Årsarkiv: 2018

Tiden springer förbi. Livet förändras så snabbt. Ena dagen är det måndag, nästa söndag. Jag tappar bort mig själv mellan timmarna. Glömmer bort en dag och går in i en annan. Fina saker händer. Man stannar upp känner en uns av lycka och traskar sedan vidare. Man uppskattar och uppskattas. Tänker att ”det här ska jag minnas för alltid” och glömmer sedan bort det. Man tillbringar stunder i en vacker värld, vacker verklighet. Skrattar, förundras och gråter. Som att alla känslor kommer på en och samma gång. Man tillbringar tid med människor som får tiden att stanna, ändå är den nästa sekund borta.Man utmanas och växer. Får växtvärk och ångest samtidigt. Man tar nya utmaningar och större kliv. Slår sig för bröstet och krymper ihop. Man stressar och återhämtar sig. Andas in, andas ut. Sen var det måndag igen.

Japp det var veckan min, hur var din?

Att visa sig naken

Jag har tänkt på det där med fasader. Hur vi går runt och bär masker, och hur obekväma vi kan känna oss när vi tappar dem fast att det egentligen borde vara tvärtom. Det obekväma borde ligga i att ta på sig den, inte att ta av sig den. Vi är så sårbara när vi är nakna, utan ett försvar. Så vissa av oss går runt med masker dygnet runt för att slippa visa upp sin sårbarhet.

Vi kan tycka att det är enklare att vara i en yrkesroll än att vara oss själva!

Men är inte sårbarhet egentligen det vackraste som finns? Är det inte i sårbarheten vi känner igen oss själva? När någon visar upp en spricka i sin fasad, ja då gillar vi den personen, men vi håller ständigt på och putsar och målar om vår egen. Vi är så rädda för att visa upp vår sketna insida när det egentligen är något vi alla bär på…

Att något så enkelt kan vara så svårt.

När det kommer till mig själv dras jag mer till imperfektion än perfektion, och det gäller allt här i livet. Jag älskar slitna fasader och ”shabby chic”. Jag beundrar både människor och saker som visar att de har erfarenhet av livet, men också vågar vara sig själva utan att gå sönder. Operfekta människor är det bästa som finns (de andra vill jag bara kräkas på).

Så mycket av vår kraft som går till att försöka vara perfekta. När sårbarhet och imperfektion är så mycket vackrare.

Vi har alla skuggsidor, vi har gjort fel, varit fel, gjort saker vi ångrar eller skäms över. Vi har personlighetsdrag vi ogillar hos oss själva och alltid något att anmärka om på vår kropp. Men är det inte dessa saker vi borde vissa upp, är det inte dessa saker som gör oss unika? Det som skiljer dig och mig…

Vem bestämmer vad som är blommor och vad som är ogräs?

Ingen av oss är barbie med ett helt felfritt och lyckligt förflutet, och tur är väl det, för jisses vad tråkig du skulle vara. Fråga dig själv vad det är du gillar hos personer. Vad är det dem har gemensamt? Själv tar jag avstånd från människor med masker för att jag inte är en person som ständigt orkar bära på min. Jag känner direkt när en person har en glättig yta vilket får mig att vilja vända och gå. Jag gillar det karga söndriga, den där råa verkligheten som vi alla lever i. Jag är inte intresserad av att bli inbjuden till någons låtsas värld och kanske är det därför jag många gånger väljer att vara ensam.  Jag skiter fullständigt i rödvin, smink, perfekta ungar och nya möbler. Jag vill se din kärna, höra dina tankar om livet och kampen du slåss mot. För alla har vi en egen sådan.

Vem bestämmer vad som är vackert?

Att visa sig naken kan göra ont. Vassa armbågar och sårande ord kommer djupare in när du lever utan försvar. Men samtidigt skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. För jag vill inte leva på låtsas. Jag vill inte bli omtyckt för en bild jag målat upp, för den folk tror att jag är. Nej om jag ska bli älskad så måste det vara för den jag faktiskt är.

För vem bestämmer vad som är blommor och vad som är ogräs? Vem bestämmer vad som är fint och vad som är fult? Vem bestämmer hur du ska eller bör vara? Det du hatar kan vara det som någon annan älskar, och du kommer aldrig på riktigt kunna bli älskad om du inte är dig själv.

Jag ska inte gå så långt som att säga att jag tycker att vi alla ska gå runt nakna, men reflektera över när du trivs med dig själv, när du är dig själv och med vilka personer du kan vara dig själv. När känner du att du har en fasad, och varför måste du visa upp den? Vilka masker brukar du använda i din vardag och hur känns det att bära upp dem? Skulle du kunna vara dig själv oftare, vad skulle kunna hända, vad skulle kunna gå sönder och vad skulle kunna bli helt? <3

Skrivövning

Mitt svar på skrivövningen ”Vilka saker i ditt liv betyder inte längre något för dig?”

Misstag jag gjort och människor jag förlorat. Förut har jag nog hållit kvar i saker för att inte vara ensam, eller för att vara sjysst och snäll. Idag tänker jag mer på att vara snäll mot min själv, spara in på min och energi. Tänker inte bara på vad jag kan ge utan vad som ger mig något. Jag är snål med min tid, vilket får mig att må så himla mycket bättre. Det betyder inte längre så mycket för mig vad andra tycker och tänker. Det viktigaste i min liv är vad jag (och dem jag älskar) tycker och tänker. Livet blev så mycket enklare efter den insikten. Jag är heller inte lika rädd för att göra och säga fel, det spelar inte längre någon roll. Jag har en tydligare känsla vad som är viktigt för mig idag och har en större tillit till mig själv. Andra människor betyder inte längre lika mycket för mig. Jag vill ha ett litet starkt nätverk, resten kan kvitta. Jag räcker inte till för alla, jag vet det nu, och det gör att jag klarar av livet så mycket bättre.

Jag har lärt mig att vända mig om och bara gå, utan att titta tillbaka, utan att få skuldkänslor eller samvetskval. Kanske är det inte så mycket som betyder så mycket längre? Förut var det allt, och det kanske var det som gjorde så ont? Jag känner inte att jag har något mer att rensa ut. Snarare saker jag vill få in. Nyckelpersoner jag kan spara på och ta med mig in i framtiden. Jag har rensat mitt liv mycket de senaste 10 åren. Skulle jag fått denna fråga tidigare i livet hade svaret garanterat varit helt annorlunda.

Flickan & ensamheten

Det börjar tidigt, redan när man är barn. Det där tillfället där du väljer att dra dig undan istället för att vara med. Det kommer med tiden förvandlas till det enklaste sättet, den enda lösningen. Egentligen vill du inget hellre än att tillhöra gruppen. Och kanske handlar det inte om att du inte får vara med, utan mer om att du inte vågar vara med.

Skitsnack och hånfulla skratt skrämmer dig, blickar du inte kan förstå. Det känns som en enkel lösning…då, tidigt i livet, att inte vara med. Vad du inte vet är att du kommer bära med dig det för alltid. Att ditt undvikandebeteende inte bara drabbar vänskapsrelationer utan alla relationer.

Rädd att såra och bli sårad.

Rädd att lämna och bli lämnad.

Rädd för att se och bli sedd.

Närhet skrämmer dig och kommer alltid att göra. Jag vill så gärna ta dig i din hand och följa dig fram. Stanna vid din sida tills tryggheter inträder och du leker av dig själv. Jag önskar att jag hade kunnat berätta för dig att det aldrig handlade om de andra utan att det hela tiden handlade om dig själv, det du var rädd för var inget annat än dina egna tankar. Det var aldrig någon som satte dig utanför, tvärtom. Du hade alltid en flock runt dig du försökte ta avstånd från. För du kände dig obekväm i det eget skinn, kändes som att du aldrig hittade hem.

Du drömde om en trygghet som inte fanns. Hoppades att du skulle hitta den i någon annan när det var i dig själv du skulle ha letat. Allt börrjar och slutar där, i dina egna tankar. Demonerna som förföljde dig var dina egna och inget som var utsänt av andra även om du ville tro det. Inte konstigt att du kände dig jagad.

Lilla flicka, vad jag önskar att jag hade kunnat ta din hand och visa dig framtiden, att jag hade kunnat trösta dig med orden det kommer bli bra. Du stängde tidigt dörren och valde att ingen släppa in. Med lås och bok kastade du nyckeln och stod ensam kvar. Nu är det du som är inlåst. Tittar ut på de lyckliga barnen som leker tillsammans, drömmer om att få vara med. Du trodde att dörren skulle skydda dig när det är ensamheten som skadar dig. Du blev inlåst med den.

Rädslan kommer inte att minska för att du växer. Den kommer att växa med dig, fylla hela din kropp, fast att du intalar dig motsatsen. Ensamheten gör dig ihålig, vilket inte syns utanpå det skrattade skalet. Lilla flicka.

En dag kommer personen som räddar dig, tryggheten du väntat på, hjälten på en vit häst. Hen kommer att kika in genom nyckelhålet och fråga om du vill komma ut och leka. Du svara nej men menar ja. Personen kommer att sitta kvar utanför din dörr  och tala genom din vägg. Ni kommer att skratta tillsammans och det kommer att göra ont. Du kommer att bli kär i närheten vilket får dig att fly längst in i rummet fast att det enda du egentligen vill är att öppna din dörr. Du vill skrika GÅ samtidigt som du inget hellre vill än att personen stannar kvar.

Lilla flicka.

En dag kommer du att öppna dörren på glänt, långsamt, för att smygtitta på ljuset, känna hur det känns mot din hud. Du kommer att smygtitta på din räddares ansikte utan att möta hens blick.

Lilla flicka.

Även om du aldrig vågar gå ut kommer du någon genom din dörr att släppa in. Du kommer hålla dörren öppen, beredd på att personen när som helst kan gå, lämna dig lika ensam som du var innan hen kom. Jag skulle så gärna vilja dra tiden tillbaka, lyfta bort den där dörren och låta människor komma och gå. Om du redan från början hade lärt dig att öppna ditt hjärta för flera hade ensamheten aldrig påverkat dig så.

1. Ditt första jobb?

Personlig assistent. Vantrivdes så mycket så att det gjorde ont i kroppen. Kändes nästan som jag skulle kräkas varje dag. Jag kan verkligen inte vantrivas på ett jobb utan att bli sjuk. Som tur var var det en otroligt kort period av mitt liv, några månader, eller var det kanske bara veckor, vilket jag tror var en himla tur. Hade jag stannat där hade jag absolut gått sönder.

2. Första personen du skrev ett SMS till idag?

Har inte skickat några sms än.

3. Din första tanke i morse?

Funderade på om jag skulle ha ihjäl min man eftersom jag drömt att han var otrogen. Insåg som tur var ganska snabbt att det var en dröm, men ändå. Så ja, ett planerat mord var typ första tanken.

4. Vad hette din första lärare?

Bodil tror jag men vet inte…

5. Vart någonstans flög du första gången?

Paris… eller ja, jag mellan landade i Danmark först men var på väg till Paris i alla fall.

6. Din första sleep over?

Jösses, kan jag omöjligtvis minnas.

7. Den första personen du pratade med idag?

Min dotter. Vi är alltid först uppe. Hej, kram och puss liksom.

8. Första brutna benet?

Har aldrig brutit ett ben.

9. Första piercingen?

Naveln, eller var det kanske tungan. Minns ej, om inte öronen räknas då så klart.

10. Första tatueringen?

Min dotters namn.

Helgen har varit lugn som vanligt. Det är återhämtningstid för mig och jag vill ofta göra så lite som möjligt. Lugna promenader, läsa bloggar och böcker och ha tid för vänner och familj. Japp då är helgen fylld, inget mer behövs.När mannen slog sig ner i soffan igår berättade jag för honom att inbetalningen till min utbildning nu är betalad -nu finns ingen återvändo. Det måste vi fira säger han och hämtar en flaska bubbel. Jag försöker säga emot, gillar ju inte ens bubbel men huxflux var glasen fyllda.Jag försökte skjuta undan min tråkiga sida och sköljde snällt halsen med denna glittriga dryck. Sen tillbringade vi en stund i soffan med varsitt glas i handen och det slog mig att man firar livet alldeles för sällan. Jag tycker också att det är svårt att vet hur man ska fira. Är man en person som jag som varken vill ha i sig socker eller alkohol vad gör man då? Är också alldeles för trött för att bjuda in människor på något form av kalas. Men jag vill bli bättre på det, att fira. Både i stort och smått. Det får bli ett mål för framtiden. Att fira oftare, ställa sig upp och dansa fuldansen, ropa JAAAA eller bara le riktigt störande stort. Skål då!

Bästa dagen på hela veckan är alltid fredag eftermiddag/kväll. Kanske för att det är enda dagen på hela veckan jag tillåter mig själv att slappna av. Någonting i mig säger att allt annat kan vänta och det mest magiska med det hela är att jag för engångsskull lyssnar. Jag drar på mig mysbyxorna, lägger undan den där förbannade piskan och tillåter mig själv att sitta i soffan. I bästa fall tillåter jag även mig själv att äta något gott utan kvävande skuldkänslor efteråt. Underbart!Det känns verkligen som jag är på rätt väg i livet nu. Jag har varit så fylld av glädje och iver det senaste så när ångesten slog till idag blev jag uppriktigt förvånad.

Först försökte jag klura ut anledningen till att den var där, vad har jag gjort för fel, kände jag mig stressad, ledsen eller rädd? Behöver jag backa ett steg eller två? Men när jag inte kunde hitta en tydlig anledning hälsade jag den välkommen och lät den bara vara och nu känns det redan bättre. Jag är otroligt lyhörd för min psykiska hälsa och vill ha rutiner och kontroll för att minska ångest och stora svackor. Men en del av att leva med ångestsjukdom är att få ångest ändå… det är ju liksom det som är grejen. Att det inte finns en tydlig orsak eller anledning till yrsel i kroppen och tryck över bröstet.

För helt ärligt var det länge sedan jag kände mig så lycklig som nu. Det är som att dimman skringrat sig på stigen jag går och plötsligt ser jag vägen klart. Osynliga problem har lösts upp och jag känner mig inte heller lika ensam. Men kanske är det som är problemet. ”Du är för lycklig nu din jävel” säger ångesten och sprider sin skit i mitt blodomlopp. Så fort världen öppnar sina armar för mig och ena mungipan börjar sträcka sig upp, japp då är den där för att skydda mig och skrika stopp. Den varnar mig tyst ”våga inte vara lycklig, du vet väl vad som händer sen? Bättre att aldrig känna den underbara känslan än att förlora den igen, igen och igen”.