insikter
Det känns som att jag står i ett vägval, fast att jag vet att det inte riktigt är sant. Men de kommande två åren kommer jag inte längre kunna följa mina impulser fritt, jag måste på riktigt välja vart jag lägger min energi. Under gårdagens hundpromenad tog jag mig en rejäl funderare. Det var jobbigt och gjorde ont. Jag ville egentligen prata med någon, behövde det, men gick runt i tystnad. I och med min nya utbildning kommer jag bygga företaget åt det håll jag vill arbeta, terapi, skrivande och samtal. Det är det jag brinner för. Och ibland när jag impulsivt hoppar in i något annat så får jag påminna mig om det. Vad det är…jag egentligen vill göra.
Som det där med att driva ett bokförlag, jag vet att det är det jag gör idag, men inte alls det jag VILL göra… i framtiden. Jag brinner inte för att läsa manus, kan inte tänka mig mycket som är tråkigare faktiskt. När jag får ett nytt manus i min inkorg tänker jag mer åhnej än åhjaaa. Jag inser att det jag brinner för inte är att korrekturläsa manus och skapa en bok, utan mer att sprida viktiga historier och förverkliga drömmar.
Kvisten jag nu står på kommer att krympa och klippas, den kommer fortfarande att vara en del av mitt träd men inte hela trädet för nu måste andra delar få växa. Jag kommer därför så som det känns just nu (och förmodligen de kommande två åren) inte ge ut någon mer manus (än de jag redan har på gång).
Detta för att kunna rikta in mig på skrivterapi, handledning och samtal. Ni som följer mig vet min brinnande kärlek till samtal, till människan och till förändring, och det är där jag vill vara, det är dit jag ska.
Kickarna jag får av att se en människa att utvecklas och växa är högre än min lön.
Jag gör det inte bara för att det får min klient att må bra, utan för att det får mig att må bra!
Förändringens tid är här. Något kommer till, något måste bort. Jag vet inte vad som finns framför mig och det känns lika mycket spännande som skrämmande. Min hjärna letar för fullt efter lösningar, svar och alternativ. Fast att jag egentligen inte vet något om mitt framtida liv. Men jag vet att det jag skapar idag måste passa ihop med det jag ska göra i morgon. Jag är trött på att äga ett träd med spretiga grenar, det gör mig dränerad, men det är som att jag inte kan klippa dem själv. Som om någon annan eller något annat måste kapa dem åt mig.
Med dagens insikt kapar jag dock en av mina grenar själv. Jag vet att det kommer att göra mig starkare, ge mig en möjlighet till att ta hand om det jag har. Jag ser aldrig ett avslut som ett misslyckande. Nej, med ett slut kommer alltid en ny början, ett nytt kapitel som ska fyllas av innehåll. Jag vet idag inte hur innehållet kommer att se ut, men boken är inte slut än, trädet har inte växt klart. Det kommer alltid komma nya grenar, nya blommor och nya löv. Vissa saker kanske måste falla för att andra ska kunna växa ut. Insikter. <3
