Dagsarkiv: 17 januari, 2019


Vissna tulpaner och bokföringsproblem

Torsdag kväll. Hund i knät och tekopp i hand. Finns inget jag älskar mer än de här stunderna.

Har precis stängt igen datorn. Hela veckan har bestått av arbete med årsavstämningen. Så fort jag löst ett problem och tror att jag är färdig för att fira dyker nästa upp. Från att känna sig helgrym och ena stunden ropa hell yeah får man andra stunden ett slag i magen.

Men om jag ska se det från den positiva sidan har jag bara ett problem kvar att lösa ( det trodde jag i för sig vid de fyra senaste hindren också ) men oj vad jag lär mig!

Äh, vem försöker jag lura, har redan glömt det jag lärde mig när jag löste alla de tidigare svårigheterna.

I morgon SKA jag lösa det, annars vet jag inte vad jag tar mig till. Känner att jag blir sur och snäsig så fort någon bara andas i min närhet när jag sitter med bokföringsfrågorna, så nu måste det få ett slut. Annars kastar förmodligen resten av familjen ut mig inom kort.

Bjuder er på bilder från mina vackra vissna tulpaner. För det är ungefär så jag känner mig just nu. Vacker och vissen? Blöt om fötterna men torr i huvudet? Nej det lät helt klart bättre i tanke än i skrift, jag tar tillbaka det (men bilderna, ja dom får vara kvar).


Anhörig till någon med utmattningssyndrom?

Vad jag önskar att anhöriga till personer med utmattningssyndrom visste...

En person blir sjuk, men fler blir berörda av dess sjukdom.

Vad jag skulle önska att anhöriga till personer med utmattningssyndrom visste:

Jag skulle vilja påminna dig om att personen framför dig alltid har varit ansvarsfull, företagsam och driftig och att det är fortfarande vad den strävar efter att återigen bli….i sin egen takt.

Att personen inte tar disken eller hjälper till med maten handlar inte om lathet (och kommer heller aldrig att göra det) utan mer om en oförklarlig orkeslöshet. Den lilla kraft som finns i personen kan handla om att hålla sig vaken, ta sig från sovrummet till toaletten eller hålla ett vanligt samtal.

Jag skulle vilja berätta för dig att en person som tidigare lätt sprang milen kan uppleva arbetet med att plocka ur diskmaskinen som ett maraton och det skrämmer den personen mer än vad det upprör dig.

Jag önskar att du kunde förstå att det finns bra dagar där man kan le, gå till affären, leka med barnen och andra dagar där man utan anledningen helt faller omkull.

Vad jag önskar att anhörig till person med utmattningssyndrom visste

Tillåt personen att vila

Det handlar aldrig om aktiva val, utan kroppen tar sina egna beslut oavsett ägarens inblandning om den ska vara av eller på och hon kan aldrig förklara för dig varför.

Kräv därför aldrig en förklaring för plötslig orkeslöshet eller tårar, för det finns ingen. Det sista personer behöver är att känna stress och press över att behöva förklara sitt mående för andra. Hur ska man kunna förklara något som man själv inte förstår?

Hur kan man möjligtvis förklara kroppens orkeslöshet när man inte lyft tungt? Hjärnans trötthet när man inte blivit utsatt för något intryck? Personen vet inte vad som händer inom sig själv så trötthet är den enda förklaring personen har.

Lita på att personen kämpar och gör allt den kan för att tillfriskna, och var medveten om att ibland är det just den där kampen som gör henne sjuk. Kom också ihåg att det finns ingen som hellre vill att personen ska bli frisk än den själv.

Sluta längta, hoppas att personen får sitt gamla jag tillbaka, och säg aldrig till henne att du önskar att hon återigen blev sig själv. Det får henne inte bara sårad utan kan också få henne att  jaga sitt förflutna, vilket många gånger var anledningen till att hon blev sjuk. Det hon på riktigt behöver, är att hitta den nya version av sig själv, och där kan du vara till en hjälp.

Genom att sänka dina förväntningarna och visa förståelse för att den du har framför dig inte har samma förutsättningar som tidigare hjälper du inte bara dig själv, utan också personen framför dig. Och kanske är det först där och då, man på riktigt kan tillfriskna?