Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the customizr domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6114 mars 2019 - Nestor förlag & föreläsningHoppa till innehåll
Äntligen hemma igen med mina två små ”pälsklingar”. Har nyss gått från sängen till soffan och hann som vanligt någonstans där emellan äta upp min frukost alldeles för fort. Funderar om man får äta en frukost till när man inte vet vart den första tog vägen?
I helgen upplevde jag våren i Malmö och även här tittar solen in. Underbart! Hunden sitter och solar i fönstret och katten har fästingar i pälsen.Det är ju också ett vårtecken, om än inte så trevligt sådant. Ta bort honom, skriker barnen så fort katten kryper upp i deras knä. Sommaren blir lite mer kärlekslös för hans del. Mindre kramar och klapp.
Men vad gör det när man kan rulla sig i grus och vila i solen. Det är ju inte heller fy katten.
Det fanns en tid en tid i livet där jag stod och valde mellan att bli djurvårdare eller florist. Jag har alltid älskat blommor och har egentligen ett stort intresse för trädgård, men någonstans emellan två små barn försvann det där intresset bort. Eller kanske inte intresset egentligen, utan mer tiden för intresset.
Men i helgen som gick gav jag för första gången på flera år växterna lite kärlek och med ens insåg jag hur skönt det var. Hur mycket jag saknat det.
För djur och växter har för mig något gemensamt. Det får mig på något sätt så lugn. Man går liksom in i ett meditativt tillstånd och bara gör.
Kanske handlar det som med allt annat i mitt liv om att ge. Ge dem kärlek, ny jord och vatten. För att de ska utvecklas, växa och gro. Kanske är det ingen skillnad i mina intressen trots allt.Och ibland tänker jag att växter inte är så olika oss människor. Vi behöver också vattnas och gödslas för att må bra, och vi människor, likt blommor, är olika. Vi kan därför aldrig jämföra oss med krukan bredvid. Vi ser inte bara olika ut, vi har också olika skötselkrav och trivs inte alla i samma fönster.
Många gånger när vi känner att vi är fel, har vi helt enkelt bara hamnat fel, vilket kan få oss att vissna och dö. Så kanske behöver du inte förändra dig, utan bara byta omgivning, ge dig själv mer näring eller byta ut din jord. Kanske ska vi se oss mer som blommor. Vi är ömtåliga och behöver ständig omvårdnad. Kanske har vi då lättare för att ta hand om oss själva?
Om jag ska vara en blomma vill jag vara en vallmo, vilket sort är du?
Jag vill inte ångra någonting. Därför kör jag bara, gör saker utan att riktigt tänka. Följer magkänslan och litar på att jag hamnar rätt. Jag vill inte sitta och tänka på chanserna jag aldrig tog. Jag är en person som sällan ser bakåt, jag sitter sällan och ångrar misstag eller saker jag gjort/inte gjort. Min ångest ligger mer i framtiden, allt jag inte vet om än…
Jag försöker ständigt påminna mig om det som är viktigt i livet, eller vad jag tycker är viktigt i livet. Jag vill inte vakna upp vid pensionåldern och känna att saker gått mig förbi. Därför väljer jag omsorgsfullt personerna jag har runt mig och skulle aldrig ta mitt arbete på för stort allvar. Ett jobb kommer alltid bara vara ett jobb.
Samtidigt som mina drömmar innefattar jobb. Men det är mitt eget jobb, det där när jag kan styra över min tid. Säga ja och säga nej. Jag vill aldrig ångra att inte ha chansat. Jag vill alltid bara hoppa rakt ut även om det innebär krashlandningar. Jag vet att livet är smärtsamt och jag kommer lära mig utav varje ärr. Jag är beredd att ta smällarna…
Jag kämpar så med att hålla fast vid dig, samtidigt som med att släppa taget. Jag vill inte krama åt dig för hårt. Är så rädd att kväva dig, se dig dö i min hand. Så om jag av någon anledning nu skulle klämma dig… eller lämna dig, är det av orsaker jag inte rår på.
Jag vill inte heller släppa dig helt, se dig fladdra iväg åt ett annat håll för att jag inte höll tag i dig alls, utan skyddade mig själv, mot dig, eller kanske mer mot mig. Kanske kan jag bara hålla fast lite i kanten, så där så att du knappt märker det, men ändå vet att jag är där?
Samtidigt är jag så rädd att min insida ska trasas sönder, bli ensam lämnad kvar. Övergiven på en smutsig trottoarkant, utan ägare.
Ordet lagom bor inte i mig, vet inte hur andra gör, hur man ska vara. Antingen griper jag i något för hårt, eller så kastar jag det i golvet.
Kanske kan jag bara älska för mycket, eller inte alls.
Om jag kunde prata med gud skulle jag be honom berätta historian om mitt liv. Jag skulle i förväg vilja veta varje vägval och förändring. Skriva in det i min almanacka. Jag skulle vilja få mitt liv bekräftat. Att alla jag älskar alltid kommer att få leva friska och må bra. Jag inbillar mig själv att jag då skulle kunna luta mig tillbaka. Att jag på riktigt skulle kunna njuta av livet om jag redan innan fick veta vad som ska hända, vad som ska ske. Ovisshet är min fiende och oavsett hur mycket jag försöker ligga före kommer den alltid ikapp. Jag skulle be gud och karta och kompass. Ett skriftlig intyg på min familjs liv och hälsa.
Om jag skulle prata med gud skulle jag aldrig mer behöva tveka, intalar jag mig själv. Fast att jag vet att det inte är sant. Och kanske bor det också något vackert i tvekan, i ovissheten och man bara kunde uppskatta den.
Om jag skulle kunna prata med gud skulle jag hålla honom till mig som min bästa vän. Jag skulle vila i hans trygghet, lita på att allt kommer att bli bra. Jag skulle känna fullständig tillit och kärlek till hans ord, eller kanske är sanningen att jag fortfarande skulle tveka?
Om jag kunde prata med gud skulle jag vilja ha svar på ALLA mina frågor, och förmodligen komma på några där till.
Om jag kunde prata med gud skulle jag ta över hans jobb för en dag. Jag skulle trolla bort all ondska och göra världen till en mer rättvis plats. Om jag kunde prata med gud skulle jag hoppa mer i livet, jag skulle aldrig mer behöva backa… för att ta sats.
Det är något som känns annorlunda. Kanske inte nödvändigtvis fel. Men annorlunda. Jag känner mig varken glad eller ledsen. Känns som att jag lever i ett vakuum. Liksom står utanför och tittar på, när de andra springer alldeles för snabbt. Jag tänker: är det så här det ska vara… Är det så här jag vill ha det…
och kommer fram till att det inte är något av det jag vill ha. Kanske därför jag vill styra över min egen tid. För att slippa piskan ovanifrån. För att slippa suckar, stressade blickar och informationen på vad du missat istället för vad du gjort bra. Kanske skapar jag distans. Börjar bygga det nu, för att enklare ta steget ifrån, när det i framtiden är dags.
Hur kan något man älskar förvandlas, försvagas och förminskas. Hur kan något som tidigare känts så kärleksfullt och varmt plötsligt vara hårt och kallt. Kanske ska jag inte försöka förbättra, jobba för att hitta tillbaka till det förflutna. Kanske ska man istället ta det för vad det är…och ge upp.
Lördag och solen sken. Drog ner till stranden för att se hur långt bort sommaren var men här var det full storm. Lät hunden leka i vattnet och dottern springa och leka framför kameran.
Det blåste både på in- och utsida en sådan här dag. Avskyr när jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. ”Kan du inte säga varför du är ledsen så är du inte ledsen på riktigt säger min man”, och nog är det säkert så. När det inte finns en klar anledning är det nog bara känslostormar som behöver ridas ut.
Jag tror vinden fångade upp dem. För idag känner jag mig lugnare.
Jag är ju en person som behöver svar på allt. Som vill leva med ett facit. Därför behöver det aldrig finnas en egentligen anledning. Det räcker med något litet litet, något som nästan gått omärkbart förbi.
Men så snappar jag alltid upp det. Även om jag inte vet vad det är. Finns det något att vara ledsen över så ska jag minsann vara det. Ibland handlar det inte ens om mig själv.
Det kan vara en elak känsla som sitter kvar efter att ha sett en påkörd katt eller att ha snappat upp saker jag inte vill höra från nyheterna.
Men idag skiner solen in genom fönstret och jag ska ta tag i mitt liv igen. Försöka njuta av dagen och planera för en ny arbetsvecka. I helgen bär det åter igen av till Malmö för studier.
Jag har varit lite för mycket på resande på fot det senaste. Jag försöker att njuta av det när jag ändå är i väg med det är som att jag i min ficka alltid bär med mig en längtan hem <3
Mina ätstörningar triggades i gång när jag var 12 år. Sedan dess har jag haft total koll på vad jag stoppar i min kropp och hur mycket jag rör mig. Jag kräks inte längre, har slutat svälta mig och tränar inte frenetiskt. Trots detta är kampen inte över. Den pågår dagligen inombords. Jag får inte bara ångest de dagar jag unnar mig godis, utan också om jag tar en klick sylt, lite för mycket potatis, BRÖD (som jag älskar) eller pasta.
Efteråt känner jag alltid att jag borde ha låtit bli, och jag är så jävla trött på den där känslan.
Det är en daglig fajt med att försöka tycka om och acceptera mig själv. Att hitta lagom och inte pressa mig. Jag vet att jag kan gå ner i vikt. Jag kan svälta mig utan problem, träna flera pass om dagen eller stoppa fingrarna i min hals men det vill jag innerst inne inte, och jag vill minnas att jag inte var en lyckligare person när jag vägde 10 kg mindre än vad jag gör just nu. Tvärtom. Jag har nog aldrig mått så dåligt.
Men bekräftelsen från andra på den tiden var enorm. Dagligen fick jag höra hur duktig jag var som tränade så mycket, vilken karaktär jag hade som kunde stå emot sötsaker och hur fin och smal jag var. Ja, ni förstår svårigheten att sluta va?
Jag kan än idag minnas den där känslan av fullständig kontroll över min kropp. Ångesten styrde hur mycket jag rörde mig och hur mycket jag tilläts äta. Den hade kroppen i ett järngrepp. Men jag var så trött, och så hungrig.
Och ibland kommer dom där tankarna till mig. Jessica, du kanske ska gå ner i vikt. Börja träna mer, banta. Kom igen du vet hur man gör. DÅ kommer allt att bli bra.
Som att -10 kg på vågen skulle lösa några av mina problem?!?
Det är verkligen två sidor som slåss mot varandra där inne, en frisk och en som är så sjuk. Och bara för att den friska har överhanden idag, behöver det inte vara så imorgon.
Ätstörningar är en osynlig sjukdom. Och bara för att den inte syns, så betyder det inte att den inte finns.
För mig är det aldrig problem med att låta bli att äta bullar och godis, det är lätt. Det svåra för mig är att äta det utan att få ångest efteråt.
Jag får därför ständigt arbeta med att påminna mig själv; nej Jessica du vill inte gå ner i vikt. Du vill tycka om dig själv. Och då är att vara elak och straffa sig själv aldrig rätt väg att gå, även om det för stunden, känns så.
Min bästa vän är älskad och uppskattad av alla. En sådan där person som är så lätt att tycka om. Tror inte det finns någon som inte skulle vilja ha henne i sin närhet. En riktig guldklimp, säger vissa. En diamant, säger jag. Så sällsynt och så dyrbar. Hon är en sådan man slåss om, som man alltid vill ha i sin hand.
Hon är sådan som passar in överallt, som kan vara i alla rum oavsett vad de har för innehåll. Hon är så omedvetet självklar i alla sammanhang, utan att veta om det själv.
Hon utstrålar trygghet, en sådan där man vill vila sig i. Är en sådan alla vill ta del av, äta upp.
Hon är en sådan som ger till andra, mer än vad hon tar. Som alltid sträcker ut en hjälpande hand, eller lånar ut ett öra. Hon ger av sig själv. Alltid mer än vad hon får tillbaks, och kräver aldrig något i retur.
En diamant är inte som någon annan ädelsten. Förutom att vara åtråvärd och uppskattad av dom flesta bryter den ljus som ingen annan mineral kan. Allt ljus i en diamant facetteras och reflekteras i sin omgivning, det är en del av vad som gör den så unik.
Kanske därför man vill ha en diamant i sin närhet, för att få ta del av alla fantastiska reflektioner och beskåda dess ljus, och på något sätt känns det som att komma hem.
Jag kan alltid spegla mig i henne, och hitta mig själv <3
Det finns så många tårar jag aldrig fällt. Tårar som inte har något slut. Det finns en swimmingpool inom mig, avgrundsdjup, med tårar som inte kommer ut.
Det finns sorger jag saknar. Tyngder som förevigt sitter kvar. Det finns smärtor inom mig jag ej släpper ut, känslor som jag spar.
Det finns tankar som inte går att förklara, händelser som är utan ord. Saker jag inte vill ska synas, som jag aldrig lägger fram på mitt bord.
Det finns tårar jag aldrig smakat på, men ändå kan känna dess sälta. Hamnar dem i min mun kan hela världen välta.
Det finns orättvisor som borde komma i uttryck och aggressioner som borde få plats. De finns känslor som inte går att beskriva som bor i mitt vattenpalats.
Ibland badar jag naken i poolen som bara är min, stänger ute omvärlden och ingen släpper in.
Stanna där inne, ropar jag gällt. Till tårarna, dem som jag aldrig fällt.
Äntligen hemma igen med mina två små ”pälsklingar”. Har nyss gått från sängen till soffan och hann som vanligt någonstans där emellan äta upp min frukost alldeles för fort. Funderar om man får äta en frukost till när man inte vet vart den första tog vägen?
Det är ju också ett vårtecken, om än inte så trevligt sådant. Ta bort honom, skriker barnen så fort katten kryper upp i deras knä. Sommaren blir lite mer kärlekslös för hans del. Mindre kramar och klapp.
