Månadsarkiv: mars 2019

Wohoo, ett rum med utsikt ropade jag  högt  (inuti  mig  själv) när jag staplade in i hotellrummet en sen torsdag kväll. En  drömmig  bakgård  där  man  kan  sitta  och  fantisera  om  vilka  personer  som  bor  bakom  de  där  fönstren.  Dagen  verkade  i  vilket  fall  bli  grå  insåg  jag  efter att jag dragit undan  gardinen på morgonkvisten .

Vaknade nästan varje heltimme under natten eftersom hotellets väggar verkade vara gjort av toalettpapper. Jag hörde allt! Jag var som vanligt uppe med tuppen och stod först i kö när det var dags för att äta frukost. Hotellfrukosten fick åtminstone högre betyg än förra hotellet jag bodde på i malmö. Där var inte ens kaffet gott. Hur svårt kan det vara liksom. Här fick frukosten godkänt, men inte mer än så.

Obligatorisk hiss-selfie.

Tog med mig kaffe upp på rummet och började pugga direkt efter frukosten och innan skolan startade.

Fick ganska snart gå ner och hämta nytt kaffe för att fylla på.

Blev sedan distraherad av mig själv i spegeln och stannade i fotografmode en stund.

Kom sedan på mig själv med att inte göra det jag skulle och återgick till skolboken.

Hann skriva två bokrecensioner innan skolan, ”duktiga jag”, sedan blev det till att packa ihop allt och gå.

På väg till kurslokalen fastnade blicken vid den här. Kanske för att jag kunde känna igen mig själv. Rund, glad och flygande…  eller inte… Glad blev man av den i alla fall.

Sedan var det några timmar i skolbänken. Fallanalys och begrepp stod väl på schemat om jag ska försöka sammanfatta det på något sätt.

Sedan var jag tillbaka på hotellet framför datorn igen med ett fortsatt grått väder utanför. Egentligen alldeles för trött för att skriva, men om det är något jag är duktig på så är det att pressa mig själv. Heja heja!

Jag hann också prova lite kläder jag köpt…

..och fundera på hur jag skulle få ner dem i packningen. Aja, morgondagens bekymmer.

Vid åtta hade jag skrivit klart, yogat och pratat med alla där hemma. Då bäddade jag ner mig i sängen med te, banan, klementin och äpple till kvällsmat framför ”ensam mamma söker” för att vila hjärnan en stund. Och det var den dagen det!

Wow vilken vecka. Den har varit lång samtidigt som den gått i raketfart. Kl 21:45 igår blev jag upphämtad av familjen vid tågstationen. Kändes overkligt att se dem igen, att vara här.

Som att leva i två olika världar.

Nu är klockan 7:40 på morgonen. Resten av familjen sover och jag försöker ta in allt jag varit med om. Alla människor jag mött, kunskaper jag fått. Känt smått overkligt att åka från utbildning till utbildning och där emellan hålla en workshop.

Det konstiga mitt i allt är att jag inte varit trött. Trots att jag sovit dåligt VARJE natt och suttit still och bara lyssnat varje dag.

Inte en enda dipp har jag fått. Konstigt eftersom energin brukar brukar åka berg- odalbana flera gånger om under en arbetsdag. Varför det liksom?Hade jag kunnat sätta fingret på vad det är som gjort att jag känt mig så bra denna veckan kanske hade jag kunnat få in mer av det i min vardag.

Ensamtid? Inget ansvar? Inga klienter? Ingen stress och måsten i jobbet?Borta bra men hemma verkligen bäst! Idag ska jag jobba på att inte ta mig ur soffan för i morgon är vardagen tillbaka. Önska mig lycka till!

skrivutmaning 16. När jag inte kan sova…

När jag inte kan sova försöker jag att ligga kvar i sängen. Jag tänker att vila är viktigt även om det inte är en sovande vila. Ofta har jag svårt att sova för att jag har massa texter i huvudet. Jag kan skriva hela blogginlägg i min skalle. Ibland är dom så starka att jag måste skriva ner dem för att få dem att försvinna.

Ofta har jag svårt att sova när huvudet går på högvarv. Det handlar inte om att jag grubblar (även om det händer) utan mer att jag får massa (fantastiska) idéer på saker jag vill göra eller skriva.

Jag vet att det alltid vänder och försöker att inte stressa upp mig över bristen på sömn.

Jag litar liksom på att sömnen kommer tillbaka någon annan dag. Jag känner att sömnen blev bättre efter att jag slutade stressa upp mig av bristen på sömn. Jag har slutat att bli arg för att jag vrider och vänder mig i timmar. Det är som det är.

Ofta försöker jag lyssna på en mindfulnessövning eller försöker räkna mina andetag. Det som inte kommer idag, kommer i morgon, är i alla fall vad jag försöker att säga till mig själv, när jag inte kan sova…

Om jag fick börja om skulle jag inte ändra någonting.

Jag hade gjort samma misstag om igen. Dragit samma nitlott, gått på samma smällar. Jag hade skrattat och jag hade gråtit…

och jag hade stått på precis samma ställe och stampat med fötterna.

Om jag hade fått börja om hade jag startat med ett oskrivet blad. Ett tomt papper.

Jag skulle målat förhand.

Försiktigt.

Omsorgsfullt.

Och inte tillåtit några som helst misstag. Ingen färg utanför kanten. Inga meningar med stavfel.

Om jag skulle börja om skulle jag radera allt.

Blåsa bort suddgummi-resterna från mitt papper och tittat på skuggorna som blivit kvar.

Det där är ditt liv, skulle jag säga till mig själv. Det där som ligger i papperskorgen.

Om jag fick börja om.

Klockan är över 22 och jag har nyss hamnat i hotellsängen. Från Norrköping till Malmö, baklänges till och med.

Klarade mig utan någon kraftigare åksjuka men klarade inte av att göra skoluppgifterna som jag hade tänkt mig. Vet inte om det var svårigheten att hålla fokus eller den där konstiga känslan jag kan få i huvudet av att åka tåg så det blev till att skjuta dem på morgondagen.

Även om jag är lite teoritrött efter en veckas utbildning ser jag fram emot morgondagen. Ska kul att gå igenom litteraturen jag läst och träffa klasskamrater igen. Har läst ut 5 böcker hittills, skrivit bokrecensioner på 3. Problemet för mig är att kunskap ofta försvinner så snabbt från mitt huvud, så jag känner att jag behöver gå igenom böckerna IGEN för att på riktigt få ner allt jag vill komma ihåg på papper. Jag är en jävel på att stressa upp mig själv. Inte nog med att jag vill vara mer än i fas med alla mina uppgifter. Jag vill också få in kunskapen för att stanna även om uppgiften redan är godkänd. Men jag vill verkligen bli en grym terapeut och går inte denna utbildning bara för att få en godkänd-stämpel på papper, utan för att jag på riktigt vill behandla och hjälpa människor. Därför måste jag, trots allt mer jobb, läsa allt igen.

Jag har varit borta sedan i måndags och kommer hem sent på lördag kväll. Hemlängtan börjar göra sig påmind. Särskilt denna vecka när det hänt mycket med barnen och båda har varit ledsna. Jag och dottern har haft långa telefonsamtal men det hjälper inte när allt man behöver är en kram.

Jag missar dom. Livet händer och jag är inte där.

Ska bli så skönt att komma hem. Få tillbaka hunden i mitt knä och barnen vid min sida. Sedan man fick barn kan man aldrig vara borta med 100% gott samvete. Och det saknar jag.

Ljusterapi

Förra veckan drog jag och bästisen mot solen efter jobbet. Kan varit något av det bästa jag gjort! Känslan av ljuset, värmen och sand mellan fötterna var obeskrivligt. Älskart!

Hade det inte varit för kostnaden 250kr/timmen. Hade jag lätt gjort det varje vecka. Är helt säker på att det hade gjort mig till en piggare och lyckligare människa.

Förutom sol bjöds vi på härliga drinkar.

Ljusterapi är inte välstuderat inom forskningen vad gäller psykisk ohälsa, men rekommenderas ofta om man drabbats av årstidsbunden depression. Även om det finns delade meningar om ljusets effekt tycker jag själv att jag kan känna en direkt skillnad. Ljus gör mig gladare och piggare alla dagar i veckan.

Kanske ska jag regelbundet ge mig själv en timmes utlandssemester i månaden de mörka årstiderna? Kanske kan det förebygga både trötthet och depression? Jag kanske ska göra en egen studie, på mig själv, om mig själv. Ljus som terapi…

Att vara anhörig till en missbrukare är att alltid leva med skuldkänslor. Att ständigt stångas med frågan ”vad ska jag göra”. Det innebär en vardag med maktlöshet. Ett liv som går förlorat, en kärleksrelation som tar slut.

Jag anklagar mig själv ibland, kommer på mig själv med att inte göra någonting. Och tänker att jag, om någon, borde vara den som aktivt förhindrar att missbruket fortskrids. Ändå tittar jag bara på. Tankarna brottas mot varandra, och jag vet att jag kommer att ångra mig djupt den dagen han är borta. Samtidigt som jag vet, att makten inte ligger i mina händer.

Men kanske ska jag tjata, motivera, vara jobbig, stötta, hjälpa till, serva, bjuda in…eller…göra ingenting.

Det finns inget rätt och fel, inget lexikon med svar. Det finns ingen rätt väg, ingen hjälp som läker dem alla. Och om det nu fanns, kanske hade jag puttat honom dit. Eller kanske hade jag stått kvar i min maktlöshet och tänkt att ansvaret inte är mitt.

Men vems är ansvaret?

Jag har träffat tillräckligt många missbrukare för att veta att han inte kommer att ta det själv. Och kanske är det anledningen till att jag låter bli. Men jag vill göra något, jag kommer att ångra mig resten av mitt liv om jag inte försökt, eller kanske är försöka det jag gjort… vid de tillfällen jag säger nej till att ge pengar, vid de tillfällen jag säger att jag fortfarande älskar honom trots att jag inte sett honom i ögonen på flera år.

Jag vet att han kan leva ett helt liv på samma sätt som han gör idag. Men jag vet också att han kan förlora det på mindre än en sekund.

Kanske är han anledningen till mitt yrkesval idag. Eller kanske är mitt yrkesval anledningen till att jag inte tar hand om honom?

En av mina största rädslor är att mina barn ska hamna där, i missbruket. Jag vet hur smärtan känns att se på som syster, men jag vill inte ens fantisera om den smärtan som förälder.

En annan rädsla är att min bror ska lämna jordelivet utan att jag försökt stoppa det.

Jag älskar honom, fortfarande…

fast att det är 25 år sedan vi ens hade en relation. Jag vet att han inte är samma människa, den där personen jag såg upp till. Som alltid var så mycket bättre än mig. Men det spelar liksom ingen roll. Jag bryr mig inte om vem han har blivit, vill bara att ha ska få vara kvar, och få vara lycklig.

Allting bleknar, minnen, känslor. Jag har redan förlorat dig, sörjt dig. Men då och då dyker minnesbilder upp.

Jag ser ögon som liknar dina, ett snett leende som påminner om ditt. Jag ser dig i personer jag möter, önskar många gånger att den som satt framför mig vore du. Ibland kan jag undra vad som hade hänt om du fått träffa en av mina fina arbetskamrater, hur livet hade ändrats för dig om du hade fått ha dem hos dig ett år av ditt liv. Hade du kommit på andra tankar?

Ibland kommer jag på mig själv med att hoppas att det blir så, att någon tar tag i dig, och ruskar om.

Du har allting. Det du förlorade när du gick. Står fortfarande kvar och väntar. Jag vet inte om du vet, men vi alla har öppna armar, som längtar efter att du ska komma tillbaka.

Jag önskar att du ringer mig…

utan att fråga efter pengar, eller medicin. Att du bara säger ordet, det räcker att du viskar det, eller bara får till en halvmening. Att du ber om hjälp. Jag kommer på stående fot, utan att tveka, släpper allt och bara går.

Jag tänker att du snart måste tröttna. Du har inte roligt. Du mår inte bra. Det måste få ett slut snart. Och jag hoppas på ett bra.

Vill tipsa om radioprogrammet kropp och själs avsnitt, förälder till missbrukare.