! Du prioriterar helt enkelt att hjälpa andra även om det får dig att gå sönder för att att säga nej, inte hjälpa till hade känts sämre för dig, det är ok. Men då kanske du måste dra ner på städningen hemma, sluta laga långa middagar eller fortsätta att köra ungarna till deras träning. Det är omöjligt för oss att göra allting samtidigt. Säg nej!
För mycket att göra?
Jag strävar efter att aldrig mer bli sjuk, även om jag vet att jag någongång i framtiden kommer att drabbas av utmattning eller depression igen så gör jag allt för att undvika det= jag är jävligt duktig på att säga nej. Det är någonting som kommit med åren och har inte varit lätt och stundtals kämpar jag fortfarande. Men jag minns så väl sjukdomskänslan, utmattningen och den skrämmer mig så kopiöst att vid minsta stresspåslag så bromsar jag, säger nej och försöker att hitta balansen igen.
Ingen tackar dig när du blir sjuk. Du får ingen guldmedalj på sjukskrivningsdagen och ingen beundrar din förmåga att gå upp i varv och känna stress. Det finns inget ärofyllt i uppdraget att prestera sönder sig själv.
För att ekorrhjulet ska sluta snurra måste DU sluta springa.
Ingen stoppar dig innan du själv bromsar, och sätter någon en käpp i hjulet så faller du omkull. SAKTA NER! Vi har alla olika stressbenägenhet och det viktiga är att lära känna sig själv och när det är för mycket. Några tankar som jag använder för att lyssna på mig själv (ta dessa med en nypa salt då dessa passar mig och kanske inte dig, men se då till att hitta dina egna) är tex tanken att använda en mental febertermometer. Jag tar helt enkelt tempen på mig själv. Har jag stressfeber? Ja, då bromsar jag ner. Blundar man och lyssnar inåt så kommer svaret ganska omedelbart. Ett annat sätt är som att tänka att man står på en balansstång eller balansbräda (även här mentalt). Står jag stadigt? Lutar jag åt något håll? Gör jag det så är det dags för mig att återhämta mig, få balans igen.
När man börjar dessa övningar kanske man behöver ta tempen, mäta sin balans varje dag, sedan räcker det med någon gång i veckan och när du är tillräckligt van kommer du känna av direkt när du är ”sjuk” eller i ”obalans”. Det viktiga här är också att inte bara uppmärksamma det utan också att göra något åt det.
Skaffa en stressvän
Ett annat tips kan vara att skaffa en ”stressmentor”. Finns det någon person runt dig som du alltid tycker är i balans? Gå till personen och fråga om den kan tänka sig vara din stressvän eller mentor. För när du blir stressad är det svårt att själv se lösningar eller sätt att varva ner. Gå då till personen och berätta om ditt stressproblem och få hjälp med hur du ska prioriterar och varva ner.
Samhället idag går snabbare och snabbare, fler och fler blir sjuka. Vi kan inte göra något för att bromsa ner vår omgivning, annat än att bromsa ner oss själva. Och om alla hade bromsat ner sig själva! Tänk dig den märkliga tanken att det inte fanns någon stress i din omgivning. Tänk dig bara tanken på en stressfri arbetsplats! Skönt eller hur?
DU påverkar andra, och du påverkas av andra
Har du känt den där känslan av hur någon som alltid är lugn också kan göra dig lugn? För så är det, stress påverkar andra, men också glädje, kärlek och lugn. Vad vill du sprida? Om du minskar din stress minskar du förmodligen per automatik din omgivnings också. Din omgivning kanske är en avspegling av dig och tvärtom? Har du någonsin tänkt den tanken? Är du en person som lätt går upp i varv, försök då också att hitta ett sätt att lätt gå ner i varv. Att sätta gränser, hitta ett lugn är ett sätt att ta hand om dig själv, hålla längre, i denna stressade värld. Fundera över saken… Ta hand om dig!